Att läsa bland unga och boken är gullig

Jag sitter utomhus på en skola. Det är rast. Jag har slagit mig ner med min bok. Inte långt ifrån spelar barnen boll. De tjoar. Det är livliga röster och spring i benen. Jag läser min bok. Det dröjer inte länge förrän ett barn kommer och frågar vad jag gör. Jag berättar att jag läser. Barnet slår sig ner och tittar i boken.

– Den är gullig.

– Berätta, säger jag.

– Boken är gullig.

Snart talar vi om boken. Det dröjer inte länge innan jag får läsa högt. Det kommer fler barn. Snart räknar jag till fem barn som frågar om boken, lyssnar till högläsningen. Det är fem barn som vill titta i boken. Boken går runt, huvuden slår sig samman, blickarna ner i boken och så småpratet om omslaget.

Intresse väcker intresse. Intresse går att låna. Jag sitter med min bok. Mitt intresse för vad den har att berätta går inte att ta miste på. På några minuter kommer några barn och frågar vad det är jag gör och boken går runt.

Läs så det syns. Läs så det hörs.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Disciplinen och läslusten

I Kulturrådets kunskapsöversikt Med läsning som mål, 2015 (finns också på engelska) beskrivs hur högläsningen kan användas i disciplinerande syfte. Det betyder att man uppfostrar med boken.

Det kan handla om att man ska lära sig att vara stilla och lyssna och kanske somna till boken. Om man stör för mycket får man inte delta i högläsningen.  Små barn som lyssnar vill också prata och berätta. Det boken berättar kittlar deras hjärnor. De vill också ha ett ord med i laget. Ofta spritter det till i deras berättande kroppar och man kan se att de är engagerade. Inte alltid till högläsarens lycka. Högläsaren kan tyckas bli avbruten och se aktiviteten som ett hot mot tystnaden och bokens berättelse. Ibland får den som inte kan sitta still och lyssna med stängd mun flytta ut i ett annat rum. Boken förblir en hemlighet och pärmarna stängs för den som lyssnat. Barn som ofta upplever att de ska uppföra sig på ett speciellt sätt och som inte klarar av det lär sig att boken inte är för dem.

Det handlade om att skapa positiva möten med både undervisningens innehåll och i synnerhet bokens berättelse. Barn som lyssnar spritter till och vill berätta. Boken gör det med lyssnaren. Vi vuxna tänker i det tysta och inom oss men barn tänker genom att prata. Det handlar också om pedagogens lyhördhet och anpassning och att ladda mötet med böckerna på ett positivt sätt och avsluta läsningen då det är som roligast och mest spännande. Ibland fungerar högläsningen för några minuter, njut av dessa minuter, och avsluta med ett härligt samtal om det böckerna inspirerade till.

Barn har språket i kroppen. De visar att de vill berätta. Därför handlar mötet med boken att oavbrutet se till att alla får uppleva mötet positivt. Över tid lär sig pedagoger och barn att mötas i samtalen och då har vi fått en gemensam utgångspunkt för en utvidgad berättelse. Den där vi tänker, kommunicerar och lär. Mina erfarenheter är att jag läser så länge det fungerar och avslutar då jag inte äventyrar att min läsglädje avslutas med att jag smäller igen boken och riktar mina ilskna blickar mot de som störde. På sikt kan jag läsa längre och längre stycken och bjuda in eleverna att smaka på ord, uttala meningar och diskutera lösningar eller annat som de upptäckt och vill berätta om.

Alla möten med böcker ska präglas av nyfikenhet och verka så att varje barn får uppleva att boken är för dem. Det handlar om att tidigt få upplevelser av att gemenskapen med boken, högläsningen, samtalen är något som är för alla.

Återigen; läs Med läsning som mål och diskutera den livligt i de pedagogiska sammanhangen, i läsecirklar och där vi ser rubriken som en mening och ett innehåll. För alla!

 

Om boken som är läst och böckerna som skulle ha blivit lästa

Många sommarlovsbarn och ungdomar kommer snart tillbaka till skolan. En del har haft sommarlov med läsuppdrag. En del barn har fått veta att de ska träna på att läsa eftersom deras läsfärdighet inte duger och därför har de fått böcker att träna på. Ibland har det gått på tvären med sommarlovsläsningen. För de som redan tycker om att läsa brukar ett läsuppdrag vara kantat med lust och något som man redan är bekant man. Man läser ju annars också. Läsvanorna är etablerade och läslusten en egen drivkraft och motor. De som saknar den måste läsa av fler skäl; de läser inte tillräckligt mycket, deras ordförråd har inte fyllts på ordentligt och de läser alldeles för sällan. Det som är så roligt. Läslistan på förslag ses som en kravlista och så är det med det.

När sommarlovets läsning ska summeras och presenteras i skolan vid terminsstart är det en risk för att skillnaden återigen blir för stor och klyftan till  boken blir större och större. De som har läst sina böcker under sommaren får veta att de gjort rätt och bra. De som inte läst får höra veta att det borde ha läst. Ingenting går att reparera i dåtid. Men ett sätt är att låta eleverna berätta om det man faktiskt har läst, dvs att man inte uppehåller sig vid mängd utan vid innehåll och därmed vid det som faktiskt är läst. Mängden kan låta oss förstå att man haft tid att läsa och att läsningen fungerar. Men den som har läst en bok kan ha haft en läsupplevelse, den är viktig, som gör att läsningen har fått en viktig byggsten. Tala om den bok man har läst och inte de man borde ha läst.

Låt oss se hur vi skulle kunna fråga:

  • berätta om boken du läst?
  • hur hittade du boken?
  • hur kom det sig att du ville läsa den?
  • När det gäller att läsa kan det också innebära att lyssna. Vi läser både med öronen och ögonen – därför ska vi låta berättelsen komma i fokus och inte hur vi läste den.

Att med ett öppet och ickevärderande förhållningssätt vara öppen för läsandet som har ägt rum. Den som aldrig har läst eller kämpat med att läsa har faktiskt läst något. Vi kan uppehålla oss vid det. Prata mer om boken och hur det kom sig att man läste just den. Inte genast pocka på hela det bibliotek som nu går att läsa eller rent av borde vara läst. Det intresse vi visar för boken visar vi därmed också läsaren. Det är att hyvla ned trösklarna till litteraturen. Mängden böcker kommer då vi upptäckt vad en bok har att berätta och lärt oss att läsa för att vi vill. Barn som kämpar med sin läsning måste, precis som barn som läser mängder, få just sin läsning uppmärksammad. Det handlar också om att inkludera lyssnandet och det man lyssnat till. Om man känner att man inte duger för att man ännu inte kan läsa bok efter bok så är risken att man inte upplever sig som någon vars läsande är intressant. Visat intresse är en riktning och det är vi alla förmögna att visa boken och läsaren.

Några lärare bekände under de sista sommardagarna att de inte läst det de skulle ha läst under sommarlovet. Av olika skäl har de inte kunnat läsa det de var tvungna att läsa. Den bok som skulle bidra till det gemensamma pedagogiska avstampet för det kommande läsåret. Nu visar det sig att boken inte är läst. Alldeles för ofta glömdes den bort då väskorna packades och den fanns inte med i  sommarbagaget. Nu sitter klumpen i magen. Rädslan för att vara den enda som inte har läst på. Men reparationen ligger i framtiden och i gemenskapen med andra. Redan titeln på boken kan ge lite pedagogisk vägledning och bjuder vi in varandra i samtalen kan också den som inte har läst få lite insyn i bokens tankegångar. Men då får inte skammen över att  man blivit påkommen ta för stort utrymme i den lyssnande läsaren.

Så kan vi också göra med eleverna. Med en del elever kan vi tala mängd och innehåll. Med andra kan vi tala om boken och vad de handlade om. Men andra kan vi berätta vad vi själv läste under sommaren och vad vi inte läste fast vi borde ha gjort det. Lässamtalen inkluderar också vuxnas läsande. Och ur varje bok som vi har läst under sommaren kan ett stycke läsas upp för att dela läsäventyret mellan sig i klassrummet. Att välja ut ett stycke för det gemensamma är att göras delaktig och att verka för litteraturens spridning. Då berättar vi om innehållet. Det brukar locka.

Och fortsätt hyvla ner trösklarna till litteraturen. Läs så det hörs. Läs så det syns!

Hej HOPP i skolan!

Anne-Marie Körling

Litteraturen övar oss i fantasin

En liten kille i en av de klasser jag undervisade fick upptäcka böckerna. Med gott om tid att läsa kom läsandet att bli både roligt och efterlängtat. Han började dagen med att fråga:

– Får jag läsa idag?

Då jag frågade honom vad läsandet betydde för honom svarade han kort:

– Jag får självfantasi.

Jag hade en spalt i Svensklärartidningen som hette Körling frågar. I ett av Svensklärartidningens nummer (Nr 3, 2013) frågade jag professor Magnus Persson om vad som menas med kritisk läsning och vad en bra bok är för något. Magnus Persson är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, verksam vid Malmö Högskola. Så här löd en av mina många frågor:

Jag fick ordförråd, kreativitet och syn på människor och platser jag inte träffat eller varit på. Min läsning var min egen och jag var egen då jag läste. För min del handlade det inte om att vara god utan att vara själv. Men vad var det som hände då jag gröt och skrattade? Var det inte empati och medkänslor?

Professor Magnus Persson svarade:

Absolut. I läsningen upprättar vi ett eget rum där det alltid kommer att finnas en liten rest som är vår egen och som välmenande pedagoger aldrig kommer att komma åt. Det är en egenskap hos litteraturen vi skall värna. Läsningen kan träna empatin och medkänslan men det finns inga garantier för att vi blir mer empatiska när vi slagit igen bokpärmarna eller släckt datorn. Litteraturen övar framför allt fantasin, en av våra viktigaste och mest underskattade muskler.

Japp!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

Läsåret vi läser så det syns

Skolstarten närmar sig. Vi kallar det läsår. Ett innehållsrikt ord. Första dagen en början. Jag vill tala om att läsa så det syns.

I skolan ska vi alla verka för att barn och unga får lära sig att läsa och att de får fortsätta att läsa. Att vi läser på olika sätt och det är av största vikt att trösklarna till läsandet hyvlas ner och vi gör texter tillgängliga. Vi kan lyssna. Vi kan läsa. Men vi måste börja med oss själva. Vi behöver synliggöra hur vi läser, vårt intresse för böcker, prata om hur vi förstår och tänker när vi läser, hur våra strategier ser ut och vad som gör att vi läser som vi gör. Det behövs ett läsklimat på skolan. Den börjar med oss som är där tillsammans med eleverna.

Alla på skolan läser:

Synligt läsande – alla som arbetar i skolan läser 

Det betyder att läraren, fritidspedagogen, vaktmästaren under sitt namn också beskriver vad man läser just nu. Det ska vara ett levande dokument som synliggör att man läser olika saker. Idag läste jag i Metro… i min väska bär jag med mig boken … Det betyder att man inte bara visar att man läser utan att det man läser varierar. Vi läser olika och det ska vi synliggöra.

Synligt läsande i de pedagogiska samtalen. 

Vi behöver böcker och artiklar att diskutera i de pedagogiska samtalen. Läsa texter högt, om än i 90 sekunder, för att låta författares röster skapa gemenskap för en stund. Vi lär oss att läsa tillsammans och vi får uppslag och idéer då vi läser. Vi kan till exempel låta våra pedagogiska funderingar röra ett litterärt barn och hur vi på olika sätt skulle kunna lösa problem och förstå hur. Vi behöver läsa barn- och ungdomsböcker tillsammans.

Synligt läsande i klassrummen

Det här läser jag, kan lärare berätta för eleverna. Visa upp boken och låta eleverna pröva några meningar ur den. Tala om bokens titel och berätta hur det kom sig att man valde den. Med 90 sekunders högläsning kan vi presentera olika böcker i klassrummet och ge inblick i vad böckerna har att berätta. Då sprider vi litteratur och skapar möjlighet till det språk som böckerna förmedlar. Det handlar om mångfald och att låta boken tala för sig själv. Att hämta en trave böcker ur skolans bibliotek och läsa högt som start på lektionen och som avslut av den.

Synligt läsande i matsalen

Mat och litteratur hör ihop. Mor Alma´s köttbullar i Emil i Lönneberga sätter igång smaklökarna. Texter som beskriver mat och maträtter kan bli texter som synliggör att maten också går att läsa om. Trevliga menyer som är ordrika och beskrivande lockar till läsning. Varje dag. Men texterna bytas ut och varieras. Matsalen kan vara ett rum för hungriga läsare.

Synligt läsande i skolsköterskans väntrum

Skolan är en textburen verksamhet. I skolsköterskans väntrum ska det finnas bokhyllor och tidningar med variation och med omsorg. Knän ska plåstras om och det ska läsningen också. Tonåringen som letar fram en Bamsetidning kan läsa sig tillbaka en stund. Minnas den gullige björnen och allt det snälla han representerade. Skolsköterskan kan berätta att just nu läser jag den här boken samtidigt som skolsköterskan frågar om hur det går med läsningen. Det är en hälsofråga.

Vi kan göra skolan till en levande plats för möten med text. Vi behöver inte krångla till det utan visa att vi läser själva. Skolan ska vara generös. Skolbibliotekets betydelse ska stå i gemensamt centrum. Läs för att det är kul. Läs för att äventyren väntar.

Läs så det syns. Läs så det hörs.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Språkets sång

– Han sitter ofta på biblioteket, berättar han. Gärna i närheten av berättande människor. Han slår sig ner för att lyssna. Människor som pratar lär honom något om språkets sång. Han härmar svenska språket. Han vill att det ska låta rätt. Tonfallen … och han låter mig få höra hur svenska språket låter om man nynnar det.

Det flödande språket kommer också då vi läser högt. Inte allt kan vi förstå men sången kan vi lyssna till. Ibland högläser jag för dem som har det svårt. Då depressionen lagt sitt svarta täcke och ingenting syns nå in dit. Då läser jag ibland. För den mänskliga rösten går att höra och sången likaså. Det mänskliga.

– Det är en så vacker sång och man behöver inte förstå. Det blir som ett musikstycke.

Av Anne-Marie Körling

Hur läser man för sina små barn?

Många är osäkra på hur man gör då man ska läsa för sina barn. Kanske för att man själv inte har någon erfarenhet av högläsning. Ofta säger jag till föräldrar:

  • Ta en bok, vilken som helst, och läs ur den.
  • Visa dig intresserad av vad boken berättar och fortsätt att intresserad dig även om barnet inte omedelbart uppfattar boken som intressant. Den är intressant för dig. Intresset är möjligt att låna av. Ge inte upp utan fortsätt läs.
  • Titta på bilderna. De är en källa för upptäckter och ord.
  • Synliggör att du läser. Skyltarna kan bli äventyr om du läser dem högt för ditt barn.
  • Din röst är den vackraste rösten barnet vet. Barnet är inte din kritiker och bedömer inte din läsförmåga. De älskar gemenskapen med dig och lånar ditt intresse för det boken har att berätta. Ni är tillsammans och boken är i centrum.
  • Gå till biblioteket och låna en trave böcker. Om barnet biter i dem är det för att böckerna smakar gott.

Hej HOPP!

Läs så det syns!

Läs så det hörs!

Anne-Marie Körling

Eleverna som läste Harry Potter och de som inte

Jag var lärare när den första Harry Potter kom. Plötsligt kom elever med böcker i händerna. De läste på rasterna. De läste så fort de kunde. De bad om att få tid att läsa i klassrummet. På vägen till matsalen sackade de efter som läsare gör när de läser och går. Det var livliga samtal mellan dem som läste Harry Potter. Nya ord kom ur Harry Potters värld in i elevernas ordförråd. När två läsare satt intill varandra tävlade man inte om på vilken sida i boken man befann sig utan frågade för att veta var i bokens handling läsaren var. Sidangivelserna gjorde att man hade koll på vad man kunde prata med varandra om. Jag räknade läsare på skolgården. En ny aktivitet bland eleverna. Eleverna läste av egen fri vilja och av eget intresse.

Inte alla elever kunde läsa den bok som ”alla” elever nu tycktes tala om. Det blev tydligt vilka som kunde läsa den och vilka som inte kunde läsa den. De som inte kunde läsa den skyddade sig med att säga att man inte var så intresserad eller att boken var för tjock och ”ville”. Men i samtal visade det sig att om man inte kunde läsa Harry Potter så var man ordentligt utanför. Inte bara i bokens värld utan också i gemenskapen med klasskamrater. Man kunde inte delta i berättelsen om boken eftersom man inte hade tillgång till den. Jag grubblade mycket på hur stor skillnaden var och hur man som vuxen, tillika lärare, kunde bidra till att sänka trösklarna till boken. Många som kämpade med sin läsning kämpade också med att verkligen försöka läsa Harry Potter. De ville inget hellre. Jag valde att så snart jag kunde högläsa för eleverna.

När man talar om att läsa och att kunna läsa talar man om den enskildes förmåga men inte så ofta om hur det är att delta i det kollektiva samtalet om det berättelserna handlar om, dvs vad man läser. Läsningen är mer social än man kanske föreställer sig den. Man kan känna ett stort utanförskap då man inte kan läsa, då man inte har tillgång till böckerna men man utestängs också ur gemenskapen som andra har när de talar om böcker och ur böckerna och har den gemenskapen med varandra. Samtidigt som samtalen om berättelsernas innehåll också verkar läsfrämjande eftersom de väcker nyfikenhet så måste den enskilde eleven handskas med klasskamraternas fråga om varför de inte läste Harry Potter. Många elever sökte upp mig för samtal om sin läsförmåga och hur de skulle göra för att få läsa den. De ville men kunde inte. Jag fick många samtal och frågor från elever som ville läsa men inte kunde läsa. Harry Potter synliggjorde klyftorna.

Jag högläste Harry Potter. Jag hade problem med högläsningen. Läsningen flöt inte och jag fick kämpa med att läsa högt. Jag hade inte läst den innan så all text var ny för mig. Eleverna upptäckte att det var skillnad. Det lät annorlunda än då jag läste den förra boken.  Vi talade om det. Det kom att göra att vi dagligen talade om hur vi läste och löste vår läsning. Jag fortsatte att högläsa Harry Potter och beskrev för eleverna hur jag löste min läsning. Det jag gjorde var att beskriva och sätta ord på mina lässtrategier. De som inte kunde läsa Harry Potter fick därmed en lärare som inte heller kunde det. Det var en lättnad för dem. Jag gav aldrig upp högläsningen och visade därmed att om man vill läsa så ska man inte låta något hindra även när det tar emot. Och har man svårigheter med att läsa själv så ska man få tillgång till berättelsen genom att den blir tillgänglig. Högläsning möjliggör för alla att få det de längtar efter. Att få tillhöra boken. Och ingå i gemenskapen runt den.

Under den tid jag högläste boken kom elev efter elev att läsa den. De som inte kunde vågade sig på att pröva att läsa på egen hand. De hade min föreläsning att vila i. När det tog emot så gjorde de som sett och hört att jag gjorde. De fortsatte att läsa. Det traggliga och kämpiga kom att efter olika antal lästa sidor bli mer och mer sällsynta. Läsningen flöt och därmed blev läsfärdigheten redskapet att obehindrat läsa vidare och låta sig uppslukas av det boken berättade.

Och när den andra delen, eller någon av efterföljarna, kom kunde eleverna inte vänta tills den var översatt till svenska utan läste den engelska utgåvan. Utan att tveka kastade sig eleverna in i ett annat språk. Inte för att lära sig engelska utan för att läsa berättelsen. Nya skillnader uppstod mellan de som kunde läsa på engelska och de som ännu inte kunde det.

 

 

 

Så här kanske det är Ulf Stark

– Farväl, lilla fågel om du ska flyga till himlen i natt, viskade jag.

Sen blundade jag och funderade på hur det skulle kunna vara där. Jag tänkte på mamma och pappa. Tänk om man kunde besöka dom, tänkte jag. Bara så länge att man kan se hur dom har det. Det var så många år sen vi sågs. Just som jag skulle somna tyckte jag att jag hörde fågeln.

– Kom  med om du vill, tyckte jag att den viskade i vinden.

När jag kom till Himlen var mamma och pappa där.

– Nämen, Ulf! utbrast mamma och torkade händerna på klänningen. Hon hade just hängt tvätt, för hon älskade lukten av soltorkad tvätt. Dom kramade mej bägge två.

– Härligt att se dej, sa pappa. Men det var värst vad du har blivit gammal.

– Ja, jag är väl ungefär i samma ålder som ni, sa jag. Hur har ni det?

– Huvudet upp och fötterna ner, sa pappa.

– Ja. Eller tvärtom, sa mamma. Här är det precis som man vill.

Ur ”När jag besökte himlen” av Ulf Stark, utgiven av Bonnier Carlsen 2003, sid11 och 12.

Du lärde oss att vissla!

Nu visslar vi för dig.

Anne-Marie