Vara rädda ihop och det där läskiga i boken

– Det ska vara lite läskigt, bad eleverna. Det är roligt när det är läskigt. Då får man sitta nära och vara rädda tillsammans. Det är jättemysigt att vara rädda ihop. Kan du läsa för oss?

Jag tänker på det läskiga i böckerna när jag börjar läsa ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det där läskiga som gör att man måste få veta vad som kommer att hända. Barnboken i sig slutar ju med att det går väl och det lär man sig då man har läst mängder med böcker. Det kommer gå väl. En elev jag träffade hade aldrig läst en hel bok. Det fanns aldrig tid att läsa en hel bok, varken i skolan eller någon annanstans. Jag läste för dessa nior så att de kunde upptäcka att böckerna gjorde att man ville läsa dem. Jag läste någon riktigt spännande och slutade mitt i. Inte ett ord av engagemang visade eleverna. De lämnade klassrummet i mol tystnad. Inte en fråga om boken. Några månader senare kom en av eleverna fram och frågade:

– Dog han?

Jag gav honom boken jag högläst ur. Han läste vidare för att få svar på sin fråga. Ivrigt ville han veta. När han förstod att den boken berättade om inte dog utan överlevde pustade han ut och berättade det för de andra i klassen.

– Han dog inte!

Sagornas hjältar går igenom en mängd hemska saker. Det är ibland gastkramande spännande. Men i sagans form möter man rädslan för att den går att möta och att vi människor måste möta den. Men vi vet också att vi kommer klara oss. Hjälten kommer det att gå väl för. Också läsaren kommer det gå väl för.  Men vi möter vår egen rädsla. I boken får vi känna den.

Jag gick omkring i klassrummet. Kände att någon gick bakom mig. Vände mig om och såg eleven gå med boken i hand, djupt koncentrerad på innehållet men efter mig i hasorna. Jag hörde ett litet ”puh” och barnet försvann till sin plats och fortsatte läsa.

Minns när mitt egna barn läste för sig själv. Plötsligt kom barnet ut och satte sig vid köksbordet, alldeles intill mig, till synes utan att vilja prata. Boken framför sig och blicken ivrigt läsande.

Jag frågade om böckerna de läste. De var så spännande. Så läskiga ibland. Hjärtat hoppade och rädslan …

– Jag måste sitta nära dig för det är så läskigt. Men nu är det bra igen. Dom klarade sig. Allt är bra.

– Det var så spännande och jag måste vara nära dig för att våga läsa vidare, berättade eleven. Den bok eleven läste blev en bok som alla de andra eleverna också ville läsa. En bok som man inte kan överge blir en bok som talar för sig själv. Ibland kan den egna läsningen kräva lite kontakt och närhet när spänningen blir olidlig och andhämtningen påverkad.

Jag fortsätter i boken jag läser. Det är isande kallt i texten. Och jag vet att jag kommer möta ondskan och jag vet att en syster kommer att rädda det som räddas ska. Däremellan äventyret, farorna, känslorna och modet.

”Den fick mina ord att stanna i halsen. De kanske var rädda för att komma fram. De kanske visste vad det var för en omåttlig elakhet som låg bi där i det yrvakna havet. De tre masterna var raka som spett.”

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Nilsson, Frida: Ishavspirater, Natur & Kultur, 2015

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta: