Eleverna som läste Harry Potter och de som inte

Jag var lärare när den första Harry Potter kom. Plötsligt kom elever med böcker i händerna. De läste på rasterna. De läste så fort de kunde. De bad om att få tid att läsa i klassrummet. På vägen till matsalen sackade de efter som läsare gör när de läser och går. Det var livliga samtal mellan dem som läste Harry Potter. Nya ord kom ur Harry Potters värld in i elevernas ordförråd. När två läsare satt intill varandra tävlade man inte om på vilken sida i boken man befann sig utan frågade för att veta var i bokens handling läsaren var. Sidangivelserna gjorde att man hade koll på vad man kunde prata med varandra om. Jag räknade läsare på skolgården. En ny aktivitet bland eleverna. Eleverna läste av egen fri vilja och av eget intresse.

Inte alla elever kunde läsa den bok som ”alla” elever nu tycktes tala om. Det blev tydligt vilka som kunde läsa den och vilka som inte kunde läsa den. De som inte kunde läsa den skyddade sig med att säga att man inte var så intresserad eller att boken var för tjock och ”ville”. Men i samtal visade det sig att om man inte kunde läsa Harry Potter så var man ordentligt utanför. Inte bara i bokens värld utan också i gemenskapen med klasskamrater. Man kunde inte delta i berättelsen om boken eftersom man inte hade tillgång till den. Jag grubblade mycket på hur stor skillnaden var och hur man som vuxen, tillika lärare, kunde bidra till att sänka trösklarna till boken. Många som kämpade med sin läsning kämpade också med att verkligen försöka läsa Harry Potter. De ville inget hellre. Jag valde att så snart jag kunde högläsa för eleverna.

När man talar om att läsa och att kunna läsa talar man om den enskildes förmåga men inte så ofta om hur det är att delta i det kollektiva samtalet om det berättelserna handlar om, dvs vad man läser. Läsningen är mer social än man kanske föreställer sig den. Man kan känna ett stort utanförskap då man inte kan läsa, då man inte har tillgång till böckerna men man utestängs också ur gemenskapen som andra har när de talar om böcker och ur böckerna och har den gemenskapen med varandra. Samtidigt som samtalen om berättelsernas innehåll också verkar läsfrämjande eftersom de väcker nyfikenhet så måste den enskilde eleven handskas med klasskamraternas fråga om varför de inte läste Harry Potter. Många elever sökte upp mig för samtal om sin läsförmåga och hur de skulle göra för att få läsa den. De ville men kunde inte. Jag fick många samtal och frågor från elever som ville läsa men inte kunde läsa. Harry Potter synliggjorde klyftorna.

Jag högläste Harry Potter. Jag hade problem med högläsningen. Läsningen flöt inte och jag fick kämpa med att läsa högt. Jag hade inte läst den innan så all text var ny för mig. Eleverna upptäckte att det var skillnad. Det lät annorlunda än då jag läste den förra boken.  Vi talade om det. Det kom att göra att vi dagligen talade om hur vi läste och löste vår läsning. Jag fortsatte att högläsa Harry Potter och beskrev för eleverna hur jag löste min läsning. Det jag gjorde var att beskriva och sätta ord på mina lässtrategier. De som inte kunde läsa Harry Potter fick därmed en lärare som inte heller kunde det. Det var en lättnad för dem. Jag gav aldrig upp högläsningen och visade därmed att om man vill läsa så ska man inte låta något hindra även när det tar emot. Och har man svårigheter med att läsa själv så ska man få tillgång till berättelsen genom att den blir tillgänglig. Högläsning möjliggör för alla att få det de längtar efter. Att få tillhöra boken. Och ingå i gemenskapen runt den.

Under den tid jag högläste boken kom elev efter elev att läsa den. De som inte kunde vågade sig på att pröva att läsa på egen hand. De hade min föreläsning att vila i. När det tog emot så gjorde de som sett och hört att jag gjorde. De fortsatte att läsa. Det traggliga och kämpiga kom att efter olika antal lästa sidor bli mer och mer sällsynta. Läsningen flöt och därmed blev läsfärdigheten redskapet att obehindrat läsa vidare och låta sig uppslukas av det boken berättade.

Och när den andra delen, eller någon av efterföljarna, kom kunde eleverna inte vänta tills den var översatt till svenska utan läste den engelska utgåvan. Utan att tveka kastade sig eleverna in i ett annat språk. Inte för att lära sig engelska utan för att läsa berättelsen. Nya skillnader uppstod mellan de som kunde läsa på engelska och de som ännu inte kunde det.

 

 

 

Så här kanske det är Ulf Stark

– Farväl, lilla fågel om du ska flyga till himlen i natt, viskade jag.

Sen blundade jag och funderade på hur det skulle kunna vara där. Jag tänkte på mamma och pappa. Tänk om man kunde besöka dom, tänkte jag. Bara så länge att man kan se hur dom har det. Det var så många år sen vi sågs. Just som jag skulle somna tyckte jag att jag hörde fågeln.

– Kom  med om du vill, tyckte jag att den viskade i vinden.

När jag kom till Himlen var mamma och pappa där.

– Nämen, Ulf! utbrast mamma och torkade händerna på klänningen. Hon hade just hängt tvätt, för hon älskade lukten av soltorkad tvätt. Dom kramade mej bägge två.

– Härligt att se dej, sa pappa. Men det var värst vad du har blivit gammal.

– Ja, jag är väl ungefär i samma ålder som ni, sa jag. Hur har ni det?

– Huvudet upp och fötterna ner, sa pappa.

– Ja. Eller tvärtom, sa mamma. Här är det precis som man vill.

Ur ”När jag besökte himlen” av Ulf Stark, utgiven av Bonnier Carlsen 2003, sid11 och 12.

Du lärde oss att vissla!

Nu visslar vi för dig.

Anne-Marie

 

Bokstarten som kom av sig ordentligt

Jo, jag talar läsning med de jag kan. Också på offentliga platser och med de jag inte känner. Om ögonkontakten ges och samtalet välkomnas. Som här. På tunnelbanan.

Igår såg jag en liten en, ungefär så där en sjumånaders bebis, i famnen på sin mamma. Jag slog mig ned där. Barnet såg nyfiket på mig och vände sig ömsom till mig och ömsom till mamman. Det föll sig naturligt att samtala. Och jag kom in på den tidiga bokstarten. Den där barnet och mamman kan umgås med böcker och att stunden kan vara något för båda. Mamman såg bekymrad ut. Hon hade varit på BVC och fått veta att hennes barn skulle komma att få läs- och skrivproblem som vuxen. Det kunde man utläsa av att barnet inte kröp eller höll nacken på sådant sätt som barn ska göra. Ja, det vill säga, de barn som i framtiden kommer att läsa på ett riktigt sätt.

Jag höll min bitande ilska för hur mycket man kan utläsa av en liten människa och hur långtgående man kan dra utvecklingen utifrån det man tror sig se och veta. Jag såg mammans oro och allt för tidiga sorg över barnets kommande oförmåga och hur kämpigt han skulle få i sitt framtida liv. Det lilla barnet studerade mitt ansikte, läste av mitt minspel och speglade ett leende för att i nästa stund initiera ett. Jag sa att barnet läste av mig och tack vare mammans närhet kunde barnet se ut mot världen och möta andra. Jag sa också att ett av mina barn inte kröp alls eftersom han hade en annan teknik. Jag sa också att han hade en utmärkt nacke redan som en sjumånaders bebis och att den nacken höll för det läsliv han kom att möta och fortfarande möter.

Jag tänkte att oron är farligare än allt annat. Den oro som gör att vi ska reparera något som ännu inte finns. En sjumånaders bebis ska smaka på böcker, sa jag. Mamman sa att det finns så mycket att oroa sig för och jag vill inte redan nu oroa mig för hur det ska gå i skolan.

Nix pix. Bort allt vad oro gör. Smaka på en bok.

Anne-Marie Körling

Också kompisens föräldrar är läsfrämjare

I radioprogrammet Söndagsintervjun där Martin Wicklin samtalar med Benny Fredriksson, ”en av kultursveriges mäktigaste”  kan vi höra hur viktig och betydelsefull en kompis föräldrar kan vara bli då det gäller läsande förebilder. I kompisens hem fanns det böcker. Där fanns också vardagssamtalen om böckerna och generositeten att bjuda på dem.

I boken Åskan av Ulf Stark (2017) finns vännen Bernt, han som vet allt, och han som har något att säga om det mesta. Bernt använder ord som telepati och vet precis vad den lilla stroppen på en basker egentligen används till. Men att kunna och vara den som förmedlar kan göra att man känner sig dum och det är inte en bra känsla:

Jag kände mig dum.

Det gjorde jag ofta när jag pratade med Bernt. För han visste allt. Bägge hans föräldrar var lärare. Dom hade ett helt rum proppfullt med böcker. Sjuhundrafemtiotre stycken. Bernt hade själv räknat dem. Det är inte trevligt att känna sig dum. Man vill åtminstone vara bra på något.

Ulf Stark, Åskan, 2017 s. 8

Jag hade många barn hemma bland våra böcker. Det var kompisar som kom och åt bullar och drack saft och gick på toaletten. Där hade jag en bokhylla med lite av allt. Jag lade vinn om att byta ut och variera bokbeståndet. Efter långa toalettbesök försvann det böcker. Har man börjat läsa och fastnat går det inte att släppa boken. Läsaren vill fortsätta läsa.

 

Av Anne-Marie Körling

Eldsjälspriset 2017 tilldelas Ulla Rhedin

Svenska Barnboksakademins Eldsjälspris 2017 tilldelas Ulla Rhedin med  denna härliga och viktiga motivering:

Ulla Rhedins blick är alltid i barnets ögonhöjd. Hon är en outtröttlig och entusiastisk föreläsare som öppnat ögonen på tusentals förskollärare och andra pedagoger som arbetar med barn och barns läsning. Hon är en skarp, kunnig och kärleksfull kritiker som gett många egensinniga nordiska bilderboksskapare, debutanter såväl som rutinerade, mod och lust att arbeta vidare. Hon är en unik forskare som analyserat och beskrivit bilderbokens innersta väsen. Utan Ulla Rhodin hade inte bilderboken, och dess läsare, befunnit sig på den höga konstnärliga nivå som de gör idag. Därför får hon Svenska barnboksakademins Eldsjälspris 2017.

Väldigt roligt och mycket välförtjänt. Grattis Ulla Rhedin. Må vi alla verka i din anda; i barnets ögonhöjd.

P1340590

Hej HOPP!

Anne-Marie

Upplevelsen av att kunna läsa! Ordagrant!

teckningläsare

Igår slog jag mig ned intill en liten pojke och hans högläsande mamma. Jag skulle flyga till Kalmar för att ge en föreläsning och behövde låna lite av den ro som uppstår kring en högläsare. Mycket snart kom vi att samtala. Kanske samtalade jag mest med pojken som snart skulle kunna läsa. Han berättade att han kunde läsa i huvudet:

– Bokstäverna kommer in i huvudet. Och orden också. När mamma läser kan jag läsa i huvudet.

Det är ett slags läsande som blir möjlig när bokens innehåll återges om och om igen. Samma text och inga ändringar. Det är viktigt att barn får höra samma saga om och om igen tills de är färdiga med boken, tills de säger att nu räcker det, tills barnet säger att det är dags att läsa en annan bok. Ibland tröttnar vi på den där omläsningen av samma bok om och om igen. När vi vuxna tröttnar börjar vi lägga oss i och ändra ordföljd och korta ner meningarna för att få slut på det tradiga. Men barnet protesterar och säger till.

– Så står det inte! Så är det inte!

Ordagrant återger de bokens innehåll. Som det står i böckerna. Som det står skrivet. Inga andra ord än de som står i boken.

Jag hade återkommande högläsning av utvalda sidor ur böcker;  den glada sidan, den arga sidan, den sorgliga sidan, osv. Eleverna döpte sidorna beroende på känslorna texten väckte. Eleverna bad mig läsa dem om och om igen. Då det inte tog längre tid än cirka 90 sekunder så kunde jag göra det närhelst. En sida ur muminböckerna läste jag nog mer än 100 gånger. Eleverna skrattade så de grät och jag lät dem göra det. Då eleverna (årskurs 1) skulle läsa i övningsböckerna (de där de skulle lära sig läsa ur) var det flera som ville läsa ur  roliga sidan, sorgliga sidan och de andra sidorna. Och nästintill ordagrant kunde de återge innehållet. Och de skrattade när de läste. Och de upplevde att de kunde läsa. Vi fortsatte i den andan, i den riktningen, in i läsäventyren.

Ordagrann förklaras i ordboken:

som exakt motsvarar eller överensstämmer med förlagans ord

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

att läsa är att leka med tanken

– Jag har ingen fantasi, säger någon jag talar med. Inte någon egen. Jag tänker nog inte så mycket. Vi talar läsning och jag talar med någon som sällan läser. Vi pratar lite om att leka med tanken och att pröva saker som om. Men det finns inte rum för det, säger personen.

Jag minns en elev jag hade. Han läste inte heller någonting. Men under tiden i klassrummet kunde han börja läsa det han själv tyckte om. Jag hade rikligt med böcker och gav eleverna gott om lästid. Han kom fram till mig en dag och sa att han tyckte om att läsa. Sen sa han:

– Jag får självfantasi. Det är roligt med självfantasi.

När jag sjunker in i boken är jag en del av berättelsen. Jag tänker inte så mycket på att jag läser men mitt inre är i livlig rörelse. Jag möter hur andra tänker och jag möter hur andra gör. Ibland är det motbilderna jag möter och det jag själv aldrig skulle våga göra och sådant jag inte vill göra. Jag möter människor som försätts i situationer jag inte själv skulle vilja vara med om men ändå … gärna läsa om. Jag har gråtit hejdlöst när någon förlorat en kär för att i min eget kök hitta mina nära och kära. Och idéerna hur man kan läsa saker och ting så rikt förklarade de är i böckerna. Inte som pedagogiska pekpinnar utan som berättelser att famna för att en dag upptäcka att man kan handla och agera därför att man har någon slags inre vägledning. Genom böckerna får vi låna erfarenhet.

Jag tänker på farbrorn i huset. Det dystra och sorgliga. Den vackra sagan ”Huset som vaknade” som Martin Widmark nyss skrev och som är så samstämt illustrerad av Emilia Dziubak. Den där dysterheten som livet kan bjuda på, det mörker av förluster och sorg och det flackande ljuset som antingen kan dö ut eller flamma upp till liv igen. Dessa hus finns ju inom oss. Det där vi ibland kapslar in oss. Också barn gör det. Blir nedstämda. Ledsna. Barn saknar bilder för hur den egna sorgen ser ut och känns och hur sorgen kan införlivas i livet och bli en del av det och därmed möjliggöra för liv och livsglädje.

Ofta säger elever som jag läst mycket för:

– Läs något sorgligt så vi får gråta. Läs något roligt så vi får skratta. Läs något spännande så vi får bli rädda (lagom). Läs något om det vi själva inte vet något om. Läs om något som vi inte vågar. Läs om något som …

Vi prövas och prövar ”som om”.

 

Av Anne-Marie Körling

som då och då läser om Lev Vygotskij Fantasi och kreativitet i barndomen, 1995