”Språket är så vackert och jag blir så rädd”

– Du vet, språket är så vackert i boken och jag har inte ett sådant vackert språk själv. Först blev jag rädd och tänkte hela tiden på att det var ett vackert språk och inte ett språk jag själv hade. Sen läste jag vidare och då grep handlingen tag i mig och sen tänkte jag inte mer på språket utan jag var helt inne i det jag läste. Jag har tänkt på det där med rädslan. Varför blir man så rädd?

– Det viktigaste är nog att vi fortsätter att läsa. Att vi vågar vara rädda utan att låta rädslan ta överhanden. Språket kryper närmare oss under tiden vi läser och ju mer vi läser desto mer gör historien sig påmind. Vi måste vara modiga då vi läser. Det är som att möta något okänt. Efter två kapitel är det inte längre så. Då är vi vänner med texten och vågar vara där. Då är vi i samma språk som vi först var rädda för. Då blir det språket vårt gemensamma. Det vi läser och det vi får läsa blir något för oss. Utan att vi tänker på det.

Ja, så svarade jag.

Första hjälpen till skolbiblioteket

Från bussens kunde jag se in i biblioteket. Fiffigt var det att busshållplatsen låg precis utanför. Barnboksavdelningen syntes med stora fönster ut mot gatan. Jag hann räkna barn och vuxna. Klockan 17.35 var det fem vuxna och tio barn på biblioteket. En brokig skara bland en brokig samling böcker.

Biblioteken är platserna för böckerna. Jag brukar sitta en stund på avdelningarna för barn- och ungdomsböcker. Jag kan se en pappa med sina barn. En liten en kryper omkring bland böckerna, ställer sig mot en boklåda, tar ut böckerna, en efter en. Ett annat barn sitter i pappans knä och lyssnar när pappan läser högt. Miljön är bejakande. Böckerna rör sig mellan läsare, får liv genom möten som kommer med att böckerna finns och att läsarna får vara där böckerna är. Tiomånadersbebin lämnar en hög av böcker på golvet. Ett sätt att vara med böckerna också för en liten en.

Barn ska läsa. De måste läsa. Jodå, men om man ställer samma fråga till miljön- hur stöttar miljön den läsande? Hur understödjer den barnets och den vuxnes möte med vad att läsa? Hur syns böckerna? Hur stort är utbudet? I vilket skick?

Ibland besöker jag bortglömda bibliotek. De saknar den omsorg ett bibliotek behöver ges för att läsaren ska kunna spegla sig i det som läsare. Ett skolbibliotek jag besökte var så bortglömt att böckerna låg på golvet, sönderrivna och trasiga, och de som fanns i bokhyllorna låg inkastade och saknade den omsorg som kommer med alfabetisk ordning. I ett annat skolbibliotek stod böckerna med ryggarna upp-och-ned.

Läsmiljön eftersatt. Med en eftersatt miljö förringas innehållet. Vad betyder en bok? Vad säger det om en författare? Hur kan läsaren identifiera sig som läsare? Jag sitter i biblioteket jag inte vill vara i och tänker på den omsorg som kommer med en skolbibliotekarie som kan ge första hjälpen till biblioteket och därmed till de blivande och kommande läsarna. När det blir och är ett bibliotek ska bibliotekarien vara kvar där för att inspirera läsare och bjuda in de som står på tröskeln till äventyren.

 

Läsfrämjande ord och med dem läsfrämjande frågor

Liten ordlista för läsfrämjande:

  • gynna
  • underlätta
  • uppmuntra
  • stimulera
  • glädje
  • lust
  • läsupplevelse
  • generositet
  • högläsning
  • utgivning
  • aktivitet
  • intention
  • lässamtal
  • bibliotek
  • tillgängliggöra

Det finns fler ord. Ibland kan det vara bra att gå igenom ordlistan och ta orden till sig. Med orden kommer frågorna:

  • Hur har jag bidragit till att stimulera barn och unga att läsa eller upptäcka litteratur?
  • På vilket sätt lät jag barnen upptäcka biblioteket?
  • Hur gör jag böckerna tillgängliga för de som ännu inte läser?
  • På vilket sätt har jag underlättat för barnet att läsa?

Jag har utgått från ”Med läsning som mål. Om metoder och forskning på det läsfrämjande området.”  Kulturrådets skriftserie 2015:3. Det fina är att den går att ladda ned. Gör det!

Att bli kär i en liten bifigur

I Viveca Sundvalls böcker om Mimmi finns det flera kompisar att lära känna. Roberta, Anders och Eddie har mer framträdande berättelser i boken. Roberta är ett år äldre och vet bäst. Maria Magnusson finns också där.

Mina barn älskade Maria Magnusson. Henne lärde vi känna genom hennes kommentarer. Maria Magnusson hade inte något stort utrymme i böckerna om Mimmi men när hon uttalade sig handlade det oftast om mat. Maria Magnusson älskade mat. Jag slår upp en sida ur ”Miljonären Mårtensson” (1989) för att leta reda på Maria Magnusson. Och snart finner jag henne:

”Det luktar lövbiff”, sa Maria Magnusson. ”Det är det bästa jag vet.”

Vi tittade in i vartenda köksfönster i alla radhus längs gatan och vi såg flera stycken som lagade mat. Maria Magnusson sniffade sakkunnigt i ventilerna som sitter intill köksfönstren, men hon kände aldrig lövbiff.

”Fiskpinnar”, sa hon, ”och i förra ventilen är jag säker på att det är blodpudding … Vänta, här börjar det likna nåt, nej det var bara hamburgare. Malet kött.”

Mina barn skrattade så att de kiknade. De skrattade åt att de redan på förhand visste att när hon pratar så handlar det om mat. Vi ville läsa mer om Maria Magnusson.

– Jag blir kär i Maria Magnusson, sa ett av mina barn. Hon är gullig och rolig.

Maria Magnusson blev ett uttryck i vårt hem. När någon talade om mat så gjorde man en ”Maria Magnusson.” Jag tänker på hur glada vi blev över att tala om mat.

Jag söker upp henne i ”Vi smyger på Enock” (1985). Med värme läser jag hennes kommentar till maten som serveras i skolans matsal:

”Hur ska jag klara mig på så här lite näring,” sa Maria Magnusson. ”Jag kommer säkert att svimma på musiken.”  

Av Anne-Marie Körling

 

 

Litteratur:

Viveca Sundsvall; Miljonären Mårtensson, Rabén & Sjögren, 1989

Viveca Sundvall; Vi smyger på Enock, Rabén & Sjögren, 1985