Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling

Kommentera