Högläsningens knappnålstystnad

Igår högläste jag ur Tove Janssons Pappan och havet. Det tog inte mer än 65 sekunder att högläsa stycket. 80 lärare lyssnade. Och knappnålen kunde falla. Ett nu där vi lyssnande blir gemensamma. En slags stund mellan alla andra stunder. Ett andetag av gemenskap. Alldeles stilla. Vi är här, vi är tillsammans och samtidigt är vi alla på egna resor in i det vi hör och tar del av. Jag högläser för oss. Det är Tove Jansson som ger oss tankarna. Genom hennes ord blir språket blått och glaskulan i texten blir olika stor i lyssnarnas händer.

Kommentera