”Unputdownable” och vänliga bokhandlare

Körling fotograferar 2016Lässkyltar Körling fotograferar 2016LässkyltarLässkyltarLässkyltarLässkyltar

Går alltid in i bokhandeln varhelst jag är. Läser av boktitlarna och skyltarna. Läser av miljön och hur böckerna läggs fram och med vilken omsorg. Ibland frågar jag bokhandlare om bokhandeln. Eller var jag hittar boken jag inte hittar.

Jag läser på hemsidor att bokhandlarna är synnerligen vänliga och det är vänliga ögon jag ser in i då jag frågar om boken. Jag tänker att det är bra att veta att bokhandlarna är vänliga för bokfrågor kan vara besvärliga. Man kan ha glömt titeln och behöver många minuter för att berätta vad man tror att boken man söker ska handla om. Och hoppas att bokhandlaren kan klura ut vilken bok det är man så gåtfullt berättar om. Eller så vill man berätta lite om boken man tänker köpa för att man är så spänd på att få läsa den. Det är fint när bokhandlarna är vänliga och tålmodiga.

Nyss frågade jag om en bok jag inte fann för att se bokhandlaren försvinna in till uppackningen för att hämta den. Sen talade vi om boken vi hade mellan oss. Den jag köpte. Den bokhandlaren skulle läsa. Jag undrade så på vilket bord boken jag köpte skulle ha legat och jag tänkte på vilken skylt som skulle omsluta den. Jag tror jag skulle lägga den ensam på ett bord, sätta dit en stol och utmana till spontanläsning här och nu. Skylten skulle uppmärksamma den synlige läsarens aktivitet:

”Läsaren har försvunnit i 60-talet och befinner sig nu i en lägenhet där en katt får en avgörande roll. Det är läsaren som gör boken.” 

Av Anne-Marie Körling

Skyltarna är från Waterstones Picadilly samt Hatchards, Picadilly

Alldeles nyss i New York

En katt, en plats och jag är biten. Bokstavligen är jag det. Bokhandlarens tips blir mitt tips. Jag köpte boken. Och så läste jag.

Jag var där alldeles nyss. I rummen, i staden, i tiden och i andra människors åsikter och tankar. Jag ser mannen som raglar på gatan och jag ser honom som berättaren ser honom. Ett fotografi från en gata jag aldrig har gått på frammanas i mitt inre. Gatubelysningens rundade fokus blir också mitt. Jag har också smärtsamt ont i handen och förnekar att jag ska göra något åt saken.

Saklig är min läsning då jag läser om den väggfasta telefonen och ringa-på-dörren kontakten. Det fanns inga mobiler att vara i ständig beredskap genom. Och jag anar vilka svar jag skulle få om jag googlade och hur oroligt jag skulle lägga samman svaren. Nu kan man inte det i romanen. Tiden är sent 60-tal.

Jag läser numera med pennan. Jag strök under kommentaren:

”- Men för guds skull – kan du inte vara lite osäker!”

Av Anne-Marie Körling

 

En mening tröst

Körling fotograferar 2015

Eleven hade förlorat sin hund.

– Jag vet inte hur jag ska tänka, sa eleven.

– Behöver du några ord att tänka med? frågade jag. Eleven nickade. Jag frågade om det fanns några ord inom eleven. Eleven skakade på huvudet.

– Det är tomt. Inga ord.

Jag tänkte på alla berättelser om hundar och känslorna kring dem. På rasten gick jag till skolbiblioteket och hämtade ”Sagan om den lilla farbrorn”. Nästa lektion slog jag mig ned hos eleven och frågade om jag fick läsa högt ur boken och då eleven sa ja läste jag om den lilla farbrorns sorg:

”Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom.”

– Så känns det, sa eleven. Världen blir suddig när jag tänker på min hund.

Sorgen ger inga stora perspektiv. Den drar sig inåt. Gör magen till en valnöts storlek och det som pågår hos andra syns ske genom ett raster. Att få möta andras känslor kan gestalta det man själv känner men saknar ord för. Det kan vara tröst. Vi kan låna av litteraturen och genom litteraturen ges möjlighet att spegla och tänka om det vi känner. Då får sorgen en aning konturer. Allt i egen takt.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång: 

Denna berättelse är också publicerad här.

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Eriksson.

 

Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling

”En riktig bok”

Körling fotograferar 2016

Runt skolstarten kom de till bokhandeln. Jag arbetade där ibland. På barnboksavdelningen fanns jag och det var där jag fick frågorna. Kunderna letade helt plötsligt efter ”riktiga” böcker. Barnet de skulle handla till skulle börja i skolan och läsningen skulle nu bli riktig och till det krävdes en riktig bok. Jag visade på en mångfald av illustrerade böcker men dessa avvärjdes som otänkbara. De är inte riktiga. En riktig bok är en bok där textsidorna är utan illustrationer och där texten löper tät från sida till sida. En riktig bok?

Föreställningen om vad en bok är kommer fram i de här små samtalen och synen på de ”oriktiga” böckerna likaså. Kanske är det en oro för det kommande kravet på läsförmåga som gör köparen så selektiv och noggrann. Mitt barnbarn ska börja skolan. Nu väntar den riktiga litteraturen och nu väntar läsförmågan som krävs. Men… kan barnet läsa frågade jag försiktigt. Det kunde inte barnet berättade man men nu var det slut med bilderna och nu var det dags för den löpande texten.

Jag möter det ibland, samma frågor om den där riktiga boken, om det där som kan kallas läsning och betraktas som riktig läsning. Föräldrar som inte vågar låta barnen läsa det som faller barnen in. Frågorna som ställs kring böckerna: Är det ok att han läser kartböcker? Ja, han läser inte så mycket men han läser serier, de räknas väl inte? Ja tänk om han kunde läsa en riktig bok. Och jag tänker på både omsorg om barnens läsbästa och oron för att det inte ska gå vägen.

Jag sålde åtskilliga klassiker under augusti månad. Jag hoppades så att föräldrarna högläste dem för sina blivande läsande barn. Inte att de sattes i händerna på en ensam sjuåring som ännu inte fått ihop bokstäverna till ljud, ord och meningar och därmed skrämmer bort med sitt textomfång. Utmaningarna att läsa kommer med att lära sig läsa och äventyret att läsa kommer med att delta i det en bok kan innehålla och berätta. Om att resa jorden runt i åttio dagar med hela klassen eller tillsammans med föräldern. Det som ges ur böckerna när vi läser dem för de som ska lära sig läsa. Äventyret tillgängligt. Det handlar om att ge en horisont; Detta finns för oss gemensamt idag och en dag längre fram kan du minnas gemenskapen med oss då du läser boken för dig själv.

Ljus på skolbiblioteket

Körling fotograferar 2015

Igår satt jag i ett skolbibliotek. Jag skulle föreläsa vid en skola. Jag frågade om jag fick sitta i skolbiblioteket för att förbereda mig. Det gör något med mig att sitta bland böckerna. Och vips blev jag visad biblioteket och lämnade lärarrummet för det. Och jag kunde inte sätta mig ned. Jag sprang ivrigt omkring bland böckerna. Ordningen som rådde bland dem lockade med sin omsorg. Böckerna syntes berörda och det gick att begripa att det här var ett bemannat bibliotek. Ett bemannat bibliotek betyder att det finns någon där som vet och kan. En skolbibliotekarie. Då rektorn kom in för att hälsa berättade jag vad jag upplevde och hur jag såg på skolan. Rektorn blev glad över uppmärksamheten kring biblioteket och sa att ja, ja, vi har en skolbibliotekarie. Jag ville veta mer om det.

Varje gång jag frågar om biblioteket riktas blickarna mot det. Med skolbibliotekarie kommer ordet bibliotek i ett annat ljus.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

En läsupplevelse på 90 sekunder

Körling tecknar 2015

Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker. Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. Jag har alltid funderat över hur man som läsare blir intresserad av böcker. Som lärare har jag varit nyfiken på hur jag kan bidra till intresse för litteratur och engagera eleverna i läsningen snarare än att tvinga dem.

För många år sedan föreläste jag vid en skola. Innan jag skulle börja ville  skolbibliotekarien säga något. I famnen höll skolbibliotekarien ett tiotal böcker. De var nyinköpta till skolans bibliotek. Böckerna hölls upp och synliggjordes för lärarna. Skolbibliotekarien högläste ur två av böckerna.  Det var inte några långa stycken men man fick en känsla för berättarton, en inblick i bokens persongalleri och fick en händelse att grubbla vidare på. De två böcker ur vilka skolbibliotekarien högläst ur var de böcker lärarna ville låna. Så kan högläsning fungera. Jag bad om ett litet samtal med skolbibliotekarien. Om högläsningens kraft att generöst ge en väg in i litteraturen. Skolbibliotekarien sa att man måste få tid att tala böcker med lärarna. Som sagt, detta var många år sedan.

Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. Vi kan och vi bör göra detta till en vardaglig gest till unga och till dem som ännu inte vet vad en bok kan ge och betyda. Jag kallar det ”90 sekunders högläsning”. Vad som kan komma med den är en läsupplevelse – om än kort.

För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. Det var en lång föreläsning. Jag introducerade 90 sekunders högläsning för de som var där och bad de som lyssnade att i efterhand tänka om det de fått höra. En lyssnare ropade spontant

– Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Jag trodde du skämtade men nu vet jag. Så enkelt egentligen.

Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. I skolan kan man kalla det mikrolässtund om man vill. Man läser inte hela boken utan man läser ett litet stycke ur en bok. Jag kom under många, många år att börja varje lektion med 90 sekunders högläsning. Jag breddade läsvärlden genom det jag läste. Jag läste faktatexter, telefonkatalogens namn i alfabetisk ordning, dikter och skönlitterära böcker. Jag läste allt möjligt och ur en bredare repertoar än jag annars skulle göra om jag höll mig till barn- och ungdomsböcker. Eleverna visste att inget krävdes av dem. Dessa 90 sekunder var en högläsargåva utan krav.

Varje dag tog jag tio böcker med mig in i klassrummet. Varje lektionsstart inleddes med högläsning. Eleverna kom i tid, ville fort komma in i klassrummet och tystnaden som infann sig handlade om att ge utrymme för det som skulle komma ur boken. Över tid kom frågorna om vilken bok den och den händelsen fanns och över tid kom det egna initiativet att läsa. Då kom eleverna åt sin egen vilja att läsa. Det egna engagemanget som skapar rörelsen in i boken.

Om barn och unga ska läsa och hitta till litteraturen måste litteraturen hitta till de unga. Inte alla unga får uppleva sig upphittade av en bok. Det betyder att vi måste ge. Och det utan krav. Boken gör oftast arbetet när den väl får möta unga lyssnare. Över tid lär sig barn och unga att inget krävs av dem annat än att lyssna. Och det gör att de kan komma åt sin egen vilja att läsa för att nyfikenhet är väckt och inte stillad. När barn och unga frågar efter boken jag läst ur berättar jag precis så mycket som de vill veta, oftast vilken bok det är och författarens namn. Jag avvaktar deras följdfrågor.

– Finns den i biblioteket?

– Du får fråga.

Jag lånar inte boken åt eleven. Hela vägen till boken ska kantas av elevens vilja att nå den. Och att hindra mig från att göra jobbet åt eleven är det svåraste jag vet. Jag vill ju så gärna! Men min vilja måste jag hålla på varsam låga.

Jag tittar i boktraven jag har med mig. Hittar ett stycke jag vill läsa. Läser igenom tyst för mig själv. Hittar rösten som ska lyfta berättelsen till de som ska få höra. Jag vill verka för den generositet som kommer med att dela med sig av det man kan. Jag tycker om att läsa.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Tänkte ge boken en chans

En ung kille sitter och läser på tunnelbanestationen. Jag blir nyfiken. Det händer inte så ofta att unga människor läser på tunnelbanestationer. Som alltid måste jag fråga. Jag frågar om boken han läser. Det visar sig vara en julklappsbok. Läsaren som läser julklappsboken ser sig inte som någon läsare egentligen. Men den här boken hade lockat honom att läsa.

– Varför tror du gör att du läser den? frågar jag.

– Tänkte ge boken en chans. Jag är inte någon läsare egentligen. Men när jag fick den så tänkte jag att … och nu har jag snart läst ut den.

Som av en händelse har boken mött läsaren och omvänt. Jag frågar om hur man ska få unga killar att läsa. Han säger att man kanske måste tvinga dom. Men tvånget räcker bara för några sidor sen vänder det och blir frivillig läsning. Det är väl det där att hitta en bok som får en att fatta vad läsning är.

Jag berättar varför jag frågar: ”en påflugen läsambassadör är ute på spaning som  vill verkligen veta varför man läser och varför man inte gör det.”

Vi säger hej, hej och han återgår till boken.

Av Anne-Marie Körling

 

Med tips från boken och klassens hjälte

Jag läste ”Lillebror och Nalle” för mina nior. Jodå, de lyssnade intensivt. Jag läste om hur lillebrors katt hade hittat en mus. Lillebror var rädd att katten skulle döda musen och ville hindra katten från att lyckas. Och katten lekte med musen som katter gör och allt inför Lillebrors ögon. Mamman visste råd och hämtade en stövel. Stöveln lade hon framför musen. Det svarta hålet i stövelskaftet gjorde att musen kunde springa in där och därmed räddas från katten samtidigt som stöveln fungerade som en möjlighet för mamman att bära bort musen och släppa ut den på en skyddad plats. Allt detta i barnboken.

Några veckor senare kom en av niorna in i klassrummet, sträckte armarna över huvudet och sa nöjt att han blev klassens hjälte på övernattningen de hade haft. Han var så nöjd över sig själv och sin insats och tackade mig för tipset. Jag hade ingen aning om att jag bidragit med något tips och frågade om det. Det var en liten mus som kommit in hos niorna och den hade väckt tumult och skrik.

– Jag hämtade en stövel och gjorde så där som i boken. Musen sprang in i stövelskaftet och … ja, alla tyckte jag var en hjälte som fixade det så bra, sa eleven stolt. Funkade hur bra som helst.

Nu läser jag boken ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det är en farlig resa jag läser om. Havet är stort och kallt, vinden stark och ”Gaffelbommen hade gått av. Ja, det var det som hade hänt och nu åkte seglet i sjön.” Jag är ingen sjöman och har ingen sjövana. Orden som reling kan jag, däck och bärga vet jag betydelsen av. För att staga upp båtens färd uppmanas att ”Ordna med ett drivankare!”

Jag läser vidare. Förstår faran med seglet och gaffelbommen. Författaren Frida Nilsson förklarar:

”Ett drivankare var nånting man slängde i vattnet om man behövde tvinga sin båt att gå lugnare. Det bästa var att man kunde göra ett av en hink och en lång tamp – …”

Jag lämnar boken, äventyret, sagan för en stund. Vill förstå drivankarets betydelse och söker på ordet. Jodå, det stämmer med berättelsens förklaring och ordet finns. Jag funderar på själva ordet ”drivankare” och lär mig att ordet kan förklara en del också. Driv och driva måste jag förstå för att ge ordet drivankare betydelse men också ankare och vad som menas med det. Jag läser. Jag lär mig. Äventyret är stort. Kanske till och med större!

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång: