Det krävs en omvärld för att skapa en läsare

När man inte kan läsa är man utanför. De vittnar många av de unga som upplever att de inte kan. Inte dum men utanför. Inte utan vilja men utan redskap. Hur blir man en läsare när tåget har gått? Hur biter man huvudet av skammen och utbildar sig i det man borde ha lärt sig för länge sedan? Frågorna blir många då jag talar läsning med unga. Och jag måste lyssna. Inte genast komma med lösningarna eller tröstande förklara att tåget kan stanna till och du kan börja lära dig igen. För osäkerheten om hur världen ser ut kring den unga som vill lära sig fast hen redan borde kunna är stor. Var kan en ung människa gå och lära sig det som avgör det mesta för känslan av delaktighet och framtid? Var lär man sig om bokstävernas ljud då man är femton år? När får sextonåringen lyssna till Alfons Åberg, Lille Prinsen och Fröken Julie? Upplevelse av delaktighet snarare än utanförskap?

Jag lyssnar noga. Jag är läsare. Jag kan ge mig i kast med de mest utmanade texter. Inte för att jag förstår det jag läser, för det gör jag inte, men för att jag kan. Min lärare från första klass gick noga igenom varje ljud och varje bokstav. Det var ett noggrant arbete, grundligt och livslångt var detta lärande som ägde rum. Vi lärde oss forma bokstäver både genom hand och mun. Läraren högläste dagligen och hela klassen försjönk i äventyret som låg uppslaget i lärarens knä. Knappnålar kunde höras falla i klassrummet. Vi lyssnade intensivt. Utan att förstå lärde vi oss också varför vi skulle lära oss läsa och skriva. Berättelserna som läraren läste för oss var den horisont vi alla färdades mot. In i den läsande världen. Läraren höll kompassen stadigt i hand. Vi ljudade bokstäver. Hon läste högt. Vi läste s-o-l. Hon läste om solen som sträckte på sig och lät sitt hår väcka människor och djur långt bort i fjärran land.

Skolbibliotek hade vi också. Böckernas ryggar såg likadana ut. De var inbundna med tåliga röda omslag. Innanför böckernas pärmar fanns äventyret. Då vi kunde läsa fick vi på egen hand upptäcka vilka resvägar vi ville ta. Många läste om det fröken läst högt en gång. Det var tryggt att läsa det någon högläst. Vi blev läsare. Tjugonioelever kunde läsa. Olika var vårt intresse för att läsa själva. Men grunden fanns. Olika var hemmens bokhyllor. Folkbibliotek och skolbibliotek gemensamma och öppna platser för alla. Bokhandeln fanns lite varstans. På tunnelbanan lästes tidningar och böcker. Läsarna syntes i världen. Inte alla läste men tillräckligt många för att upptäcka att vuxna läste.

Det krävs en hel omvärld för att skapa en läsare. Det krävs en nära kontakt med en lärare som inte ger sig, det krävs ett bibliotek och det krävs vuxna läsare som visar att de själva är engagerade läsare. Ju längre ifrån bokstäverna man kommer desto kargare blir språket för känslor, beskrivningar och äventyr. Det livslånga lärandet som kommer med förmågan att läsa blir tomma ord för den som inte kan. ”Språket som blir raster och pensel, raster för slag och pensel för den egna fantasin och delaktigheten, blir liten” (Liedman, 2001). Att se världen utifrån text är ett äventyr för den som kan läsa. Ett utanförskap för den som inte kan. En evig påminnelse om att du inte ingår. Och språket som kommer med generationerna, platserna, känslorna blir läsarens.

– Du, hur vill du lära dig att läsa? frågar jag ibland. Och jag fantiserar om den plan jag önskar träda i kraft. En plan som omedelbart sätts i verket. En plan där den som inte kan genast får lära sig. En plan som involverar oss alla. Det krävs en omvärld för att skapa en läsare. En lärare som noggrant ger bokstäverna ljud och form. En skolbibliotekarie som dagligen möter eleverna för samtal om böckerna, en stund av högläsning och att få umgås med boktravar, serietidningar och att vara där böckerna är. Inköp av böcker till varje klassrum där böckerna är omsorgsfullt synliggjorda och tillgängliga för att bläddra i och välja ur. Vuxna som visar att de läser. På platser där barn och unga är ska också vuxna läsare vara. Och när barn frågar varför vi läser inte svara om nyttan att läsa, inte se till den pedagogiska möjligheten att skapa en läsare av den som frågar, utan se till det egna engagemanget att läsa. Berätta om den och berätta om det som finns att upptäcka i boken som vi just nu läser.

Vi söker alla mening och sammanhang. Vi kan alla bidra till att skapa mening och sammanhang. En elev som inte kan läsa försöker på sitt sätt skapa mening och sammanhang.

– Jag blir ett problem. För jag har ett problem.

Det krävs insatser. Omedelbara. Inte mer av skam för den enskilde utan mer av omvärldens generositet att ge utbildning i och äventyr ur. Inte mekaniskt utan levande.

Av Anne-Marie Körling

Källor:
Liedman, Sven-Eric: Ett oändligt äventyr, 2001

Med läsning som mål, Kulturrådets skriftserie 2015:3