Yrken kring böckerna: ”Översättaren kan väl skriva in lite själv”

Då jag talade litteratur, skön- och facklitteratur med mina elever kom jag att presentera boken genom alla aktörerna kring den. Eleverna fick därigenom syn på, för dem, osynliga yrken som omslöt boken. Eleverna kunde ställa frågor om vad de trodde var och en gjorde och hur de kunde se att dessa fanns med i boken. Översättarens roll var ofta på tapeten:

– Kan översättaren skriva lite eget i boken, ifall översättaren tycker boken är lite långtråkig?

Yrken. Det är många som arbetar med en bok. Om vi breddar våra berättelser om böckerna framkommer de yrken som omsluter boken, både de historiska och de nuvarande. Det ger en utblick i vilka arbeten som fanns och kan finnas.

  • författaren
  • illustratören
  • fotografen
  • sättaren
  • förläggaren
  • redaktören
  • formgivaren
  • korrekturläsaren
  • språkvårdaren
  • översättaren
  • sakkunnig
  • projektledare
  • reklamare
  • webbdesigner
  • tryckaren
  • bokbindaren
  • maskinoperatörer
  • bibliotekarien
  • distributören
  • bokhandlaren
  • bokhandelsmedhjälparen
  • kundtjänst
  • recensenten
  • journalisten
  • manusförfattare (från bok till film)

För att inte tala om alla andra som är med då boken skrivs; partners, rådgivare eller sakkunniga. Ofta kan vi läsa vilka författare tackar i sina inledningar eller avslut, som i Ian McEvans bok Domaren:

Den här romanen hade inte kunnat bli till om det inte vore för Sir Alan Ward, som till nyligen var domare vid appellationsdomstolen och som besitter en enorm visdom, kvickhet och medmänsklighet. / … / Jag står i djup tacksamhetsskuld till Sir Alan för alla råd han gett kring rättsliga teknikaliteter och kring hur vardagslivet kan te sig för en överrättsdomare. Jag är också tacksam för att han tog sig tid att läsa och kommentera ett utkast av romanen. Men jag är själv ansvarig för alla eventuella felaktigheter som kan ha smugit sig in. / … / Jag är tacksam för råden jag fått av Bruce Barker-Benfield vid Bodleianbiblioteket och av James Wood på advokatbyrån Doughty Street Chambers. / … / Och återigen står jag i skuld till Annalena McAfee, Tim Garton Ash och Alex Bowler för deras närläsningar och hjälpsamma kommentarer.

Detta skriver Ian McEwan. Det är med glädje jag ser översättarens tack:

Översättaren vill tacka stadsjurist Erik Lindskog som hade vänligheten att titta närmare på ett antal juridiska termer, samt advokat Anja Åström som läste hela manuset som en fristående romantext med juridiskt kunnig blick

Ur Ian McEwan: Domaren, Brombergs Bokförlag, 2015

Jag kan ha glömt någon yrkeskategori och det ber jag i så fall om ursäkt för det. Boken är omgiven av många, många aktörer. Vi kanske kan tala lite mer om dem. Vad kan de som arbetar med böcker? Vilka arbeten finns det? Vilka fanns det en gång? Vad går att ersätta? Vilka tror vi kan bestå? Varför det?

Då vi hade gått igenom alla de som arbetade med boken utbrast en elev:

– Anne-Marie, vi har glömt dom som gör bokhyllorna!

Av Anne-Marie Körling

Det någon annan tänkt en gång är här och nu för läsaren

Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.

Olof Lagercrantz; Om konsten att läsa och skriva, 1986. Läs gärna boken.

Läshälsa – frågor om läsning bör vara med överallt

Körling undervisar 2008

Jag har träffat många, både unga och äldre, som har haft problem med läsfärdigheterna och läsförståelsen. Det som blir svårt är att läsförmågan tas för given. Därför blir det tyst om hur vi läser och hur vi förstår. Vi frågar inte.

Frågorna lyser med sin frånvaro. De borde komma naturligt överallt där vi talar om hälsa, skola, lärande och välbefinnande.  Vid varje möte med elevhälsan kunde frågor om läsningen vara i fokus. Precis som frågor rörande hur vi äter och sover är det.

Då jag talar läsfärdigheter och läsupplevelser med unga människor berättar de att de inte får några frågor om det.  Det är tyst om detta innehåll. Också den egna tystnaden i frågan. För vem ska man tala med och vem är intresserad när ingen frågar. De flesta tycks kunna läsa och när böckerna slås upp i klassrummen så berättar allt om att läsa det kan man.  Jag har mött äldre personer som berättat att de hankat sig fram i textvärldarna. Jag blir nyfiken på hur man gör och hur man förstår, vilken hjälp man får och vilken hjälp man har kunskap om att man kan få. Då man har det besvärligt med att läsa, vilket vi alla har när texterna är svåra att begripa sig på, och vi hanterar det på olika sätt. Kanske genom att överge dem och göra annat men ana att det är något av vikt i texterna, något jag inte förstår mig på.

Hur mår ett barn som inte förstår eller inte kan delta i det som sker dagligen i skolan? Hur mår den elev som vet att nästa skola kräver läsförståelse som eleven inte äger? När kan man föra fram frågor om vad läsningen betyder och vad den gör med självkänsla, mening och sammanhang. Det handlar om hälsa. Den att kunna läsa eller på annat sätt få tillhöra textvärldarna. När man inte gör det tvivlar man på sig själv. Man är ständigt utanför där andra är innanför. Boken är inget äventyr utan en tegelsten. Inte dum, säger eleven. Men jag har det svårt. Hur ska jag få lära mig att läsa? Jag ser ingen annan väg än att läsfrågor också blir dagliga frågor – lika dagliga som om vi har ätit, sovit eller rört på oss. De ska ställas hos skolans kurator, hos skolsköterskans och i klassrummets samtal om hur vi lär, förstår, tänker, klarar av, sätts inför prov, förstår eller inte förstår. Vi måste och kan fundera över hur vi läser, när vi möter motstånd i vårt läsande, våra strategier och våra undanflykter, varför läser jag inte vidare? Varför skjuter jag boken åt sidan? Vad är det jag inte förstår och varför syns språket mig så främmande? Vi måste fundera över hur vi förstår texterna i ensamhet och i gemenskap. Läsförmåga är något som erövras dagligen genom att vi utmanas i att läsa och tränar i att läsa.

I klassrummen syns lästid som något utmätt. Den är tyst. Kanske är tiden för läsning de sista tio minuterna då det inte finns annat att göra och när klockan ringer ut så slås boken ihop. Lästiden i skolan utgår kanske från de som kan läsa utan att någon egentlig hänsyn tas till dem som inte kan. Undervisningen som kan inkludera alla i lärarens modellande högläsning och åskådliggörande av egna strategier för hur att förstå och hur att tänka där läshastigheten saktar ned för undervisning där flödet anpassas, utmanas i relation till elevernas samtal och frågor. Bokstävernas ljud, ordets uttal, meningens innehåll och styckets avgränsning. Allt det vi kan göra gemensamt. Vi kan ha en läsundervisning där vi inte belastar vår oförmåga utan ansvarar för att delaktighet skapas, underhålls, utvecklas och både breddar och fördjupar. Hur förstår vi? Hur begriper vi det vi läser? Vad bjuder på motstånd? Vad gör vi med detta motstånd? Hur löser vi läsningen? Vad gör samtalet med innehållet? Hur upplever vi det vi läser?

De frågor vi kan ställa ska inkludera oss i samtalet, inte få oss att värdera utan fundera och med respekt lyssna till hur det är att läsa, kunna läsa och delta i texterna för dagen. Eller hur det inte fungerar. Inte genast bedöma utan fundera på det vi får veta. För att mötas i texten och göra på andra sätt så att textmöten kan bli möjliga för alla.

Frågorna kan vara:

  • Kan du läsa?
  • Hur ser du på din läsförmåga?
  • Hur gör du när du inte förstår?
  • Vilka upplevelser har du av det du läser eller det du lyssnar till?
  • Vad behöver du för att kunna läsa?
  • Hur löser du din läsning?
  • Vad betyder att inte kunna läsa den här texten?
  • Vad är enklare att läsa? Vad är svårare?
  • Vad gör det med dig då du förstår?
  • På vilket språk läser du?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling

 

Samtal med elevläsfrämjare i skolbiblioteket

Det är andra gången jag Skypar med eleverna som ansvarar för skolbiblioteket. Jag bad att få ett samtal med dem då jag besökte skolbiblioteket och fann det vara i en sådan läsfrämjande ordning med den omsorg som böckerna ska ges och läsningen visas. Det första samtalet handlade om hur man ordnar i ett skolbibliotek och vad eleverna hade för tankar om detta. Denna gång var samtalet initierat av eleverna. Vi diskuterade flera frågor:

  • Hur man får de som inte läser att läsa
  • Hur man synliggör böcker
  • Om Alfons Åberg, mardrömmar och hur man kan tänka kring det
  • Om tema skräckböcker och varför vi läser skräckböcker
  • Om att läsa om böcker och vad omläsning gör med böckerna
  • Om att ord kan bli läskiga beroende vilken genre man läser
  • Om vad nästa samtal ska innehålla – vilket fokus vi ska ha för det
  • Om att följa arbetet i ett skolbibliotek
  • Mammornas läsning utifrån Stina Wirséns mening ur boken ”Vem är stor?

Eleverna gav ett intressant tips då jag frågade om man måste förstå det man läser och hur lång tid man kan ägna boken innan den slukar en med hull och hår. Det kan handla om att stå ut med att boken inte genast avslöjar sig, språket ännu inte är bekant och innehållet syns ”flummigt och man fattar ingenting”. Det här kände eleverna till och berättade att en omläsning av boken skulle kunna vara att då man avslutat boken läser man om det första kapitlet. Då begriper man det man inte begrep då man började. Man får en massa aha-upplevelser och det främmande blir mer bekant. Det man upptäcker när man läser om böcker är att någon detalj man inte förstod första gången då man läste kan bli en ny upptäckt vid omläsningen. En liten detalj som introducerades tidigt men som inte syntes viktig kan ge en aha-upplevelse vid omläsningen. Det betyder att författaren redan berättade så tidigt men att vi som läser den inte förstod för det verkade inte viktigt.

Då det gällde rädslor så kan man aldrig på förhand veta vad man blir rädd för. Nästan allt man läser kan ge mardrömmar för att vissa böcker kan man inte vara ensam hemma och läsa för sig själv. Böckerna är så läskiga och då huset rör sig för vinden blir man rädd för att man är så inne i böckerna. Men som sagt – den rädslan står man liksom ut med – för böckerna slutar ju alltid med en lösning. Ja, så sa eleverna. Ibland kan man lära sig om böckernas innehåll, exempelvis om Alfons Åberg vars böcker alltid slutar med att man något har löst sig och det är alltid något bra. Man måste läsa många Alfons Åberg böcker för att förstå att det farliga inte är så farligt eller att pipan som är borta nog kommer fram till slut.

Vi diskuterade ordet ”korridor” som kan vara ett ord som är jätteläskigt om man läser det i en deckare eller i en skräckbok och när vi fördjupade samtalet om korridor handlade det om att den ofta var lång, den hade många dörrar och de var stängda och kunde öppnas och man måste gå till slutet av korridoren, lämna något bakom sig och våga göra det. Jag fick många tankar om korridorerna i litteraturen och vad de gör med berättelserna. Ju mer vi samtalade om korridorens betydelse för att bli rädd ju tydligare blev korridorens innebörd för att vi just blir rädda. Den är smal, saknar fönster, har många stängda dörrar, leder vidare och man måste gå igenom den. Likaså kan trappor ha betydelse för det där läskiga.

Med tanke på att Stina Wirsén skriver om bokprat mellan Kanin och Nalles mammor i boken ”Vem är stor?” försökte vi oss på att kliva in i barnbokens samtal och undra vilka böcker de talade om. Jag trodde att min mamma, som jag tänkte skulle kunna vara en slags igelkott, talade om alla böcker av Slas. Eleverna berättade:

  • Jag tror mammorna pratar om pluggböcker för att mammorna pluggar
  • Jag tror mammorna pratar om humorböckerna och speciellt om en som någon som heter Jan har skrivit
  • Jag tror mammorna pratar om barnens böcker och kanske om någon deckare de läst
  • Jag tror mammorna pratar om Rowlings böcker och någon detalj ur dem.

Eleverna rekommenderade följande böcker, första bilden är tema läskiga böcker och andra bilden vad de läser själva.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.52.03

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.34.24

Två samtal ligger framför oss. Ett samtal om högläsning och ett där jag får förmånen att följa eleverna i hur de arbetar i skolbiblioteket. Hej HOPP!

 

Av Anne-Marie Körling

Boksamtalet flyttar in i barnlitteraturen

Varenda mening är viktig. Varje illustration gör att berättelsen större. Men jag lyfter ut en enda mening. Den gör mig nyfiken. Det är fint när boksamtalen flyttar in i barnlitteraturen.

”Nalle och Kanins mammor pratar om böcker, länge pratar dom.”

Och jag undrar så vilka böcker mammorna talar om. Kanske talar dom om ”Vem är stor undrar Stina Wirsén”? Det kan man tala med barnen om.

Av Anne-Marie Körling

Om boken får vara med!

Ison När jag inte hade nått

Idag var jag på utbildning. Under varje rast satt jag och läste. Min bok låg framme på bordet under lektionerna. Så fort jag fick en möjlighet läste jag.

Vi var fjorton i rummet. Av fjorton personer kom tre att aktivt fråga om boken. Två fotograferade av den för att kanske läsa den.

Jag tycker om den egna aktiviteten kring boken. Att jag läser är min alldeles egna aktivitet. De två som frågade var aktiva att fråga. De som fotograferade av bokens omslag var också aktiva. Och den som försiktigt frågade om det var kurslitteratur var också aktiv. Allt sån´t skapar boken om boken får vara med.

Av Anne-Marie Körling

 

Om igen … läsa om … läsa om och om igen

Jag funderar ofta på böckerna och att läsa om dem. Jag återvänder ofta till böckerna. Denna gång har jag valt att läsa en bok på svenska och sedan läsa om den på engelska. Jag läser ”Förtvivlade människor” på svenska och ”Desperate Characters” på engelska. Olika förord i de olika utgåvorna. Olika omslag också.

I Jonathan Franzens förord till ”Desperate characters” av Paula Fox beskriver Jonathan Franzen hur han läst romanen om och om igen. Jag ringar in Franzens beskrivningar av sina omläsningar och förstår att de har påverkat honom på olika sätt. Varje läsning en unik läsning.  Jag tänker. Efter första läsningen har man förstått boken på ett sätt och läsningen den andra gången behöver inte alls vara samma upplevelse. Det är inte boken som förändrats. Texten är detsamma. Men med omläsningen kommer möjligheten att se lite längre in i texten och upptäcka sådant som man först inte upptäckte. Man är också en annan efter att ha läst boken en första gång, boken kan ha påverkat och gett nya tankar och gör en till en annan. Mycket påverkar boken. Det egna livet kan ha förändrats vilket gör uppmärksamheten annorlunda. Det man vill ha förklaringar till i livet kan plötsligt dyka upp som en mening i boken. Nåja, detta är mina tankar.

Jonathan Franzen skriver i förordet om sin läsning och omläsning:

  1. Första gången Franzen läser boken är 1991 och han blir förälskad i den.
  2. Andra gången berättar boken för Franzen hur han verkligen ska leva sitt liv.
  3. Tredje gången uppmärksammar Franzen hur karaktärerna berättar om sin förnekelse och ger exempel på meningar som synliggör förnekelse.
  4. Fjärde gången hoppas Franzen på svar, vilket svar som helst tycks det mig men finner att läsningen ger honom fler frågor än svar.
  5. Sen kommer ytterligare omläsningar i form av återkommande kortläsningar ”I continued to dip in and out of Desperate Characters” för att återvända till bland annat skönheten i språket. För att slutligen läsa om den igen för att finna romanen ny och okänd för honom. Han har nu läst den minst ”half a dozen times” för att finna att varenda rad i boken är viktig och betydelsebärande.

Jag tänker på alla de böcker jag har läst om. Fler som barn än de jag läser om som vuxen. Jag har läst några böcker mer än 250 gånger och tror mig kunna dem utan och innan för att upptäcka något som jag varit blind för. Som tolvåring kunde jag läsa Fogelströms böcker Mina drömmar stad och de övriga. Jag grät på samma sidor varenda gång. Det fortsätter att förvåna mig. Och nej, jag vågar inte läsa om Mina drömmars stad. Den läsupplevelsen var så stark och jag vill behålla den som jag lämnade den boken en gång.

Av Anne-Marie Körling

Stärka läsidentiteten och frågor på det!

”Läsande förebilder och läsning som social gemenskap har i ökat i betydelse för det läsfrämjande arbetet. Läsning innebär ett möte mellan läsare och text där läsaren tolkar texten utifrån egna erfarenheter, referensramar och föreställningsvärldar. I mötet med andra läsare och i läsargemenskap stärks läsidentiteten.”

Så läser jag i Läs- och litteraturfrämjandebidrag och utveckling, Kulturrådets skriftserie 2015:4 

Dessa frågor kan vi utmana oss med:

  • Hur är jag en läsande förebild?
  • När vet jag att jag påverkade genom att vara en läsande förebild?
  • Hur kom det sig att min läsning påverkade?
  • På vilket sätt agerar jag läsande?
  • Hur gjorde jag?
  • Är jag en läsande förebild?
  • Om jag inte är det – vad kan jag göra för att bli en läsande förebild?
  • Hur delar jag mina läsupplevelser med andra?
  • Hur talar jag om läsupplevelser?
  • Behöver jag berätta om läsupplevelserna? Hur kan de påverka?
  • I vilka sammanhang kan jag skapa social gemenskap där text och läsning blir centrala och gemensamma?
  • Hur möter kan jag möjliggöra för läsare att möta text?
  • Att tala om läsningen och de egna erfarenheterna, referensramarna och föreställningsvärldarna?
  • Hur påverkar läsningen erfarenheterna, referensramarna och föreställningsvärldarna?
  • Hur möts läsare?
  • Hur främjas läsargemenskapen?
  • Hur förklarar jag mig själv som läsare?
  • Hur ser min läsaridentitet ur?

Av Anne-Marie Körling