Hur lärde du dig att läsa?

– Hur lärde du dig att läsa?

Man 41 år:

– Jag lärde mig lärde mig läsa genom att ljuda bokstäver. Min lärare satte bokstäverna på tavlan. Vi lärde oss att ljuda. Vi hade den där gamla läseboken med ”Mor ror” och ”Far är rar”. Fast det var väl kanske far som rodde? Det där med ljudningen kom jag ihåg. Jag kunde inte läsa innan jag började skolan. Jag lärde mig i första klass. Det väckte ingen särskild känsla att kunna läsa. Man skulle lära sig det bara. Men att kunna läsa var inget jag tänkte på som något speciellt men när man sedan fick läsa så var det upplevelserna man gillade. Jag valde böcker genom att titta på omslagen. Jag var intresserad av historia och läste sånt som handlade om historia. Man valde inte böcker egentligen. Man fick hjälp att hitta böcker. På biblioteket.

Jag läste Ove Svedelid ”Slottet brinner!”. Jag minns att han skrev vuxenromaner och jag hade svårt att få ihop att han skrev för vuxna också. Jag hade en relation till Ove Svedelid genom böckerna och så dök han upp i ett annat sammanhang. Jag kunde inte förstå att en person kunde göra så olika saker. Jag var nog lite för liten för att förstå att det kunde man.

-Vet du vad Slottet brinner handlade om? Det handlade om när Stockholms slott brann och Karl den XIII har kräftan. Romanen handlade om det. Jag fattade inte vad kräftan var för något och jag minns att jag tänkte på det. Det var något som bet honom i magen. Jag förstod bilden men inte riktigt vad han led av. Jag läste också Bränn borgarna. Den handlade om Engelbrekt Engelbrektsson. Han ledde ett bondeuppror på 1400-talet. Jag lärde mig jättemycket genom dom där böckerna.

Mannen fortsätter att berätta!

Jag lyssnar.

 

Jag blir så berörd

– Jag blir så berörd av Vrese, sa läraren jag samtalade läsning med. Han är så … så … ensam. Jag känner så med honom. Den där ensamheten …

– Jag känner så med farfar, kaninen, svarade jag. Jag har följt honom genom berättelsen. Han är lite glömsk. Lite gammal. Kanske har han börjat glömma lite. Jag känner sådan ömhet för honom när han dyker upp i texten.

Vi läser Ulf Starks böcker och samtalar om våra upplevelser. Jag läser Sommar i stora skogen och läraren läser Jul i stora skogen. Vi njuter båda av att läsa illustrationerna som Eva Eriksson berättar genom.

”Språket är så vackert och jag blir så rädd”

– Du vet, språket är så vackert i boken och jag har inte ett sådant vackert språk själv. Först blev jag rädd och tänkte hela tiden på att det var ett vackert språk och inte ett språk jag själv hade. Sen läste jag vidare och då grep handlingen tag i mig och sen tänkte jag inte mer på språket utan jag var helt inne i det jag läste. Jag har tänkt på det där med rädslan. Varför blir man så rädd?

– Det viktigaste är nog att vi fortsätter att läsa. Att vi vågar vara rädda utan att låta rädslan ta överhanden. Språket kryper närmare oss under tiden vi läser och ju mer vi läser desto mer gör historien sig påmind. Vi måste vara modiga då vi läser. Det är som att möta något okänt. Efter två kapitel är det inte längre så. Då är vi vänner med texten och vågar vara där. Då är vi i samma språk som vi först var rädda för. Då blir det språket vårt gemensamma. Det vi läser och det vi får läsa blir något för oss. Utan att vi tänker på det.

Ja, så svarade jag.

Första hjälpen till skolbiblioteket

Från bussens kunde jag se in i biblioteket. Fiffigt var det att busshållplatsen låg precis utanför. Barnboksavdelningen syntes med stora fönster ut mot gatan. Jag hann räkna barn och vuxna. Klockan 17.35 var det fem vuxna och tio barn på biblioteket. En brokig skara bland en brokig samling böcker.

Biblioteken är platserna för böckerna. Jag brukar sitta en stund på avdelningarna för barn- och ungdomsböcker. Jag kan se en pappa med sina barn. En liten en kryper omkring bland böckerna, ställer sig mot en boklåda, tar ut böckerna, en efter en. Ett annat barn sitter i pappans knä och lyssnar när pappan läser högt. Miljön är bejakande. Böckerna rör sig mellan läsare, får liv genom möten som kommer med att böckerna finns och att läsarna får vara där böckerna är. Tiomånadersbebin lämnar en hög av böcker på golvet. Ett sätt att vara med böckerna också för en liten en.

Barn ska läsa. De måste läsa. Jodå, men om man ställer samma fråga till miljön- hur stöttar miljön den läsande? Hur understödjer den barnets och den vuxnes möte med vad att läsa? Hur syns böckerna? Hur stort är utbudet? I vilket skick?

Ibland besöker jag bortglömda bibliotek. De saknar den omsorg ett bibliotek behöver ges för att läsaren ska kunna spegla sig i det som läsare. Ett skolbibliotek jag besökte var så bortglömt att böckerna låg på golvet, sönderrivna och trasiga, och de som fanns i bokhyllorna låg inkastade och saknade den omsorg som kommer med alfabetisk ordning. I ett annat skolbibliotek stod böckerna med ryggarna upp-och-ned.

Läsmiljön eftersatt. Med en eftersatt miljö förringas innehållet. Vad betyder en bok? Vad säger det om en författare? Hur kan läsaren identifiera sig som läsare? Jag sitter i biblioteket jag inte vill vara i och tänker på den omsorg som kommer med en skolbibliotekarie som kan ge första hjälpen till biblioteket och därmed till de blivande och kommande läsarna. När det blir och är ett bibliotek ska bibliotekarien vara kvar där för att inspirera läsare och bjuda in de som står på tröskeln till äventyren.

 

Läsfrämjande ord och med dem läsfrämjande frågor

Liten ordlista för läsfrämjande:

  • gynna
  • underlätta
  • uppmuntra
  • stimulera
  • glädje
  • lust
  • läsupplevelse
  • generositet
  • högläsning
  • utgivning
  • aktivitet
  • intention
  • lässamtal
  • bibliotek
  • tillgängliggöra

Det finns fler ord. Ibland kan det vara bra att gå igenom ordlistan och ta orden till sig. Med orden kommer frågorna:

  • Hur har jag bidragit till att stimulera barn och unga att läsa eller upptäcka litteratur?
  • På vilket sätt lät jag barnen upptäcka biblioteket?
  • Hur gör jag böckerna tillgängliga för de som ännu inte läser?
  • På vilket sätt har jag underlättat för barnet att läsa?

Jag har utgått från ”Med läsning som mål. Om metoder och forskning på det läsfrämjande området.”  Kulturrådets skriftserie 2015:3. Det fina är att den går att ladda ned. Gör det!

Att bli kär i en liten bifigur

I Viveca Sundvalls böcker om Mimmi finns det flera kompisar att lära känna. Roberta, Anders och Eddie har mer framträdande berättelser i boken. Roberta är ett år äldre och vet bäst. Maria Magnusson finns också där.

Mina barn älskade Maria Magnusson. Henne lärde vi känna genom hennes kommentarer. Maria Magnusson hade inte något stort utrymme i böckerna om Mimmi men när hon uttalade sig handlade det oftast om mat. Maria Magnusson älskade mat. Jag slår upp en sida ur ”Miljonären Mårtensson” (1989) för att leta reda på Maria Magnusson. Och snart finner jag henne:

”Det luktar lövbiff”, sa Maria Magnusson. ”Det är det bästa jag vet.”

Vi tittade in i vartenda köksfönster i alla radhus längs gatan och vi såg flera stycken som lagade mat. Maria Magnusson sniffade sakkunnigt i ventilerna som sitter intill köksfönstren, men hon kände aldrig lövbiff.

”Fiskpinnar”, sa hon, ”och i förra ventilen är jag säker på att det är blodpudding … Vänta, här börjar det likna nåt, nej det var bara hamburgare. Malet kött.”

Mina barn skrattade så att de kiknade. De skrattade åt att de redan på förhand visste att när hon pratar så handlar det om mat. Vi ville läsa mer om Maria Magnusson.

– Jag blir kär i Maria Magnusson, sa ett av mina barn. Hon är gullig och rolig.

Maria Magnusson blev ett uttryck i vårt hem. När någon talade om mat så gjorde man en ”Maria Magnusson.” Jag tänker på hur glada vi blev över att tala om mat.

Jag söker upp henne i ”Vi smyger på Enock” (1985). Med värme läser jag hennes kommentar till maten som serveras i skolans matsal:

”Hur ska jag klara mig på så här lite näring,” sa Maria Magnusson. ”Jag kommer säkert att svimma på musiken.”  

Av Anne-Marie Körling

 

 

Litteratur:

Viveca Sundsvall; Miljonären Mårtensson, Rabén & Sjögren, 1989

Viveca Sundvall; Vi smyger på Enock, Rabén & Sjögren, 1985

 

Fröken gråter!

Ibland är det känslosamt att högläsa. Rösten sviktar när det blir sorgligt, vackert eller berör på ett lyckligt sätt. Jag har gråtit många gånger då jag högläst. Har inte kunnat hålla tårarna tillbaka.

En bok jag har gråtit många gånger till är Viveca Sundsvalls bok om Eddie och Maxon Jaxon som kom ut 1991. Eddie försöker hålla huvudet kallt och klara av saker som man måste klara av när man inte har en mamma och pappan har det lite trassligt med pengar, öl och arbete. Som vuxen kan man ana hur Eddies pappa kämpar med tillvarons pussel och att sorg och ansvar gnager i honom. Eddies pappa gör det bästa han kan för sina barn men är frånvarande och lite försumlig för livet är inte så där självklart lätt alla gånger. Eddie har en storebror som heter Anders. Det är om dessa pojkar berättelsen handlar men främst är det genom Eddie vi lär känna Anders.

Det är när Eddie får stöd av Axel, läraren, på det där fina sättet som vuxna är förmögna att ge och vara utan att döma eller tro sig vara bättre, utan närvarande och accepterande och lite större, klokare och snällare än vad vuxna kan vara då gråter jag. Därför att det är fint och hoppfullt. Och det gör livet hoppfullt för barn att vuxna kan vara där och göra skillnad genom att våga stanna kvar i det som är besvärligt för barn. Inte slå bakut och säga att ”det blir nog bra” eller släta över och därmed tysta ned det barn som just berättat. Jag gråter också när Anders, storebror, får stanna kvar efter lektionen för att prata med sin lärare. Läraren Axel verkar inte ha bråttom och låter det vara tyst en lång stund. Läraren vill ha med Anders till cirkusen, den som Eddie får besöka tidigare. Och kunde jag skulle jag sträcka ut en hand mot min litterära kollega och säga tack för att du gör, förstår och verkar för barns bästa.

Jag har läst den här berättelsen för många barn och unga. Och rösten spricker varje gång. Så gråter jag lite. Barnen och ungdomarna brukar prata en stund om att jag gråter och så berättar de att de gråter ibland också. Fast för andra saker än att en lärare stannar kvar och verkligen är där barnet är.

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Viveca Sundvall; Eddie och Maxon Jaxon, Rabén & Sjögren, 1991

Nils Holgerssonplaketten 1992 

Lyssnaren minns vartenda högläst ord

Barn tycker om att höra böcker om och om igen. En bokläsande förälder kan läsa samma bok om och om igen. Barnet som lyssnar får inte nog. Barnet lyssnar noggrant. Barnet känner sig förtrogen med farorna och händelserna och det som sker i boken skrämmer på välbekant sätt för barnet känner också till upplösningen och kan härbärgera rädslan för en stund. Om och om igen upplever barnet boken. Därför får inget ändras i texten. Inte ett ord får, ska eller kan läggas till eller tas bort. Det gör också att barnet lär sig att texten är beständig. Inget ändras om man läser de där tryckta bokstäverna och de där orden som kommer med dem. Som högläsande förälder kan man vilja ändra lite, skapa lite nytt i det alldeles för välbekanta och upptäcka att det lyssnande barnet genast protesterar.

– Nej, inte … säger tvååringen.

– Så står det inte, säger fyraåringen.

Inget får ändras. Det tryckta är samma om och om igen. Så upptäcker barnen de skrivna orden. Att de består. Att de är gemensamma.

Åh dessa barnboksföräldrar

Jag läste för barnet. Om Alfons. Barnet tyckte om Alfons. Blev glad i hela kroppen.  Sedan läste jag för barnen. Vi tyckte alla om Alfons. Barnen växte om Alfons och jag växlade perspektiv. Jag tycker om Alfons men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på mitt eget föräldraskap har blicken följt Alfons Åbergs pappa. Jag tycker om pappan. Jag tänker att jag kanske är lite som pappan. Ibland lite disträ. Vill vara en stund för mig själv. Läsa tidning. Njuta lite lugn och ro när alla matvaror är där de ska vara. Humma lite medhummande åt det som barnet säger, berättar eller pratar om. Låna ut hammare och säga att det blir bra för att sedan upptäcka att jag sagt ja till lite mer än jag borde. Men, men. Alfons pappa kan och då kan jag. Och när Mumintrollens mamma packar för familjens utflykt då ler jag stort, stort åt omsorgen eftersom hon packar för alla eventuella händelser. Eller när Mimmi (En ettas dagbok av Viveca Sundsvall)  sent på kvällen ropar åt sin mamma att alla barn ska ha med sig lussebullar nästa dag och den där känslan som infinner sig i att man måste, vill och ska vara en god förälder och när bokens text låter mig veta att mamman bakar in på sena natten för att det ska bli bullar åt det egna barnet.

Det är skönt att spegla sig i andra föräldrar, också de tecknade och de påhittade. Låna lite av dem, stanna upp och inte rusa iväg. Inte bli arg så det ryker för att den egna orken eller tjatet gör något med en. Att man inte kan hålla sin irritation. Som när klockan går olika i våra liv. Barnet i sin tid. Jag i min. Vi måste skynda för att vi måste till dagis och skola. I själva verket också till jobbet och arbetet. Och när jag tänker på föräldrarna i böckerna så tänker jag att jag aldrig någonsin jagat iväg något av barnen in i en snickarboa. Vi hade ingen sådan. Men lika arg som Emils pappa kunde jag bli. Emilpappaaaaaaaaaarg! Lika mild och fundersam som mamma Alma kunde jag också vara. Stå vid mina barns sängar och se hur deras små kinder såg så där varma ut som sömn och täcke gör med barns kinder. Och all den kärlek som bultar i föräldrahjärtat kunde jag dela med Ronja Rövardotters mamma. Och så nynnande jag en sång.

Numera är jag farmor. Nu gluttar jag lite extra på hur en farmor är när hon är med Alfons. Det här gör läsningen spännande för mig, ett nytt perspektiv. Och boken jag läste för mina egna barn, det vällästa exemplaren ger mig nya infallsvinklar. Sen skrattar jag på samma ställen som jag skrattade för trettio år sedan. Älskade, älskade barnbok.

Av Anne-Marie Körling