Tre högläsningsböcker och livliga diskussioner

boktrave

Jag hade alltid med mig tre böcker till klassrummet då jag skulle välja en ny högläsningsbok. Och så visade jag eleverna hur jag var osäker på vilken bok jag skulle välja att högläsa ur. Jag läste ett kapitel ur varje bok och bjöd in eleverna att diskutera vilken bok de önskade lyssna till. På det sättet kom jag att sprida tre böcker till eleverna. Jag lärde mig snart att alla böcker jag berört med min högläsande röst blev böcker eleverna ville läsa ur. Det spelade ingen roll om jag läst hela boken eller ett väl utvalt stycke ur dem.

Diskussionerna om vilken bok eleverna ville höra är den aktivitet jag vill skapa. Om de ska bli medaktörer i sitt läsande måste engagemanget och viljan finnas hos eleverna. De diskuterade följande:

  • hur Anne-Marie kan läsa böckerna
  • att Anne-Marie läser en bok de själva inte kan läsa
  • om jag har valt rätt stycken för att verkligen presentera böckerna
  • om jag kunde läsa alla tre och i så fall vilken ordning

De diskuterade också böckernas innehåll och hur de skilde sig åt och varför. De kunde också kommentera att den förra högläsningsboken handlade om något som var ungefär som den vi nu lyssnade till och att vi därför skulle läsa en annan berättelse.

Engagemanget och diskussionen om vilken bok jag skulle högläsa kom att bli en del av den medverkan och påverkan jag önskade skapa.

Av Anne-Marie Körling

Litterära kartan till bokhandeln och biblioteket

Books are our bag

Jag läser i Dagens Nyheter att tolv oberoende boklådor på Södermalm i Stockholm inleder ett nytt samarbete: Boksöder. Initiativtagaren till detta är Julia Gillberg på The English Bookshop. Boklådorna länkas samman med en karta, en bokhandelspromenad, vilket gör att bokhandelskunderna kan följa en karta och besöka dem alla. Jag tycker idén är lysande. Den där promenaden kan bli social och gemensam. Ta en promenad, besök bokhandlarna, prata böcker med den du går med, kliv in i bokhandeln, botanisera, läs lite här, läs lite där och köp en bok. Rör dig in mot bokhandeln, in mot boken, in i gemenskapen.

Jag har ofta talat om kartan till biblioteket. Elever ska gå till biblioteket. Ofta med förmaningarna att uppföra sig, sköta sig, inte prata, inte springa, inte röra. Det gör att biblioteksbesöken laddas med förmaningar och inte med den gemenskap man kan känna när man har ett gemensamt mål och en väg att gå för att nå dit. Jag brukar säga att vägen ska kantas med upptäckter och att vi bör göra den promenaden till en del av besöket. Vi vuxna kan pröva att gå vägen mellan skola och bibliotek och undersöka vad som finns att läsa på vår promenad. Ibland blir jag bedrövad när jag läser det som erbjuds. Det är löpsedlar som skriker ut med lättlästa versaler om mord, krig och ond bråd död. Det är affärernas marknadsföring som säger köp, köp, köp. Då det gäller att få lära sig att läsa och få upptäcka vad det finns att läsa är vägen till biblioteket ofta ganska bedrövlig. Det vill säga om vi inte läser och berättar om vägarnas namn, kvarterens namn och gör något mer av det som beskriver var vi är. Det är nästan skönt att komma fram till biblioteket och upptäcka att det finns så mycket annat att läsa, en hel värld att upptäcka.

Jag tänker alltid – i den bästa av världar – att vi får en karta med olika stopp – här ska vi upptäcka en text, ett meddelande eller en liten notis som gör oss till nyfikna läsare, berättande läsare och där vi medvetet ger barn och unga en litterär promenad – på väg mot vårt mål: Biblioteket. Vi gör promenaden med läsning som mål.

Abdul-Hadi, 12 år:

Sen blev det krig så det blev farligt att gå till skolan, så jag hamnade efter och missade flera år. Men nu har en ny skola öppnat här i lägret, och jag har fått nya vänner. Jag har äntligen lärt mig att läsa eftersom min nya skola har ett bibliotek där jag kan låna böcker. När jag blir stor vill jag bli mattelärare.

Jag läser berättelsen Det flygande tältet – drömmar från ett flyktingläger av Rania Issa och Salsan Nourallah utgiven av Bonnier Carlsen 2016. Boken kom först ut av Books for Syria, 2014

 

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

 

Catch up with the reader

Jag såg henne gå och läsa. Djupt försjunken i boken och på väg någonstans utanför den. Det var som två promenader. En i det fysiska rummet och en i boken. När hon passerade mig gjorde hon en knix för att inte stöta in i mig men utan att lyfta blicken från boksidorna. Efter att ha tittat på hennes promenerande läsning sprang jag ikapp läsaren.

– Vad läser du? frågade jag.

Läsaren vaknade upp, som läsare gör när de störs i sin läsning. Jag hade knackat på i berättelsen och som vore jag från en annan värld såg läsaren upp på mig. Hon log. Och berättade:

– Jag har bott här i 18 år. Jag kan vägen utan och innan. Boken kan jag inte släppa ifrån mig. Jag läser när jag går. Det enda problemet är att jag ibland går för långt med min läsning.

Och så är det med promenerande läsare. De går in i lyktstolpar, går förbi busshållplatser och kommer allt längre in i berättelserna. Det är dubbla promenader.

Av Anne-Marie Körling

 

Bok- och läsrapportören 11 år, del 2:

Det kommer ett långt sms i läsambassadörens mobiltelefon. Jag får dela det och därför gör jag det:

sms

Hej igen!

Jag har läst många böcker sedan sist, men det är en bok som jag vill berätta om idag. Sju förtrollande kvällar av Mårten Sandén. Den här boken är en av de bästa böcker jag har läst! Jag kom in i en helt annan värld, som var helt underbar. Historien var inte lik någon annan som jag någonsin läst, på ett väldigt bra sätt! Det kändes som allt utspelade sig i en overklig tid, både för längesedan och i nutid. Historien förstår jag inte hur någon kan komma på, då den var både klurig och så sammanhängande och lätt att förstå.

En vanlig kille får plötsligt en dag sju biobiljetter till den nedlagda bion som hans bror brukade gå till. Det blir resor i tiden, nya vänner och minnen av hans döda bror. Jag tyckte som sagt om boken otroligt mycket och tipsar starkt  om den!

=)

Den högläsande radiorösten och sagan om vädret

Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg jag där jag låg.

Det fanns ett litet rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades rummet. Där låg jag. Dörren till köket lämnade mormor en aning på glänt och genom dörrspringan såg jag mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Och så lyssnade hon på radio. Alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.

Land- och sjöväderrapporten var det allra bästa. Långt senare förstod jag att det var sjövädret jag lyssnat till. Som barn älskade jag orden ”Doggers bankar”, Långe Jan och ”utsikterna morgonkväll”, ”Norska havet” och ”Hallands väderöar”. Det var många ostar med och ibland var osten syd och ibland var osten någon annan stans. Det hände att osten vred sig. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens uppläsning. Det fina var också att jag fick lyssna om och om igen, och många, många gånger. Samma röst tycktes det mig och liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.

Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte, funderade och fantiserade. Jag ropade på mormor och frågade vem det var som bankade men hon lät mig behålla äventyret genom att inte genast berätta. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte genast upp i kunskap.

– Mormor, vill du vara med i min klubb? Bjuröklubben?

Än idag blir jag lugn som en filbunke då radiorösten förklarar att det finns ”utsikter för morgondagen” och att det ”mest är god sikt”.

 

Av Anne-Marie Körling


 

 

”Det är därför tiden går så långsamt”

Jag kom att tänka på när jag låg i mammas säng när jag var fem eller sex och vi lekte ordlekar och gissade gåtor, och sen när hon somnade försökte jag andas i takt med henne, lika långsamt men lyckades aldrig. Jag var tvungen att hämta luft precis innan henne varje gång. Barnets hjärta tickar snabbare än de vuxnas, andningsfrekvensen är högre, livet kräver kroppen så ivrigt, det är därför tiden går så långsamt.

Ur Karin Ströms novell Stamtavla, utgiven av Novellix no 23, 2012