”Den där boktraven” sa läraren

Körling fotograferar 2016

Ofta återkommer frågorna om böckerna jag har med mig då jag är i skolorna, i biblioteken och då jag generöst delar med mig av böckernas innehåll genom att läsa högt:

– Du har så många böcker med dig? Man blir nyfiken. Vill titta vilka böcker du har med dig. Kanske man själv ska ha böcker med sig bland eleverna. Jag får såna idéer när man ser din boktravar.

– Den där boken du högläste ur … vilken bok var det? Jag blev så intresserad. Den fångade mig direkt. Kändes som du valt ut den till mig. Rakt i hjärtat. Får jag fotografera den?

Denna gång hade jag med mig 

  • Tomas Tranströmer ”Minnena ser mig”
  • Karl Ove Knausgård ”Om hösten”
  • Katarina Mazetti/Gunna Grähs; ”Här kommer tjocka släkten”
  • Stian Hole: ”Hermans sommar”
  • Bruno K. Öijer: ”Och natten viskade Annabel Lee”
  • Jujja och Tomas Weislander: ”Lillebror och Nalle”
  • Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
  • Ulf Stark/Ida Björs: ”En liten bok om kärlek”
  • Glasgow/Arvidson; ”När jag inte hade nå´t”
  • Inte en främling. 20 berättelser om identitet och mångfald.

Det kritiska tomrummet efter favoritboken

 

Körling fotograferar 2016

– Habib var en kompis. Böckerna var som vänner. Jag hittade inga böcker efter böckerna om Habib, berättar en ung läsare.

Det blir ett tomrum när böckerna är slut. Detta tomrum är en kritisk övergång från en bok till en annan. Det gäller att ha tålamod med läsaren och envist ge högläsning som fortsätter att skapa vägar in i böckerna och som rullar ut den röda mattan till självständig läsning och det kommande valet av bok att läsa.

När barn läser något de tycker om knyter de an till boken eller bokserien. Genom att läsa en serie lär läsarna känna författarnas språk, deras sätt att berätta, hur berättelsen är uppbyggd och på ett ungefär hur händelseförloppet är och hur de kommer att sluta vilket betyder en trygg form som ger ett spännande innehåll. När de slutar läsa dessa böcker vet de inte hur de ska hitta böcker som ger dem samma upplevelser. Det gäller att se till böckernas styrka och dragningskraft snarare än till läsarnas ointresse eller ovilja. Det handlar inte om att inte vilja läsa utan om att inte veta var man kan hitta böcker som ger samma känsla och som är lika spännande, roliga eller sorgliga. Ett sätt att motverka till att detta tomrum övergår till att bli permanent är  att inte genast tvinga läsaren att hitta en ny bok utan låta läsaren bekanta sig med många olika böcker för en tid.

Det krävs visad respekt för läsarens läsupplevelse och förståelse för det boken har gett läsaren. Hellre prata en stund om Habib än att överge den lästa boken för en ny. Det handlar om nyfikenhet för den bok eleven läst och det speciella band läsaren etablerat till författaren, bokserien eller boken. Ingen bok är lika bra som den bok man just läst. Tomrummet är inte tomt utan fyllt av känslor av sorg, saknad och längtan efter en bok som är precis lika bra.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.
Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.

Tre högläsningsböcker och livliga diskussioner

boktrave

Jag hade alltid med mig tre böcker till klassrummet då jag skulle välja en ny högläsningsbok. Och så visade jag eleverna hur jag var osäker på vilken bok jag skulle välja att högläsa ur. Jag läste ett kapitel ur varje bok och bjöd in eleverna att diskutera vilken bok de önskade lyssna till. På det sättet kom jag att sprida tre böcker till eleverna. Jag lärde mig snart att alla böcker jag berört med min högläsande röst blev böcker eleverna ville läsa ur. Det spelade ingen roll om jag läst hela boken eller ett väl utvalt stycke ur dem.

Diskussionerna om vilken bok eleverna ville höra är den aktivitet jag vill skapa. Om de ska bli medaktörer i sitt läsande måste engagemanget och viljan finnas hos eleverna. De diskuterade följande:

  • hur Anne-Marie kan läsa böckerna
  • att Anne-Marie läser en bok de själva inte kan läsa
  • om jag har valt rätt stycken för att verkligen presentera böckerna
  • om jag kunde läsa alla tre och i så fall vilken ordning

De diskuterade också böckernas innehåll och hur de skilde sig åt och varför. De kunde också kommentera att den förra högläsningsboken handlade om något som var ungefär som den vi nu lyssnade till och att vi därför skulle läsa en annan berättelse.

Engagemanget och diskussionen om vilken bok jag skulle högläsa kom att bli en del av den medverkan och påverkan jag önskade skapa.

Av Anne-Marie Körling

Litterära kartan till bokhandeln och biblioteket

Books are our bag

Jag läser i Dagens Nyheter att tolv oberoende boklådor på Södermalm i Stockholm inleder ett nytt samarbete: Boksöder. Initiativtagaren till detta är Julia Gillberg på The English Bookshop. Boklådorna länkas samman med en karta, en bokhandelspromenad, vilket gör att bokhandelskunderna kan följa en karta och besöka dem alla. Jag tycker idén är lysande. Den där promenaden kan bli social och gemensam. Ta en promenad, besök bokhandlarna, prata böcker med den du går med, kliv in i bokhandeln, botanisera, läs lite här, läs lite där och köp en bok. Rör dig in mot bokhandeln, in mot boken, in i gemenskapen.

Jag har ofta talat om kartan till biblioteket. Elever ska gå till biblioteket. Ofta med förmaningarna att uppföra sig, sköta sig, inte prata, inte springa, inte röra. Det gör att biblioteksbesöken laddas med förmaningar och inte med den gemenskap man kan känna när man har ett gemensamt mål och en väg att gå för att nå dit. Jag brukar säga att vägen ska kantas med upptäckter och att vi bör göra den promenaden till en del av besöket. Vi vuxna kan pröva att gå vägen mellan skola och bibliotek och undersöka vad som finns att läsa på vår promenad. Ibland blir jag bedrövad när jag läser det som erbjuds. Det är löpsedlar som skriker ut med lättlästa versaler om mord, krig och ond bråd död. Det är affärernas marknadsföring som säger köp, köp, köp. Då det gäller att få lära sig att läsa och få upptäcka vad det finns att läsa är vägen till biblioteket ofta ganska bedrövlig. Det vill säga om vi inte läser och berättar om vägarnas namn, kvarterens namn och gör något mer av det som beskriver var vi är. Det är nästan skönt att komma fram till biblioteket och upptäcka att det finns så mycket annat att läsa, en hel värld att upptäcka.

Jag tänker alltid – i den bästa av världar – att vi får en karta med olika stopp – här ska vi upptäcka en text, ett meddelande eller en liten notis som gör oss till nyfikna läsare, berättande läsare och där vi medvetet ger barn och unga en litterär promenad – på väg mot vårt mål: Biblioteket. Vi gör promenaden med läsning som mål.

Av Anne-Marie Körling

Abdul-Hadi, 12 år:

Sen blev det krig så det blev farligt att gå till skolan, så jag hamnade efter och missade flera år. Men nu har en ny skola öppnat här i lägret, och jag har fått nya vänner. Jag har äntligen lärt mig att läsa eftersom min nya skola har ett bibliotek där jag kan låna böcker. När jag blir stor vill jag bli mattelärare.

Jag läser berättelsen Det flygande tältet – drömmar från ett flyktingläger av Rania Issa och Salsan Nourallah utgiven av Bonnier Carlsen 2016. Boken kom först ut av Books for Syria, 2014

 

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling