Åh dessa barnboksföräldrar

Jag läste för barnet. Om Alfons. Barnet tyckte om Alfons. Blev glad i hela kroppen.  Sedan läste jag för barnen. Vi tyckte alla om Alfons. Barnen växte om Alfons och jag växlade perspektiv. Jag tycker om Alfons men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på mitt eget föräldraskap har blicken följt Alfons Åbergs pappa. Jag tycker om pappan. Jag tänker att jag kanske är lite som pappan. Ibland lite disträ. Vill vara en stund för mig själv. Läsa tidning. Njuta lite lugn och ro när alla matvaror är där de ska vara. Humma lite medhummande åt det som barnet säger, berättar eller pratar om. Låna ut hammare och säga att det blir bra för att sedan upptäcka att jag sagt ja till lite mer än jag borde. Men, men. Alfons pappa kan och då kan jag. Och när Mumintrollens mamma packar för familjens utflykt då ler jag stort, stort åt omsorgen eftersom hon packar för alla eventuella händelser. Eller när Mimmi (En ettas dagbok av Viveca Sundsvall)  sent på kvällen ropar åt sin mamma att alla barn ska ha med sig lussebullar nästa dag och den där känslan som infinner sig i att man måste, vill och ska vara en god förälder och när bokens text låter mig veta att mamman bakar in på sena natten för att det ska bli bullar åt det egna barnet.

Det är skönt att spegla sig i andra föräldrar, också de tecknade och de påhittade. Låna lite av dem, stanna upp och inte rusa iväg. Inte bli arg så det ryker för att den egna orken eller tjatet gör något med en. Att man inte kan hålla sin irritation. Som när klockan går olika i våra liv. Barnet i sin tid. Jag i min. Vi måste skynda för att vi måste till dagis och skola. I själva verket också till jobbet och arbetet. Och när jag tänker på föräldrarna i böckerna så tänker jag att jag aldrig någonsin jagat iväg något av barnen in i en snickarboa. Vi hade ingen sådan. Men lika arg som Emils pappa kunde jag bli. Emilpappaaaaaaaaaarg! Lika mild och fundersam som mamma Alma kunde jag också vara. Stå vid mina barns sängar och se hur deras små kinder såg så där varma ut som sömn och täcke gör med barns kinder. Och all den kärlek som bultar i föräldrahjärtat kunde jag dela med Ronja Rövardotters mamma. Och så nynnande jag en sång.

Numera är jag farmor. Nu gluttar jag lite extra på hur en farmor är när hon är med Alfons. Det här gör läsningen spännande för mig, ett nytt perspektiv. Och boken jag läste för mina egna barn, det vällästa exemplaren ger mig nya infallsvinklar. Sen skrattar jag på samma ställen som jag skrattade för trettio år sedan. Älskade, älskade barnbok.

Av Anne-Marie Körling

Kommentera