Läsning suger!

P1320023

– Jag har aldrig läst något som betytt något för mig, sa en högstadieelev då vi talade läsning. Läsning suger!

De här orden kan väcka min lovsång över vad böcker kan ge och betyda men jag håller den impulsen tillbaka. Vad läsning betyder för mig hjälper knappast eleven. Jag behöver förstå att det kan upplevas så här att läsa. Att läsningen och boken inte betyder något alls. Att den suger! Jag måste försöka ta elevens perspektiv. Inte överrösta med mitt eget. Jag måste också hålla tillbaka den oro jag känner för elevens fortsatta studier och hur det ska bli när skolan är över, den där framtiden som gör att jag glömmer bort att den börjar just här och nu, där vi är och där samtalet om läsning äger rum.

– Läsning suger! Anar du också att den inte behöver göra det? frågar jag.

Jag har haft många samtal med unga om läsförmåga och bristande läsengagemang. Dessa samtal har lärt mig att den som inte läser vet att det finns något med böckerna som de själva inte har fått uppleva. De vet inte hur de ska göra för att själva nå dit. Biblioteken är för stora för läsaren som inte vet. Lärarens ord om vikten av att läsa är en annan melodi som inte stämmer överens med elevens känsla, vilja och upplevelse. Men läsningen i klassrummet hinns inte med. Boken ska läsas hemma. Hemma läser man inte så mycket alls. Det hör inte till den vardagliga sysslan att läsa.

– Jag har aldrig läst en hel bok, säger eleven.

Att läsa är att delta, medverka och påverka och att få delta, medverka och bli påverkad. Att bli en läsande människa är att upptäcka att det sociala utanför kan bli en social upptäckt innanför pärmarna. Ett hissnade äventyr. Bokstavens ljud tecknas ned som en ton på ett papper, ord kan skrivas ned för tid och evighet. Ett barn som precis lärt sig läsa upptäcker världen på nytt. Texterna på skyltarna, mjölkpaketen och de lättlästa rubrikerna utanför affären. Allt som finns att läsa. Och med stor koncentration och aktivitet ljudas ordet fram, bokstav för bokstav, och när ordet uppenbaras läser barnet ordet högt, för bekräftelse och gemenskap med både textvärlden och gemenskapen med andra läsare:

– n…o…v…e…m…b…er… November!

Barn som knäckt läskoden är nykläckta läsare. De ska få läsa själva och de ska fortsatt få lyssna till berättelser, sagor och faktatexter. Det krävs en viss varsamhet kring en nykläckt läsare. Inte alla texter är så där lustfyllda som vi önskar att de vore. Lättlästa löpsedlar med stora lättlästa ord kommer med budskap som ingen kan värja sig mot, inte heller den som just lärt sig läsa. En elev som läst en löpsedel frågade om det gick att få bort det man läst ur huvudet för det är inte roligt att läsa allt man läser. En elev i årskurs åtta tragglar sig igenom välstoppade texter med begrepp som i sig själva är hela berättelser och vet inte att professor Monica Reichenberg (2014) har skrivit en hel bok om vikten av att skapa rymd i faktatexterna så att unga läsare kan få begripa vad de läser.

– Vi har prov nästa vecka. Jag måste läsa 23 sidor. Fattar inte vad jag läser.

Vi talar om vikten av att läsa, om nyttan och om det rika ordförrådet som kommer med att vi läser och att vi kan läsa och ser den värld som öppnas som vore den endast lustfylld och rolig. Det är när vi fått erfara vad det är att läsa som vi kan tala om att det är roligt att läsa.

Jag har fått många funderingar över hur det står till med läsarna, hur många textmöten de får göra och vad jag kan lära mig genom att anta deras perspektiv. Om jag ska tala om läslust måste jag själv skapa den, visa den och ge eleverna ingångar till den. Då handlar det om att välja litteratur som gör eleverna delaktiga, får dem nyfikna och som får deras munnar att gapa så där som barn gör när de lyssnar intensivt. Jag tänkte på hur stor skillnad det är mellan elevernas erfarenheter av att lyssna och läsa. Barn som tidigt får höra berättelser och sagor vet att svårigheter går att bemästra och lösa och att slutet oftast är gott och de barn som inte fått dessa upplevelser utan får uppleva den kargare värld som kommer med löpsedlar om krig, död och hur hundar biter ihjäl bebisar och som i skolan tragglar sig igenom texter som handlar fotosyntesen men som själva inte får in orden, meningarna i det inre tankesystemet där den egna upplevelsen av att förstå bidrar till att läsningen påverkar och gör skillnad.

Om attityderna till läsning ska förändras krävs generositet. Det krävs att eleverna får möta många olika texter, noveller, dikter, korta stycken ur längre böcker så att de får lyssna sig till vad boken kan ge och erbjuda. Det krävs också att vi antar elevernas perspektiv; det är krävande att läsa faktatexten, det är nötande att läsa löpsedlarna. Läsningen kan upplevas vara utan värde. Texterna i matematikboken saknar innehåll eftersom det sällan pratas om dem som innehållsbärande texter utan mer är texter som syns skapade för att göra matematikuppgifter för oss att räkna ut något genom.

Vi kan inte tala om bristande läsförståelse eller bristande läsengagemang som vore det elevens fel. Då räknar vi bort oss själva och den resurs vi kan vara genom vårt engagemang i frågan och genom den generositet vi kan visa och dela med oss av. Vår egen läsförmåga. Vi kan göra läsningen till något gemensamt och socialt. Vi läser, samtalar, högläser, delar och för samtal om såväl själva färdigheten att läsa som innehåll att läsa. Genom läsning förflyttas vi i tid och rum men ser vår tid och oss själva. Professor Sven-Eric Liedman (2001) skriver att ”både det förflutna och framtiden speglar samtiden” och att det genom skriftspråket ”kan träda fram i en levande gestalt.” Läsning gör något levande. Något som berör och engagerar. Det vi läsare känner igen som läsupplevelser som får oss att känna oss levande, närvarande och engagerade. Elever som läser i klassrummen och inte hör att det ringer ut skiljer sig från eleven som genast smäller igen boken och befriar sig från läsmassan. Den ene uppslukad, den andre befriad. Läsaren i en resa bortom här och nu. Den andre uppslukad av nuet.

Jag högläste alla sorters berättelser för eleverna i högstadiet. De var trötta på att de själva måste läsa. Mycket annat konkurrerade om deras tankeverksamhet: svårigheter hemma, känslor av att inte veta vem man är men hur man tvingas vara och oron för en förälder som inte mådde så bra. Jag läste för gemenskap och närvaro. Plötsligt kom det frågor om böckernas innehåll. Texterna hade påverkat eleverna att tänka och fundera. När frågorna var ställda blev läsningen en möjlighet. Berättelserna och eleverna närmade sig varandra.

Det tar tid att vända attityder och det krävs insatser för att göra det. Det handlar om att se över miljön ur ett textperspektiv och skapa utrymme för både högläsning och den läsning som kommer ur elevens initiativ. Det krävs att det finns böcker, att det finns klassrum med böcker och att skolbiblioteket är bemannat och välsorterat. Det handlar om omsorg om boken och läsaren och visad generositet som innebär att dela med sig av världar och livsöden som väntar att bli upptäckta och speglade i vår tid och genom oss. Det handlar om att påverka med innehåll för att förändra attityder.

Av Anne-Marie Körling

 

Källor:

[1] Monica Reichenberg: Vägar till läsförståelse: Texten Läsaren Samtalet, Natur och Kultur, 2014

[2] Sven-Eric Liedman; Ett oändligt äventyr, om människans kunskaper, Albert Bonnier Förlag, 2001, s. 361

Kommentera