”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”
Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.
Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.
Hej HOPP!
Av Anne-Marie Körling
Åh vad fint! Och bra för en barnbibliotekarie att bli påmind om att tygla euforin lite ; )
Det gäller att se om och till den egna viljans utrymme. Att engagemanget för läsningen och bokens innehåll är läsarens. Vår omsorg kan handla om att skapa miljöer där böckerna finns, göra läsningen social och gemensam över köksbordet, samtala om läsningen på ett vardagligt sätt och fråga om boken. Det här är svårt. Vi vill att barn läser och de vet om att vi vill det. De kommer inte åt sin egen vilja att läsa om vår vilja är större och vi tar över engagemanget för att läsa. Vi kan använda vårt eget engagemang genom att läsa högt, ta barnen till platser där böckerna. Och när barn läser känna den trygga glädjen inom oss men ge utrymme åt läsarens vilja och lust.