Hopp

– Jag önskar mig Sunnanäng och Krigsdagböckerna, säger tjugoåringen.

Vi fikar på ett litet café. Kaviarmackan som jag precis köpt är gjord av marsipan och är en motsägelse i sig. Den salta tanken av kaviar och den söta smaken av marsipan går inte att få ihop.

– Astrid skrev mycket om mat i krigsdagböckerna, sa jag.

Det är som om vi två har gjort Astrid till vår vän. Vi talar om henne som vore hon en gemensam släkting. Kanske är hon det. Man får lite barndom när man läser hennes berättelser. Både sin egen och den hon beskriver i sagorna. Och kanske är det ensamheten som är så viktig att läsa om. Att barn kan känna sig ensamma.

På kvällen slår jag upp Sunnanäng. Jag köpte den nyligen i en barnbokhandel i Ystad. Marit Törnqvist illustrationer är kraftfulla. Redan björkskogen och den kalla snön och de två små barnen som nästan smälter in i den gråvita världen berättar om behovet av värme, mat och gemenskap. Björkarna är höga och jag tänker att de representerar vuxenvärlden som inte längre ser det vuxna kan se. Barnen! Den första illustrationen är en kontrast till omslagets grönska. På omslaget är barnen mitt ibland något paradisiskt vackert; det gröna, de andra barnen och den färgrika grönskan och det spröda vårljuset. Deras kläder röda. Det är som vi får öppna boken för en egen vandring. Genom kylan av ensamhet och ut i gemenskapen som kan vänta oss. Om inte så genom bokens varma armar om oss människor. Och mörkret och ljuset slår in över sidorna och berättelsen. Barkbåtarna finns i sagan och i hoppet om vad barn ska få göra och mörkret som kommer med att de inte får eller kan, sorgen över en död förälder och mörkret som kommer med att inte bli betraktad som ett barn med specifika behov utan som någon man kan krama arbetskraft ur. En berättelse om det som finns och ska finnas men om det mörker som lägger sig över. I fattigdomens dagar, en gång för länge sedan.

Kanske är sagan inte så långt ifrån oss? Fattigdom kan betyda så många saker. Brist på vänner, brist på vuxna, brist på ljusglimtar när proven ligger framför oss och världen ser så dyster ut och när krigen vänder sina ansikten bort från barnen och det behövliga hoppet? Kanske handlar det om den andra sidan av myntet? Att upptäcka något i livet som liknar den gröna oas som vi kan öppna inom oss själva.

Jag ser in i de unga ögonen. Jag ser livet i dem. Mötet med glimten. Leendet som spricker upp i mörkret. Och marsipanmackan som får oss att leka lite med verkligheten.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Kommentera