Ibland besöker jag bortglömda bibliotek. De saknar den omsorg ett bibliotek behöver ges och visas för att läsaren ska kunna spegla sig i dem som läsare. Ett skolbibliotek jag besökte var så bortglömt att böckerna låg på golvet, sönderrivna och trasiga, och de som huller-om-buller fanns inkastade i hyllorna saknade den omsorg som kommer med alfabetisk ordning. I ett annat skolbibliotek stod böckerna inkastade med ryggarna upp-och-ned. Hastigt inför en skolinspektion. För syns skull.
Läsmiljön kan vara mycket eftersatt. Och med en eftersatt miljö kommer värdet att gå förlorat trots att vi envist säger att barn och unga ska läsa. Om barn och unga ska ges möjlighet att läsa måste läsmiljön byggas upp. I bortglömda bibliotek förringas innehållet och värdet av biblioteket och böckerna. Vi synliggör vår ovarsamhet.
Jag sitter i biblioteket jag inte vill vara i och tänker på den omsorg som kommer med en skolbibliotekarie som kan ge första hjälpen till biblioteket och därmed till de blivande och kommande läsarna. Och fortsatt ge liv till det som det borde spraka om.
Igår högläste jag ur Tove Janssons Pappan och havet. Det tog inte mer än 65 sekunder att högläsa stycket. 80 lärare lyssnade. Och knappnålen kunde falla. Ett nu där vi lyssnande blir gemensamma. En slags stund mellan alla andra stunder. Ett andetag av gemenskap. Alldeles stilla. Vi är här, vi är tillsammans och samtidigt är vi alla på egna resor in i det vi hör och tar del av. Jag högläser för oss. Det är Tove Jansson som ger oss tankarna. Genom hennes ord blir språket blått och glaskulan i texten blir olika stor i lyssnarnas händer.
Det var den där hyllan med utgallrade böcker jag såg den lilla boken. Biblioteket sålde den för fem kronor. Dessförinnan hade den legat i ett magasin för utgallrade böcker. Jag bläddrar i boken. Till baksidan. Jag vill se om den gamla bibliotekslappen finns kvar, den som klistrades in på sista sidan för att visa vem som läst boken och vilket datum boken ska lämnas in, och hur många som läst boken innan den nu går ett okänt öde till mötes. Och jag ser en gulnad lapp med en enda stämpel i. En läsare har lånat boken 1975. Boken kom till biblioteket 1973. Lite på sniskan kan man se att biblioteket har beslutat magasinera boken. Vilket år vet jag inte. Jag hittar den 2015 på en liten hylla för ”böcker 5 kronor”.
Jag köper boken. Jag ska läsa den. Det är en slags ömhet jag känner för författaren. Ett ansvar också. Och så känner jag bokens tyngd – den är en smal och tunn bok så mitt åtagande kräver inte så mycket av mig. Med boken i handen undrar jag över hur social min läsning är. Och varför jag känner så starkt för boken som inte nått ut utan under många år värmt hyllorna både i bibliotekets aktivare bokutbud som de undangömda i magasinet.
Min morbror var folkbibliotekarie en tid. Han förstod att folk gärna ville läsa det andra läst. Han såg läsare läsa den sista sidan i boken för att se att eller om de valt en bok som andra också tyckt vara läsvärd. Med detta i tanke började morbror stämpla in olika datum i böckerna, samt sätta signaturer med olika pennor för att göra det så levande som möjligt.
– Jodå, väldigt undangömda böcker kom att bli lästa, vad läsarna tyckte vet jag inte, sa morbror. Jag vet bara att läsarna fungerade så. Samtidigt som de vill vara unika i sina bokval är de sociala ur ett annat perspektiv. Böckerna blev lästa. Det är huvudsaken.
Nu sitter jag med boken i handen. Känner ett märkligt motstånd mot att läsa den. Men tänker samtidigt att jag vill göra boken till något mer än en bok för fem kronor. Kan jag ge den värde genom att läsa den? Läsning är något socialt. Kanske mer socialt än vad vi vill kännas vid. Är min läsning mer social än jag förstår? Vill jag veta att någon därute läst samma bok som jag? Och när är den sociala läsningen ett hinder? De där böckerna i travar som kommer i billigare utgåvor, lästa av alla och envar? Varför läser vi dem? Eller läser vi dem inte? Är vi sociala läsare som köper böckerna man ska ha läst men trots det inte läser?
”Böckerna kom fram i gott skick, Stevenson är så vacker att den får mina orange träbokhyllor att skämmas och jag vågar knappt ta i den mjuka pärmen och det tunga, gräddfärgade papperet. Jag som är van vid amerikanska böcker med kritvitt papper och hårda pappärmar visste inte att böcker kunde vara så angenäma att ta i.”
Det är så med böcker. De vilar i handen. Känns. De har en plats. En bokhandel man besöker, ett antikvariat som blir som en nära vän. Man lär känna igen sig bland bokhyllorna. Man kanske nickar till bokhandlaren. Boken man köper säger något om vem man är eller vilket intresse man har.
Pappret känns olika beroende på vilken tjocklek det har. Det är så med böcker. De kommer med mjuka pärmar eller hårda. Nya utgåvor kommer med nya omslag. I tiden tycks de förändras utanpå. Men innehållet är detsamma innanför. Böcker är konstupplevelser. De uppstår igen med nya omslag. Nästan så vackra att man inte vill vända dem ifrån sig.
Och känslan av en bok. Dess tyngd. 1229 gram väger den bok jag nu läser. Dess faktiska djup 52 mm. Dess innehåll och djup inte möjligt att mäta alls. Det är ett oändligt djup i litteraturen. Jag når till det djup jag är förmögen att famna.
