Den högläsande radiorösten och sagan om vädret

Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg jag där jag låg.

Det fanns ett litet rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades rummet. Där låg jag. Dörren till köket lämnade mormor en aning på glänt och genom dörrspringan såg jag mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Och så lyssnade hon på radio. Alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.

Land- och sjöväderrapporten var det allra bästa. Långt senare förstod jag att det var sjövädret jag lyssnat till. Som barn älskade jag orden ”Doggers bankar”, Långe Jan och ”utsikterna morgonkväll”, ”Norska havet” och ”Hallands väderöar”. Det var många ostar med och ibland var osten syd och ibland var osten någon annan stans. Det hände att osten vred sig. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens uppläsning. Det fina var också att jag fick lyssna om och om igen, och många, många gånger. Samma röst tycktes det mig och liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.

Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte, funderade och fantiserade. Jag ropade på mormor och frågade vem det var som bankade men hon lät mig behålla äventyret genom att inte genast berätta. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte genast upp i kunskap.

– Mormor, vill du vara med i min klubb? Bjuröklubben?

Än idag blir jag lugn som en filbunke då radiorösten förklarar att det finns ”utsikter för morgondagen” och att det ”mest är god sikt”.

 

Av Anne-Marie Körling


 

 

”Det är därför tiden går så långsamt”

Jag kom att tänka på när jag låg i mammas säng när jag var fem eller sex och vi lekte ordlekar och gissade gåtor, och sen när hon somnade försökte jag andas i takt med henne, lika långsamt men lyckades aldrig. Jag var tvungen att hämta luft precis innan henne varje gång. Barnets hjärta tickar snabbare än de vuxnas, andningsfrekvensen är högre, livet kräver kroppen så ivrigt, det är därför tiden går så långsamt.

Ur Karin Ströms novell Stamtavla, utgiven av Novellix no 23, 2012

Med boken uppslagen kommer samtalet

Det lilla barnet står på andra sidan av staketet. När jag går förbi säger barnet hej. Jag säger hej. Barnet kastar plötsligt en bok över staketet.

– Titta. Boken handlar om födelsedagskalas, säger barnet.

På gräset ligger boken uppslagen och jag ser några kaniner bära stora paket.

– Jag fyller år, säger barnet.

Ja, allt kan man berätta om man har en bok, och om den slår upp sitt innehåll kan man vara säker på att man kan få saker att samtala om. Som att kaniner har presenter och att man tillsammans kan undra vad de innehåller.

 

Av Anne-Marie Körling

Bok- och läsrapport från en elvaåring

Jag brukar be unga läsare sända mig information om hur läsningen ser ut där de är, vilka tankar de har om att kunna läsa och att fortsätta läsa, vad de läser och varför. Det är för att lyfta fokus på frågor om läsning och litteratur och att ge unga läsare röster. Så jag frågar och får svar:

Här kommer en rapport från en elvaåring som läser:

17 juni 2016:

Hejsan!

Nu har jag läst en bok som heter #tillsammans #utanför, och den handlade om nätmobbing. Boken har ett viktigt budskap, men var kort och väldigt dåligt skriven. Halva boken var början och handlingen och slutet gick fort. Igår var jag på stadsbiblioteket i xxx. Jag lånade en massa härlig sommarläsning som jag kan uppdatera dig med i sommar. hejdå/…

25 juni 2016:

Bok-och läsrapportör 11 år 2

Hej!

Jag har läst 5 böcker sedan sist, och tänkte berätta lite om dom. Mördande foto av Kim M Kimselius var en bok som var riktigt spännande. Lite samma sak hela tiden, men annars kul. Jag läste den på novellappen wattpad. Sen så läste jag två böcker av Kerstin Lundberg Hahn. Lyckokakan var en väldigt skojig bok som jag tror passar de flesta åldrar. Mandelhjärtat var också skojig, men mer seriös och spännande. Jag har även läst Pssst! av Anette Herzog och Katrine Clante. Världens roligaste bok! Otroligt fin seriebok med otroliga tankar från en vanlig tjej i femte klass. Saker som vi alla funderar över, men som ingen riktigt pratar om. Älskar!

Så läste jag även Rädda honom av Camilla Lagerqvist. Otroligt bra skriven bok om tidsresande, sorg och kärlek. Boken var spännande och nästan lite ”klurig”. Älskar den med!

Det var allt för mig, hörs snart!

 

 


 

Omnämnda böcker:

Den osynliga gästen på kalaset

Igår på festen var det någon som tog fram en bok. Bara så där. Istället för ett tal lästes det högt ur en bok. Liten och stor lyssnade med blickar som for bort från platsen och in i det höglästa. Jag märkte att jag tänkte på den tradition jag själv är uppväxt med, när högläsningen blev en röst från en osynlig gäst och vars berättelser på olika sätt grep tag i oss. Jag noterade att andhämtning förändrades runt bordet, ett stillsamt och gemensamt lugn infann sig. Innehållet fick spridas mellan oss. Vi lyssnade tillsammans.

Varför högläser man inte oftare? frågade någon. Och genast kom samtalet att cirkulera kring högläsningen i skolan. Den då man skulle läsa för dem i klassen, för att lära sig att läsa och minnena skapar klämsko, den känslan av utsatthet och risken att läsa fel, ljuda för länge och att jämföra sig med andras läsning. Nej, det är läskigt att högläsa. Det är ju så många som hör hur man läser. Den egna prestationen och risken för att bli avslöjad som den som inte läser så bra – nej, det vill man inte utsätta sig för. Och därmed tystnar boksidorna som kunde blivit gemensamma. För vi blir så självmedvetna om hur vi läser när vi läser högt att vi tänker mer på den än på vad det är vi läser. Och vi tror att lyssnarna bedömer oss och inte suger åt sig det författaren har att förmedla.

När jag ser på dem runt bordet ser jag att författarens berättelse griper tag i oss och tar oss med på ett äventyr, om än så bara för några minuter.

 

Av Anne-Marie Körling

Besöker Dalagatan och viskar tack

På brevlådan namnet Lindgren, så en öppen dörr, en liten tröskel att kliva över och därinnanför  ett hem som fortfarande är Astrid Lindgrens.

I varje rum viskar jag tack, tack. Mitt inre bibliotek är så fyllt av Astrid Lindgrens böcker. Jag har älskat sönder böckerna om Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Jag har läst mig liten igen genom att läsa om bland annat Vi på Saltkråkan och alla novellerna, det jag inte läste som barn men som vuxen läste mig liten igen. Inom mig kan ungen spritta till och hoppsastegen blir ibland synliga för andra, men de inre skutten är mina egna. Jag har mått bra av att läsa Astrid Lindgrens böcker, även om och när dysterheten tagit sig in, bottenlöst sorg lagt mörker över hur jag ser på världen så har jag alltid kunnat läsa eller lyssna till det allvar som finns i botten av det ljusa. Jag tänkte ibland att under täcket funderade nog Pippi Långstrump över var hennes föräldrar håller hus för att inse att den som frågade åt henne var jag själv.

Och när jag som liten satt i en trädgård hos snälla farbrorn och snälla tanten och frågade om deras hund gick att köpa för en krona tror jag att jag levde ut allt jag lärt av Vi på Saltkråkan och Alla vi barn i Bullerbyn. När man återvänder till barndomsböckerna väcks så många minnen om det liv man hade och de tankar man tänkte en gång. De hör ihop.

När jag går där Astrid Lindgren varit viskar jag tack. Det är både ett barn som säger det och en vuxen som bär det. Tack.

Loa Falkman om läsning

Sitter på tåget och läser Kupé (Juni Nr 06 2016), tidningen SJ ger ut. När tåget saktar in i Skövde läser jag om Loa Falkman. Han berättar att han lyssnar mest på tystnaden och läser med visst motstånd på ”grund av en släng dyslexi.”

Det slår mig att vi ofta talar musik när vi berättar vad vi lyssnar till. Att lyssna till tystnaden är en alldeles utmärkt utmaning. Jag sitter i den tysta avdelningen. Varje knäpp hörs. Varje harkling likaså. Inga mobiler ringer upp, inga samtal att ta del av. Jag funderar över hur vi talar om det vi lyssnar till. Vi lyssnar till musik, till nyheterna men hur talar vi om att läsa ljudböcker?

 

På barnens sida redan från början

Igår talade vi om Madicken. Och idag läser jag Madicken. Ingen sa till mig att läsa den men samtalet fick mig att göra det. Jag har läst den en gång tidigare och tänkte att jag vill läsa den en gång till. Omläsningens djup och bredd.

Inledningsvis presenterar Astrid Lindgren personerna i boken och huset där de bor. Vi får mycket information men inte i en uppfordrande mening utan för att vi fullt ut ska kunna kliva in som gäster och vänner när vi läser. Jag funderar ofta över hur vi namnger våra barn, hur vi låter namnen vara våra och hur namnen berättar något om synen på oss. Astrid Lindgren skriver:

Madicken heter egentligen Margareta. Men när hon var liten kallade hon sej själv Madicken. Och fastän hon nu är stor och nästan sju år heter hon fortfarande så. Det är bara när hon ställt till någonting och behöver förmanas, som hon kallas Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta.

Redan här berättar Astrid Lindgren att berättelsen om Madicken kommer handla om saker som kanske gör att den uppfostrande omvärlden vill säga Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta. Och jag vänder mig tillbaka till bokens omslag. Boken heter Madicken. På barnens sida redan från början. Tack Astrid Lindgren.

Bibliotekariens öga

Jag blir varm i hjärtat när jag läser om designern Samir Alj Fält väg från arbetslöshet till konstskolan. En lång intervju och att vilja och bli sedd går att läsa i Dagens Nyheter söndagen den 12 juni 2016.

Och vad ett bibliotek och en bibliotekarie kan betyda för vägen dit, att hitta platserna och kopplat den egna viljans obändliga kraft:

Och en eftermiddag på biblioteket i Skärholmen såg jag ett kollage av bilder i Dagens Nyheter. Bibliotekarien s att det var från Vårutställningen, en skola som hette Konstfack. Hon uppmanade mig att åka dit. Jag gick först vilse men hittade till slut. Olika prylar stod på höga podier. De som gjort dem var vuxna. jag visste att detta ville jag vara en del av, omedelbart.

 

– Tänk om bibliotekarien inte tittat över min axel? Tänk om jag åkt hem när jag inte hittade Vårutställningen? De små grejerna har varit så avgörande att du kan kalla det tur.

Jag tänker på bibliotekarien i förortens centrum, hon som blev en del av mitt dagliga liv och som visste något om mig, något ingen annan tycktes veta, att jag var villig att läsa det mest märkliga böcker och att avdelningen för barn- och ungdomslitteratur inte riktigt räckte till. Bibliotekarien puttade mig över gränsen och visade mig litteraturen utan åldersgräns. Jag var där varenda dag. Och jag tyckte mig vara en människa. En alldeles egen människa.

Stefan Casta och några rader efteråt

Igår köpte jag boken jag läst om; Stan är full av djur, utgiven av Bokförlaget OPAL AB. Tack till Lotta Olsson för recensionen.

Och jag har njutit av bilder, fotografier och att boken växer sig större eftersom jag får vika upp sidor och kan se lite mer och lite större. Det handlar om naturen runt knuten och där jag rusar fram som storstadsmänniska. Jag tänker på pappan och det lilla barnet som jag alldeles nyss såg studera bladlössen i en buske och jag tänker på räven som stannade till och stirrade på mig då jag skyndade till tåget och sprang nedför trapporna, och jag tvärstannade, i förvåning, räven stannade också men mer i avvaktan. Jag tittade och räven nosade och tittade. Ett ögonblick. Jag tänker på trädet utanför fönstret som är kajornas sovplats och hur de någon timme eller så väsnas så det står härliga till och så måsarna som gör allt för att avslöja vad gårdagen innehöll av picknick. Djurlivet.

Och jag gläds varje gång jag ser en ekorre och en humla. Jag räddar daggmaskar som korsar min väg och får svårare att röra sig för att det kokar i omgivningen. Fåglarnas sång gör mig lycklig. Vi tar dem för givna. Men i boken av Stefan Casta träder de fram. De blir så tydliga.

Och visst får djuren oss att tänka. Ju närmare vi kommer dem desto större utrymme får de. Därför är det så bra med böcker. Vi kan sätta nosen i illustrationerna, pekfingret på detaljerna och läsa oss mer nyfikna. Det är så fint att läsa ”Några tankar efteråt” där Stefan Casta skriver:

Det är mindre text, mycket fler bilder. Tanken är att försöka ge läsaren en möjlighet att uppleva djuren i bild, och få plats för sina egna funderingar.

Det är fint att få författarens tankar. Nu ska jag ut och spana, läsa av den nära omvärlden.

 

Av Anne-Marie Körling