Varför läser du frågar barn och unga då jag har en bok med mig i fickan. Kanske frågar de när jag sitter ned på en trapp i skolan eller i ett fik där unga är. Jag kan inte omedelbart svara. Jag säger att jag läser för att jag behöver. Kan man behöva läsa? frågar tonåringen. Välja att läsa?
– Fatta – hon läser utan att veta varför!
Tonåringarna står runt omkring mig. Och som för att hjälpa mig att besvara frågan varför jag läser tar de boken ifrån mig, undersöker den, läser i den. Griper tag om boken. Tar upp mobilen och fotograferar av baksidestexten. Jag får tillbaka boken.
– Den där boken … handlar ju om mig …
Texter kan drabba med sin omedelbara spegel. En känsla får ord och meningen så precis för det man känner. Man behöver inte veta något om det man ska få möta. Boken i handen gör boken något med läsaren. Inte pratet om läsningen och om böckerna. Utan upplevelsen av boken, en annan läsare och det lilla samtalet mitt i allt det övriga bruset, det som kommer med att boken finns och innehållet kommit läsaren till mötes. Senare kommer eleverna mig till mötes, för samtal och berättelser:
– Jag visade min mamma när jag kom hem. Översatte för henne. Hon började gråta. Kände igen sig. Berättade för mig om det jag inte visste. Om hennes tankar och … alltså … sen googlade vi tillsammans. Vad hette boken du läste?
Av Anne-Marie Körling