”Språket är så vackert och jag blir så rädd”

– Du vet, språket är så vackert i boken och jag har inte ett sådant vackert språk själv. Först blev jag rädd och tänkte hela tiden på att det var ett vackert språk och inte ett språk jag själv hade. Sen läste jag vidare och då grep handlingen tag i mig och sen tänkte jag inte mer på språket utan jag var helt inne i det jag läste. Jag har tänkt på det där med rädslan. Varför blir man så rädd?

– Det viktigaste är nog att vi fortsätter att läsa. Att vi vågar vara rädda utan att låta rädslan ta överhanden. Språket kryper närmare oss under tiden vi läser och ju mer vi läser desto mer gör historien sig påmind. Vi måste vara modiga då vi läser. Det är som att möta något okänt. Efter två kapitel är det inte längre så. Då är vi vänner med texten och vågar vara där. Då är vi i samma språk som vi först var rädda för. Då blir det språket vårt gemensamma. Det vi läser och det vi får läsa blir något för oss. Utan att vi tänker på det.

Ja, så svarade jag.

Kommentera