Läsidentitet och att vara den läsaren

Det var ungefär efter den där puberteten. Ungefär samtidigt som gymnasietiden var över. Identiteten både skör och stark på  en och samma gång. Vem var jag? Vem ville jag bli?

Jag var en sådan som läste. Och bland unga läsare ville man visa upp sina böcker. På tunnelbanorna vinklade man böckerna för att visa omvärlden vilken läsare man var. Läsare växlade blickar över böcker: Du läser det. Jag läser det här. Så ungefär. Jag hade en period då jag ville läste rysk litteratur. Minsann var det fint  att läsa rysk litteratur. En aning tungt också. Så jag läste rysk litteratur. Såg till att sätta mig så att bokens framsida gick att se och läsa av de andra resenärerna. Ibland hände det att någon började prata om boken jag läste.

– Du läser rysk litteratur? Den ryska litteraturen kommer ur Gogols kappa, ja, det känner du säkert till?

Då nickade jag. Jodå, jag läste rysk litteratur. Jag tummade på boken jag läste.

Hemma i köket hos mormor frågade jag mormor om hon visade upp vad hon läste. Hon skakade på huvudet.

– Jag läser mest rysk litteratur, sa hon. Många namn att hålla reda på. Om jag har behov av att visa upp att jag läser rysk litteratur, nej det har jag inte, jag läser för mig själv. Att visa upp hör väl ungdomen till. Läser du rysk litteratur?

-Ja. Jag läser rysk litteratur.

Det behövdes en enda bok för att jag skulle identifiera mig som en som läste rysk litteratur. En enda bok.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Kommentera