Den ensamme högläsaren!

– Han vill inte lyssna. Han vill inte lyssna när jag läser, ja så sa mamman. Jag blev nyfiken och frågade om hur det såg ut när de läste. Vi spelade upp läsdramat. Mamman fick vara barnet och jag var mamman som högläste. Jag började läsa och mamman lyssnade en stund. Sen försvann hon iväg och gjorde annat. Då frågade jag vad jag skulle göra om jag var hon. Du ska slå igen boken och sucka lite. Jag gjorde så. Slog igen boken och suckade lite.

Högläsning ska vara mysigt och trevligt och det ska man minsann göra för barn om man är en bra förälder. Men om barnet verkar helt ointresserat? Då suckar man som förälder och tänker att … kanske är jag en misslyckad förälder.

–  Känns det som att ditt barn inte vill vara där och lyssna. Kanske är det så att han inte vill höra för att han förstår att det är något som du gör för honom liksom i projektet att vara en god förälder frågade jag.Låt oss fortsätta spela upp dramat.

– Ska jag slå ihop boken när han går frågade jag. Mamman nickade. Jag slog ihop boken. Jag utmanade med tanken att vad jag nu visar barnet är att jag inte har det minsta intresse av att läsa själv. Jag måste göra min läsning för att jag själv vill läsa. – Det ska jag pröva, sa mamman. Läsa mer för min egen skull, högt för mig själv. Och senare. – Vet du, jag har prövat att läsa för min själv, för att jag tycker om boken själv och då kom han tillbaka och lyssnade.

Jag minns när mina barn var inne i en slags bubbla där puberteten var så där härligt svettig hemma hos oss. Då sa barnen att de var för stora för allt möjligt. Högläsning var de definitivt för stora för. Jag läste högt utan dem. Kände mig fånig till en början men fortsatte att högläsa för mig själv. Som för att göra det extra roligt så dramatiserade jag ännu mer. Rösten fick spela med meningarna och orden. Men när man högläser blir man kaffesugen. Jag avslutade mitt i en spännande händelse för att göra mig en kopp kaffe. Då hörde jag tonårsrösterna som från avstånd

– Va, ska du sluta. Det är ju jättespännande. Fortsätt!

 

Av Anne-Marie Körling

2 reaktioner till “Den ensamme högläsaren!”

  1. Så underbart att läsa att du högläser för dina tonåringar. En trotsighet som uppenbarligen gick hem. Det ska jag börja med. Jag har ”Jag är Malala” liggande. Det ska få bli första försöket. Mina två tjejer är så olika som läsare. Äldsta som jag alltid högläst för har alltid en bok eller två igång. Yngsta som, pga min tidsbrist, alltid fått lyssna till böcker på lite för svår nivå har inte blivit läsare på samma sätt. Jag tror det är mitt fel. Kanske ”storbarnsläsning” kan åtgärda något. Tack för ditt inlägg. //Anette

  2. Så ljuvligt! Ler när jag läser slutet :) Lyckat recept!
    Skapa nyfikenhet kring innehållet. Läsa på, för egen glädje.
    Det smittar:)

Kommentera