Abdul-Hadi, 12 år:

Sen blev det krig så det blev farligt att gå till skolan, så jag hamnade efter och missade flera år. Men nu har en ny skola öppnat här i lägret, och jag har fått nya vänner. Jag har äntligen lärt mig att läsa eftersom min nya skola har ett bibliotek där jag kan låna böcker. När jag blir stor vill jag bli mattelärare.

Jag läser berättelsen Det flygande tältet – drömmar från ett flyktingläger av Rania Issa och Salsan Nourallah utgiven av Bonnier Carlsen 2016. Boken kom först ut av Books for Syria, 2014

 

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

 

Catch up with the reader

Jag såg henne gå och läsa. Djupt försjunken i boken och på väg någonstans utanför den. Det var som två promenader. En i det fysiska rummet och en i boken. När hon passerade mig gjorde hon en knix för att inte stöta in i mig men utan att lyfta blicken från boksidorna. Efter att ha tittat på hennes promenerande läsning sprang jag ikapp läsaren.

– Vad läser du? frågade jag.

Läsaren vaknade upp, som läsare gör när de störs i sin läsning. Jag hade knackat på i berättelsen och som vore jag från en annan värld såg läsaren upp på mig. Hon log. Och berättade:

– Jag har bott här i 18 år. Jag kan vägen utan och innan. Boken kan jag inte släppa ifrån mig. Jag läser när jag går. Det enda problemet är att jag ibland går för långt med min läsning.

Och så är det med promenerande läsare. De går in i lyktstolpar, går förbi busshållplatser och kommer allt längre in i berättelserna. Det är dubbla promenader.

Av Anne-Marie Körling

 

Bok- och läsrapportören 11 år, del 2:

Det kommer ett långt sms i läsambassadörens mobiltelefon. Jag får dela det och därför gör jag det:

sms

Hej igen!

Jag har läst många böcker sedan sist, men det är en bok som jag vill berätta om idag. Sju förtrollande kvällar av Mårten Sandén. Den här boken är en av de bästa böcker jag har läst! Jag kom in i en helt annan värld, som var helt underbar. Historien var inte lik någon annan som jag någonsin läst, på ett väldigt bra sätt! Det kändes som allt utspelade sig i en overklig tid, både för längesedan och i nutid. Historien förstår jag inte hur någon kan komma på, då den var både klurig och så sammanhängande och lätt att förstå.

En vanlig kille får plötsligt en dag sju biobiljetter till den nedlagda bion som hans bror brukade gå till. Det blir resor i tiden, nya vänner och minnen av hans döda bror. Jag tyckte som sagt om boken otroligt mycket och tipsar starkt  om den!

=)

Den högläsande radiorösten och sagan om vädret

Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg jag där jag låg.

Det fanns ett litet rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades rummet. Där låg jag. Dörren till köket lämnade mormor en aning på glänt och genom dörrspringan såg jag mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Och så lyssnade hon på radio. Alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.

Land- och sjöväderrapporten var det allra bästa. Långt senare förstod jag att det var sjövädret jag lyssnat till. Som barn älskade jag orden ”Doggers bankar”, Långe Jan och ”utsikterna morgonkväll”, ”Norska havet” och ”Hallands väderöar”. Det var många ostar med och ibland var osten syd och ibland var osten någon annan stans. Det hände att osten vred sig. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens uppläsning. Det fina var också att jag fick lyssna om och om igen, och många, många gånger. Samma röst tycktes det mig och liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.

Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte, funderade och fantiserade. Jag ropade på mormor och frågade vem det var som bankade men hon lät mig behålla äventyret genom att inte genast berätta. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte genast upp i kunskap.

– Mormor, vill du vara med i min klubb? Bjuröklubben?

Än idag blir jag lugn som en filbunke då radiorösten förklarar att det finns ”utsikter för morgondagen” och att det ”mest är god sikt”.

 

Av Anne-Marie Körling


 

 

”Det är därför tiden går så långsamt”

Jag kom att tänka på när jag låg i mammas säng när jag var fem eller sex och vi lekte ordlekar och gissade gåtor, och sen när hon somnade försökte jag andas i takt med henne, lika långsamt men lyckades aldrig. Jag var tvungen att hämta luft precis innan henne varje gång. Barnets hjärta tickar snabbare än de vuxnas, andningsfrekvensen är högre, livet kräver kroppen så ivrigt, det är därför tiden går så långsamt.

Ur Karin Ströms novell Stamtavla, utgiven av Novellix no 23, 2012

Med boken uppslagen kommer samtalet

Det lilla barnet står på andra sidan av staketet. När jag går förbi säger barnet hej. Jag säger hej. Barnet kastar plötsligt en bok över staketet.

– Titta. Boken handlar om födelsedagskalas, säger barnet.

På gräset ligger boken uppslagen och jag ser några kaniner bära stora paket.

– Jag fyller år, säger barnet.

Ja, allt kan man berätta om man har en bok, och om den slår upp sitt innehåll kan man vara säker på att man kan få saker att samtala om. Som att kaniner har presenter och att man tillsammans kan undra vad de innehåller.

 

Av Anne-Marie Körling

Bok- och läsrapport från en elvaåring

Jag brukar be unga läsare sända mig information om hur läsningen ser ut där de är, vilka tankar de har om att kunna läsa och att fortsätta läsa, vad de läser och varför. Det är för att lyfta fokus på frågor om läsning och litteratur och att ge unga läsare röster. Så jag frågar och får svar:

Här kommer en rapport från en elvaåring som läser:

17 juni 2016:

Hejsan!

Nu har jag läst en bok som heter #tillsammans #utanför, och den handlade om nätmobbing. Boken har ett viktigt budskap, men var kort och väldigt dåligt skriven. Halva boken var början och handlingen och slutet gick fort. Igår var jag på stadsbiblioteket i xxx. Jag lånade en massa härlig sommarläsning som jag kan uppdatera dig med i sommar. hejdå/…

25 juni 2016:

Bok-och läsrapportör 11 år 2

Hej!

Jag har läst 5 böcker sedan sist, och tänkte berätta lite om dom. Mördande foto av Kim M Kimselius var en bok som var riktigt spännande. Lite samma sak hela tiden, men annars kul. Jag läste den på novellappen wattpad. Sen så läste jag två böcker av Kerstin Lundberg Hahn. Lyckokakan var en väldigt skojig bok som jag tror passar de flesta åldrar. Mandelhjärtat var också skojig, men mer seriös och spännande. Jag har även läst Pssst! av Anette Herzog och Katrine Clante. Världens roligaste bok! Otroligt fin seriebok med otroliga tankar från en vanlig tjej i femte klass. Saker som vi alla funderar över, men som ingen riktigt pratar om. Älskar!

Så läste jag även Rädda honom av Camilla Lagerqvist. Otroligt bra skriven bok om tidsresande, sorg och kärlek. Boken var spännande och nästan lite ”klurig”. Älskar den med!

Det var allt för mig, hörs snart!

 

 


 

Omnämnda böcker:

Den osynliga gästen på kalaset

Igår på festen var det någon som tog fram en bok. Bara så där. Istället för ett tal lästes det högt ur en bok. Liten och stor lyssnade med blickar som for bort från platsen och in i det höglästa. Jag märkte att jag tänkte på den tradition jag själv är uppväxt med, när högläsningen blev en röst från en osynlig gäst och vars berättelser på olika sätt grep tag i oss. Jag noterade att andhämtning förändrades runt bordet, ett stillsamt och gemensamt lugn infann sig. Innehållet fick spridas mellan oss. Vi lyssnade tillsammans.

Varför högläser man inte oftare? frågade någon. Och genast kom samtalet att cirkulera kring högläsningen i skolan. Den då man skulle läsa för dem i klassen, för att lära sig att läsa och minnena skapar klämsko, den känslan av utsatthet och risken att läsa fel, ljuda för länge och att jämföra sig med andras läsning. Nej, det är läskigt att högläsa. Det är ju så många som hör hur man läser. Den egna prestationen och risken för att bli avslöjad som den som inte läser så bra – nej, det vill man inte utsätta sig för. Och därmed tystnar boksidorna som kunde blivit gemensamma. För vi blir så självmedvetna om hur vi läser när vi läser högt att vi tänker mer på den än på vad det är vi läser. Och vi tror att lyssnarna bedömer oss och inte suger åt sig det författaren har att förmedla.

När jag ser på dem runt bordet ser jag att författarens berättelse griper tag i oss och tar oss med på ett äventyr, om än så bara för några minuter.

 

Av Anne-Marie Körling