Läsenärer

Hon satt snett framför mig i tågvagnen. Hon läste intensivt i sin bok. Jag satt snett mittemot och läste, ja först intensivt, sedan såg jag mig omkring och upptäckte läsaren i den andre. Tåget krängde hit och dit. Den läsande  höll blicken fast i boken. Då såg jag plötsligt att hon log. Då visste jag med ens. Hon är inte här. Hon är där. I boken.

Jag återgick till min bok, försvann in i texten och ”ut på Carey Street” och gick med in genom domstolens bakre entré för att känna de fuktiga stenarna genom berättarens händer.

Vi reser och vi läser. Vi läsenärer!

”Han har läst en bok och nu ska jag köpa tio nya”

En mamma ringde mig och berättade att hennes son ”äntligen” läst en bok och att hon nu var på språng till bokhandeln för att köpa en trave böcker för att förse sonen med nya. Minst tio skulle hon lägga framför honom. Vilka? frågade hon mig.

Vi vill. Men vår vilja gör något med den andres vilja. Det gäller att acceptera den andres utrymme och egna upptäckter. En son som nyss läst ut en bok är fylld av boken. Om vi stillar oss kan vi låta sonen få ha sin läsupplevelse fredad en stund. Kanske kan vi lyssna till det sonen eventuellt vill berätta. Inte rusa iväg till bokhandeln för att förse barnet med nya böcker. Hellre ta sonen till bokhandeln, själv botanisera bland böckerna, och vara där under en väl tilltagen tid för att också ge möjlighet för sonens egna möten med litteraturen samt låta barnet upptäcka böckerna på plats och nyfiket få plocka med dem. Det handlar om lyhördhet. Hur vi lyssnar till den som läst en bok och hur vi förstår vikten av att motivationen också kommer inifrån läsaren själv.

Jag tänker på den svalka som behövs för att den andra ska få ha sitt utrymme ifred. Ofta tänker jag på den lilla dikten om barnet som började samla frimärken men som fick sitt begynnande intresse släckt av sin pappa som kom med en tvåkilos låda med frimärken för att bistå och ge. All den egna upptäckarlusten borta, den egna kraften att söka upp och samla på sig borta. Den egna aktiviteten uppslukad av någon annans. Och så avslutades samlandet av frimärken.

Läsaren som läst sin första bok och som mamman ”äntligen fått” att bli läsare har egentligen blivit läsare av egen aktivitet. Det är författaren som har fått läsaren in i berättelsen. Det är den aktiviteten vi måste vara rädda om. Värna den. Det vi själva vill ge och vill att barnet får ta del av det kan vi ge genom högläsning. Mamman ringde igen.

– Sonen läser om boken. Slukar den en gång till.

Sonens läsupplevelse öppnar inte genast dörren till alla andra böcker utan till ett närmare förhållande till just den boken. – Hur hittade sonen boken? Vad gjorde att han valde att läsa den?

Det handlar inte om de tio böckerna som genast ska ges läsaren. Det handlar om att inte dränka med det vi vill och önskar. Upptäckten av ett frimärke är en sak och den glödheta ivern som kommer med två kilo en annan.

Av Anne-Marie Körling

Vad är det?

Ur Lena Sjöberg Tänk om Rabén & Sjögren förlag 2010

– Vad är det? frågar tvååringen och pekar med fingret på en detalj i boken.

Vad är det? Jag funderar över frågan. Den är konkret. Barnets värld är konkret. Det lilla barnet frågar om något konkret. Ordet som kommer ur min mun kan ringa in barnets upptäckt. Bilderboken som barnet och de vuxna läser om och om igen betyder också nya upptäckter. Varje gång görs en liten detalj gemensam genom ordet; ventil, dammtuss och rostig fläck.

Orden som ännu inte finns blir till, kommer ur och genom bilden. Vad är det är en fråga för begreppsbildande och, vad viktigare, läsarens egna engagemang och aktivitet. Det är barnets upptäckt och barnets fråga. Den egna viljan. Nyfikenheten.

Med barnets frågor kommer ordförrådets aktivitet. Något som kan bli gemensamt också utanför boken. Jag finner att jag ger ord som nyckelhål, glasstrut och gem. Jag följer pekfingrets fråga och jag speglar barnets undran; Vad är det? I boken blir allt så lagom tillgängligt.

Världen är så stor när vi lyfter blicken mot den. Vi omges av mängder ord som kommer med trädens mångfald, reavarornas skrik och vi pekar mot så olika håll. På vägen till dagis och skola ser vi på olika saker men hinner inte upptäcka vad vi ser gemensamt på. Boken håller om oss när vi orienterar oss i världen. Ordförrådet fylls på av egen aktivitet. Meningarna lånas ur boken och blir eget språk. Lånat till en början, eget över tid.

Längre fram kommer de andra frågorna; Vad tror vi att det händer sen? Vad tänkte dom på? Hur vet man det? Varför sa dom så? Var ska dom gömma sig? Frågor som rör sig mellan funderingar, tankar och kreativitet.

Jag sitter med tvååringen i knäet. Följer det lilla fingrets fråga och sätter ord på det vi ser. Ord som också blir lite av en återupptäckt för mig själv:

– En rallarros! En rallarros är det! Rallarros!

– En jajjajjoos e de!

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Böckerna vi tittade, läste och samtalade om, jag och tvååringen, var denna gång:

  • Sjöberg, Lena; Tänk om … Rabén & Sjögren, 2010
  • Aakeson, Kim Fubz, Eva Eriksson; Min fräcka mun, Bonnier Carlsén, 1999
  • Bergström, Gunilla; Är du feg, Alfons Åberg? Rabén & Sjögren, 1981

Hopp

– Jag önskar mig Sunnanäng och Krigsdagböckerna, säger tjugoåringen.

Vi fikar på ett litet café. Kaviarmackan som jag precis köpt är gjord av marsipan och är en motsägelse i sig. Den salta tanken av kaviar och den söta smaken av marsipan går inte att få ihop.

– Astrid skrev mycket om mat i krigsdagböckerna, sa jag.

Det är som om vi två har gjort Astrid till vår vän. Vi talar om henne som vore hon en gemensam släkting. Kanske är hon det. Man får lite barndom när man läser hennes berättelser. Både sin egen och den hon beskriver i sagorna. Och kanske är det ensamheten som är så viktig att läsa om. Att barn kan känna sig ensamma.

På kvällen slår jag upp Sunnanäng. Jag köpte den nyligen i en barnbokhandel i Ystad. Marit Törnqvist illustrationer är kraftfulla. Redan björkskogen och den kalla snön och de två små barnen som nästan smälter in i den gråvita världen berättar om behovet av värme, mat och gemenskap. Björkarna är höga och jag tänker att de representerar vuxenvärlden som inte längre ser det vuxna kan se. Barnen! Den första illustrationen är en kontrast till omslagets grönska. På omslaget är barnen mitt ibland något paradisiskt vackert; det gröna, de andra barnen och den färgrika grönskan och det spröda vårljuset. Deras kläder röda. Det är som vi får öppna boken för en egen vandring. Genom kylan av ensamhet och ut i gemenskapen som kan vänta oss. Om inte så genom bokens varma armar om oss människor. Och mörkret och ljuset slår in över sidorna och berättelsen. Barkbåtarna finns i sagan och i hoppet om vad barn ska få göra och mörkret som kommer med att de inte får eller kan, sorgen över en död förälder och mörkret som kommer med att inte bli betraktad som ett barn med specifika behov utan som någon man kan krama arbetskraft ur. En berättelse om det som finns och ska finnas men om det mörker som lägger sig över. I fattigdomens dagar, en gång för länge sedan.

Kanske är sagan inte så långt ifrån oss? Fattigdom kan betyda så många saker. Brist på vänner, brist på vuxna, brist på ljusglimtar när proven ligger framför oss och världen ser så dyster ut och när krigen vänder sina ansikten bort från barnen och det behövliga hoppet? Kanske handlar det om den andra sidan av myntet? Att upptäcka något i livet som liknar den gröna oas som vi kan öppna inom oss själva.

Jag ser in i de unga ögonen. Jag ser livet i dem. Mötet med glimten. Leendet som spricker upp i mörkret. Och marsipanmackan som får oss att leka lite med verkligheten.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Att hålla inne med bokens handling

”Det dummaste man kan göra när man vill tipsa om en bra bok är att berätta handlingen. Det är ju väldigt sällan den som gör en bok bra; snarare skrämmer man bort läsare som tycker det låter fruktansvärt tråkigt med andra världskrigsminnen (som finns med i Elly Griffiths senaste) eller seriemördare (som i Karin Slaughters nya, en av mina favoriter i år). Ändå återberättar nästan alla av oss handlingen när vi ska rekommendera något riktigt bra.”

Ja, så berättar Lotta Olsson i Dagens Nyheter 20 december 2015 och så får vi en mängd tips av Lotta Olssons tips om spännande läsning

Vi vinkade till jättemyrsloken

I Läsliv (2015 #4), tidskriften från Myndigheten för tillgängliga medier, svarar jag frågan vilken bok jag har i fickan just nu?

– Just nu har jag en liten Pixibok i fickan. Den heter ”Jättemyrsloken hjälper till” av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore. Jag läste den nyss för en liten en. Vi vinkade till jättemyrsloken i boken och sa hej. Vi rörde oss tillsammans in i bild och text. Efteråt umgicks vi med orden ”stor” och ”liten”. Språket kröp ut ur boken och in i samtalen om stora och små saker.

Om man vill se en jättemyrslok kan man titta här!  Man kan också läsa mer om jättemyrsloken kan man gärna läsa boken om Konstiga djur och sedan boken  En annan resa. Det går också fint att lyssna! Jag sitter och tittar på omslaget till Konstiga djur och blir glad över hur djuren vill vara nära bokstäverna. Bokstavsdjuren skulle jag vilja prata mera om.

Åh, så vackra illustrationer

– Men åh, sa den jag visade illustrationen för. Men åh så fin bild.

Vi tittar i ”Skorstensjul” av Mårten Sandén och Lina Bodén. Det är den 19:e december och vi öppnar boken på sidan med kapitel 19. Och ja, det är en konstupplevelse att se in i bokens illustrationer. De berättar! Denna omsorg om barnboken. Denna konstupplevelse den bjuder på. Både i text och bild.  Vi börjar dagen med läsupplevelsen och lånar ord av Gunilla Brodrej:

”Att läsa den här boken är som tomtebloss för ögonen och julmust för själen.”

 

”Sagornas stickbok” och namnen på kapitlen

Jag brukar läsa namnen på kapitlen noggrant i alla böcker jag tittar i. Jag funderar över hur man satt dem och vad de gör med mitt intresse. Ofta listar jag kapitlen genom att skriva av dem. Då upptäcker jag mönster. Kanske kan det vara så att författaren har valt att ha tre ord i varje rubrik eller att vissa rubriker hör ihop på ett finurligt sätt. Hur som helst så kittlar de på olika sätt med sitt efterföljande innehåll. Jag föll pladask då jag läste innehållsförteckningen i ”Sagornas stickbok” av Celia B Dackenberg:

  • Det var en gång en liten kofta
  • Pappan, katten och flickan i den röda klänningen
  • Ängsull och blomster
  • Ränderna går aldrig ur
  • Mammans hus och Mymlans blus
  • Ylle mellan raderna
  • T som i tröja
  • Trädgårdskoftan och stormtröjan
  • Estlandsvantar och Bullerbytröjor
  • Hurra för raggsockan!
  • Superhjältinna med korviga strumpor
  • Sagofastern med stickstrumpan
  • Luvan och äventyret
  • Rosenvantarna från Frostmofjället
  • Bilderbokens mamma
  • Magiska nystan
  • Vem tog nystanet?
  • med flera

När jag läser rubrikerna kan jag fundera över vilka barnböcker som hör samman med dem. Kanske delar jag litteraturen med författaren till boken, kanske får jag upptäcka böcker jag inte läst, kanske upptäcker jag att jag har andra bokval att lägga till.

Hur som helst – när vi läser och funderar över våra vänner i litteraturen – kan vi  gör det kan vi fundera över vilka kläder som kommer med dem vi läser om – och vill vi – kan vi pröva att skapa dem.

Av Anne-Marie Körling