Första delen i en bokserie och att vänta på en fortsättning

Många barn och unga jag har talat med berättar att de tycker om att läsa böcker som ingår i serier. Läsarna säger att de blir bekanta med hur författaren berättar och att de liksom bara kan läsa på. Det svåra med att läsa en serie med böcker är att de tar slut och att läsaren då känner sig lite sorgsen över det. Ett sätt kan vara att man får förslaget att läsa om samma serie igen och det har många läsare också gjort. Man upptäcker nya saker som man inte upptäckt vid första läsningen.

Jag läser nu första delen Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg del 1 med undertiteln Hittebarnet. Den boken avslutas med ett kapitel ur nästa del vilket inleds med:

Här slutar första delen av Hittebarnet, Ficktjuvens vän. Men berättelsen om Örn är inte slut. Alla frågor har Örn har inte fått svar på (och inte du heller). Hur ska han få tag i Marta? Och vilka är hans föräldrar? Inom kort kommer den andre delen i serien, med titeln Den blodröda manteln. Redan nu kan du läsa det första kapitlet i boken …

Tycker man om första delen vill man gärna läsa vidare i nästa del vilket man tillåts göra redan i den första delen. Man får det första kapitlet i del två men innan det författarens brev, eller förlagets, vilket jag tycker är tilltalande och jag läser vidare i det kommande. Detta kan vara ett sätt att locka läsaren till nästa bok och att ge en övergång till fortsatt läsning. Det fina med serier är också att man får vänta tills fortsättningen kommer och det gör att man kan få längta och därmed påverkas det egna engagemanget. Att vänta på något är inte så dumt.

Av Anne-Marie Körling

Lyrik för killen med blyertspennan

 

I svenska ska vi göra ett specialarbete om lyrik. Först tycker jag det låter dödstrist och mossigt men när Kristina visar mig en bok av Pär Lagerkvist tänder det direkt. En del av dikter är så vackra att det svartnar för ögonen. Så jag börjar plöja diktsamlingar och ser plötsligt världen i ett nytt ljus.

När jag läser det här stycket ur På andra sidan Fågelsången av Stefan Casta tänker jag på de där killarna i fjortonårsåldern med vilka jag talade lyrik med på rasterna och speciellt tänker jag på den kille som började skriva egna dikter och smög till mig utkast vilka vi diskuterade efterföljande rast. Tänk att dela denna text tillsammans med killen med blyertspennan:

Så jag stänger in mig i en värld av poesi. Mitt specialarbete går långsamt. Men det beror på att jag tycker det är så roligt och vill göra det så grundligt. Jag upptäcker hur häftigt det är att läsa högt och att det faktiskt händer något med dikterna när orden släpps ut ur böckerna. Nu läser jag en dikt som börjar med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår …

Och precis när jag säger de orden tittar faktiskt solen fram igen. Det är som trolleri nästan. Eller som ett sånt där tecken, då.

Jag tittar upp från boken. Ser hur min stad plötsligt badar i ljus, ja, hur solen äntligen löser sitt blonda hår och låter det falla fritt över oss.

Ur Stefan Casta På andra sidan Fågelsången, utgiven av bokförlaget Opal, 2015

 

Av Anne-Marie Körling

 

 

 

Jag frågar en femåring – Vad ska jag läsa?

På biblioteket frågar jag en femåring:

– Vad tycker du att jag ska läsa?

– Halvanböckerna. För jag ska bli en sån som räddar tomtar för det gör dom som bärgar bilar. Jag ska hämta Halvanböckerna så får du se hur läskigt det är att bli en astronaut. Jag vill inte bli en astronaut. Titta hur läskigt det är att ligga i en centrifugal.

 

 

Hur hittade du boken?

– Berätta? Hur fanns du boken du läser?

– Jag bara tog boken, läste lite i början och så var det som om vi gillade varandra. Det är svårt att hitta en bok som man tycker om. Det är inte så lätt. Jag läste en bok jag tyckte så mycket om. Men sen hittar jag inte en till som är lika bra som den. Det är svårt att hitta en bok att tycka om men när man hittar den så känns det väldigt roligt. Då har man en bok man tycker om men då vill man inte att den ska ta slut. Det är konstiga är hur man hittar boken.

11 år

 

Från högläsning till egen läsning

 

Från Lunds Stadsbibliotek där denna skulptur fanns.

Att högläsa för elever handlar också om att få dem att upptäcka böcker och att läsa för egen del. Jag brukade inleda en ny högläsningsbok genom att ge eleverna tre olika böcker att läsa ur och sedan argumentera för vilken bok de ville att jag skulle läsa för dem.

De läste noggrant och diskussionerna om de tre böckerna blev livlig. Det som avgjorde valet av högläsningsbok var hur jag kunde läsa dem högt och om språket i dem var tillräckligt utmanande att lyssna till. Eleverna kom överens om att min högläsning måste innehålla passager de själva inte kan läsa och att det måste vara mycket skog, buskar och inre tankar. Genom samtalen och högläsningen blev tre böcker uppmärksammade och därmed lockades eleverna att läsa de andra på egen hand.

Eleverna fick också läsa ur boken jag högläste. Någon valde att läsa den från början och följde min läsning hack i häl. Andra frågade om de kunde få läsa lite före och det fick de göra och ibland följde boken med ut på rasten för egen läsning eller spontana högläsning mellan klasskamraterna. Jag hittade flera lappar i högläsningsboken som meddelade ”här ligger jag” och så läsarens namn. Alla de böcker jag högläste ur fanns tillgängliga i klassrummet och många elever valde att läsa dem på egen hand.

 

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

 

Ny podd om läslust och olust att läsa

Podden Läslust och olust

Podd: Den motvilliga läsaren
”Tills jag var tio år avskydde jag att läsa”. Det konstaterar Liv, 18 år, i ett samtal med läsambassadör Anne-Marie Körling i podden Läs för livet. Samtalet rör sig mellan ämnen som tävlingsläsning i skolan, läslust och olust, högläsningsnostalgi och mycket mer.

Vad läser du för dina barn? frågar jag en bibliotekarie

 

Körling fotograferar 2016

Jag frågar en bibliotekarie vad hon läser högt för sina egna barn. Bibliotekarien är vänlig. Det är lätt att tala läsning:

”Vi läser två böcker hemma. Den ena är för nioåringen och den heter Jakten på Jack av Martin Olczak

Den är spännande. Både jag och barnet gillar den. Vi förhandlar lite om hur många kapitel vi ska läsa innan vi börjar. Två säger vi. Sedan slutar det med att vi läser fyra. Vi måste ligga och prata om den. Den är lite läskig och det är många känslor i den.

Den andra boken är en bilderbok och den heter Ett tryntroll flyttar in.

Den handlar om fyra djur som bor på ett berg. Där bor partyharen, murmeldjuret och stengeten. De har hört ett rykte om att ett tryntroll ska flytta in. Fyraåringen tycker den är jättebra. Vi har läst den varje kväll i två veckor. Bilderboksbarnen vill gärna läsa om. Vi släpper det för fort. Omläsningen. Barnen njuter av att läsa om och om igen. Vi lär oss det i skolan att gå vidare och att vi läst ut en bok.

Som högläsare får jag vara den jag vill vara som mamma. Inte en tjatig en utan mer jämställd med mina barn. Vi delar något gemensamt. Jag är mer människa. Vi möts utan hierarki. Och man blir den där mamman. Det är skönt att mötas så.

Den vanligaste frågan jag får av föräldrar? Jo, det är att skolan har sagt att deras barn inte läser tillräckligt mycket. Då står barnet bakom föräldern och vi pratar läsning över barnets huvud. Barn ska få komma till biblioteket utan det där kravet, att få upptäcka biblioteket och allt som finns här, inte komma hit för att reparera och med utgångspunkt i brist. Det är lust vi står för här.”

 

Av Anne-Marie Körling