”Du ska läsa om träd och buskar”

Det jag högläser för eleverna är inte detsamma som det de kan läsa på egen hand.  Ofta handlade min högläsningsbok om sådant eleverna ännu inte kunde läsa självständigt men som de inom olika framtid skulle kunna välja att läsa. Den pedagogiska högläsningen kallade jag den för. Den högläsningen omges av medvetna val, kontakt med skolbibliotekarien, inläsning av recensioner och egen läserfarenhet kopplat till elevernas förståelse och utveckling. Många gånger var min högläsningsbok väsensskild elevernas böcker.

I ett av mina klassrum var serieböckerna älskade av eleverna och en elev hade läst mer än trettio stycken i följd.  Nu började frågorna hopa sig kring varför? Kan vi få höra vad de handlar om? Jag fick frågan om jag kunde läsa högt för att fler skulle få veta vad böckerna handlade om. Och naturligtvis kunde jag läsa för eleverna. Nu uppstod frågan om vilken av de många jag skulle läsa ur. Inte ett helt enkelt val och eleverna provläste några böcker innan de kom med ett förslag.

Jag läste tre, fyra kapitel. Men eleverna skruvade på sig. Till slut bad de mig att sluta.  De sa att boken inte passade mig. Det blev inte som det brukade. Nu fanns det inga buskar och träd utan bara personer som nickade hit och nickade dit. Så ska det inte låta när fröken läser. Vi kan läsa de här böckerna själva sa de. När fröken läser ska det vara små bäckar som rinner, skogar med höga träd och insekter som flyger omkring och …

Jag tänker ofta på högläsning som något som hör till det kommande. Här och nu ger jag berättelser eleverna inte ännu inte kan läsa men kan lyssna till. Serieläsningen är trygghet och fortsättning på en och samma gång. När man läst ut sina serieböcker kan det uppstå ett vakuum. Man har läst sig mätt. Då de lämnar en serie är det inte helt lätt att möta ny litteratur och nya sätt att berätta. Då kan den höglästa boken vara en möjlighet. Ofta ville eleverna läsa något av det jag läst tidigare.

– Vad hette boken du läste förut? Jag vill läsa den!

 

Av Anne-Marie Körling

”Evas kalender 1970”

Som barn önskade jag mig alltid kalendrar i julklapp. Juldagen ägnades mycket tid åt kalendern. Kalendrarna gavs ut av Åhlén & Åkerlund förlags AB, Stockholm. De här böckerna fanns bland mina klasskamrater. Vi pratade mycket om dem.

I somras hittade jag ett tiotal kalendrar från sena sextiotal och tidiga 70-tal. Jag köpte dem för några fjuttiga enkronor. Jag var nyfiken på vad jag läste och vad som förmedlades i dem.

Här är några axplock:

Varje månad inleddes med en dikt. Här är dessa:

  • Erik Blomberg: Människans hem
  • J L Runeberg: Den enda stunden
  • Lars Forsell – en dikt om att ha två sidor
  • Ture Nerman: Den vackraste visan
  • Nils Ferlin: Vilse
  • Karin Boye: Ja, visst gör det ont
  • Arvid Mörne: Stjärnan
  • Einar Malm: Brev
  • Erik Lindorm: Den rätta
  • Bo Bergman: Hjärtat
  • Vilhelm Ekelund: Jag diktar för ingen
  • Bo Bergman: Stadsbarn
  • Nils Ferlin: Sorg

I den dagboken från 1970 fanns en ruta om om hur man gör en blommande tändsticksask  intill en spalt ”en politisk ordlista”.

Den politiska ordlistan innehöll följande ord:

  • bevillning
  • enkel fråga
  • interpellation
  • motion
  • nådiga luntan
  • parlamentarism
  • plenum
  • politik
  • proposition
  • remissdebatt
  • riksdagsberättelse
  • statsdepartementen
  • statsminister
  • Statsrevisorer
  • Statsråd
  • Talman
  • Votering
  • Ålderspresident

Under spalten ”Vad ska vi läsa? har fyra flickor intervjuats om sina favoritböcker. Dessa är:

  • Berthold Brecht: Tolvskillingsoperan
  • Graham Greene: Makten och härligheten
  • Ernest Hemingway: Den gamle och havet
  • Tove Jansson: Muminböckerna (”De mörkrädda hittar alltid hem till slut och de ensamma får vänner”).
  • Bertil Malmberg: Åke och hans vän
  • A. A Milne: Nalle Puh
  • J.D Salinger: Räddaren i nöden
  • Leo Tolstoj: Krig och fred
  • Margaret Mitchell: Borta med vinden
  • John Steinbeck: Vredens druvor
  • Beppe Wolgers: Djur som inte

Under juni månad kunde vi läsa om läppstiftet:

”Läppstiftet får gärna vara ljust och pärlemorskimrande. Drag upp konturerna med pensel, fyll i munnens form, bit av mot en pappersservett och lägg på ännu ett lager. Ofärgat vitaminstift eller läppglans passar den som bara vill ha blanka, naturliga läppar.”

 

Av Anne-Marie Körling

 

Horace Engdahl om fiktion och expansion

Fiktionen ger oss förmåga till expansion, framhåller Horace Engdahl, ledamot i Svenska Akademien och tidigare dess ständige sekreterare. ”Vi får möjlighet att tänka döda människors tankar, utsträcka oss i rummet, röra oss socialt, vara både man och kvinna och förfoga över alla åldrar” (citerat efter en intervju med Horace Engdahl i Tvärsnitt 2008:2 s.2)

Ur Bygga broar och öppna dörrar, Liber Förlag 2009 där Monica Axelsson, Kerstin Bergöö, Lars Brink, Carina Fast, Karin Jönsson (red.) och Lena Kåreland skriver för att bygga broar för barn att göra nya erfarenheter och möta nya textvärldar.

Maten i Femböckerna – så himla roliga att läsa

Det var i ett samtal om vår barndoms läsning som vi kom att återknyta till  Fem-böckerna. Det ur ett barnperspektiv eftersom vi läste dem innan vi visste vad man sa om författaren och vad man ansåg om litteraturen. Men när vi berättade om vår läsning så var det också det att vi hade gillat att det fanns så mycket mat i dem. Det åts mycket och ofta i Femböckerna. Mat var inget man fick lägga sig i då jag var barn och inget man tog självmant då man var hungrig. Man fick vänta på att middagen serverades eller att någon ropade in till saft och bulle. Jag var ganska gammal då jag tog mat på egen hand. Därför kom nog berättelserna om maten att också vara ett äventyr. Vi tog fram några fem-böcker och började leta efter beskrivningar om mat.  På var och varannan sida kom beskrivningar fanns dom.

I Fem befriar flygarna av Enid Blyton, 1957, börjar berättelsen på sidan sju. På sidan elva kommer den första frågan:

”- Hur gör ni med maten? Ni kan väl få handla på den där gården?”

som följs av:

”Vi får köpa ägg och mjölk och bröd där. Och Toby säger att deras jordgubbar redan börjat mogna.”

”Ja, då behöver jag inte vara orolig för maten, sa faster Fanny.”

På sidan 12 kan vi fortsätta läsa om maten:

När de fem börjar packa för sin utflykt är de allehanda saker som ska med; sovsäckar, regnrockar, kartor, ficklampor, tändstickor.

”Godis får vi inte glömma.”

Lite senare ned kan vi påminnas om den viktiga maten:

”Dick, fråga Johanna om hon brett smörgåsarna, som hon lovade. Vi kommer inte fram till Tobys gård förrän i eftermiddag, och vi hinner säkert bli hungriga.

Och hunden påminner med sitt voff att de inte får glömma hans hundkex:

”Han säger åt oss att inte glömma hans hundkex”, sa Anne och fnissade. Jag ska hämta dem, Tim, fast jag är säker på att du får äta tillsammans med de andra hundarna på Rundgården. Johanna hade brett en hel hög smörgåsar och lagt i två stora paket och gjort i ordning två stora flaskor saft till dem.”

På sidan 13:

”Här har ni” sa hon och räckte fram alltihop. ”När ni har tuggat igenom alla de här mackorna är ni i alla fall inte hungriga längre. Och här är Tims kex – och ett ben.”

”Tim nosade på alla korgarna för att kontrollera att hans kex och ben var med. När han kände lukten var de var, viftade han med svansen och skuttade glatt runt dem. Fem-gänget var tillsammans igen på väg till nya äventyr.”

På sidan 15

””Jag tänker köpa glass i första by vi kommer till, sa Julian när de hade cyklat nästan en mil. – Två glassar, sa Anne. Åååh, vilken jobbig backe det här var. …”

På sidan 16 får vi läsa hur de köper glass och sitter och njuter av den.  Hela sidan handlar om glassköpet och smaken av glass.

”Det fanns en handelsbod och den hade två sorters glass – jordgubb och vanilj. Framför affären stod en bänk under ett träd och där satte de sig och grävde i glassbägarna med de små träspatlarna. Tim satt tätt intill och tittade på. Han visste att han åtminstone skulle få slicka rent bägarna när de var slut.”

Så fortsätter matäventyret. Jag tänker på maten i litteraturen. Den finns där överallt. Och barnens matsäckar på verkliga utflykterna. Det är något speciellt med dem. Barn som har ryggsäckar med sig till skolans utflykter handskas på egen hand med maten. Ofta vill de äta den genast och ofta tar det lång tid att äta matsäck. Maten är ett band med hemmet och föräldrarnas omsorg men även deras glömska och hastiga skapade matsäck ligger för dagen.

Jag minns att jag läste högt om mat för mina nior. Om middagar vid dukade bord och jag minns att de blev ledsna och inte alls glada.

-Jag längtar efter middagar tillsammans. Vi äter inte ihop så ofta längre. Alla har sitt och ska till sitt. Jag är inte så pratsam av mig men jag älskar att sitta ihop och lyssna till det där pratet som uppstår runt mat.

Jag tänker på Ison Glasgow bok När jag inte hade nåt, 2014 där Isons mamma läser ur kokböcker för att åtminstone i fantasin ge bilder av mat och stilla hungern på ett eller annat sätt. Den verkliga hungern kände de i magen. Den framtida mättnaden skulle komma. De måste bara hålla fantasin och drömmen levande om det dukade bordet och all mat de skulle få äta.

Mat är viktigt. När man inte fått äta sig mätt är den ofantligt angelägen och lusten att beskriva maten kan ha att göra med något som handlar om erfarenheternas begränsningar och lockelsen av överflöd. Den fröjd som kommer med ”Sju sorters kakor” som redan i titeln lovar kakkalas. En annan kakbok lovar ett större utbud med sina 277 olika sorters. Trots det är den som lovar sju en gigantisk storsäljare och tillräckligt lockande med sitt antal.

Viktig är den också i Astrid Lindgrens Krigsdagböckerna 1939-1945, Salikon förlag, där man överallt i boken överallt kan läsa om mat:

Vi hade anka och rödkål och tårta till middag: av stram livsföring märktes ej ett spår. Hemifrån fick jag en härlig låda med diverse matvaror bland annat 2 kg smör. Bättre födelsedagspresent går ej att få för närvarande. Ty det går faktiskt inte att köpa smör i Stockholm just nu på grund av hamstringen. Vi får köpa små klickar åt gången. Annars tror jag det finns gott om smör i landet.”

 

Av Anne-Marie Körling

 

Tankar om lässvackor

Jag läser Johanna Lindbäcks fyra tips om hur att ta sig ur en lässvacka.

  • Läs om en bok
  • Läs noveller
  • Fokusera en timme
  • Byt genre

Läs gärna vår tidigare läsambassadörs fyra råd i bif (Biblioteket i fokus), Sveriges största bok- och bibliotekstidning 4 * 2015. Själv funderar jag över mina svackor och vad de kan bero på.

Jag har haft åtskilliga lässvackor. Ofta har de berott på att annat konkurrerar med läsningen och att jag själv ger det där andra större värde och betydelse. Lässvackorna har uppstått då jag börjat med en bok och då det dröjt alldeles för länge innan jag fortsatt läsa den. Då blir boken i sig själv en påminnelse där den ligger med sina femtiotvå lästa sidor och sina icke lästa 198. Jag blir väldigt trött på böckerna jag inte läst på ett tag och jag vet att de riskerar att förbli olästa i sin helhet. Jag har nu försökt att tämja denna tanke med att det inte är bokens fel utan att den har legat för länge och påmint mig om att den ska läsas och jag förmår inte läsa den. Boken har förvandlats till ett krav. Och så arg jag kan bli på mig själv. Varför inte börja om igen. Börja om från sidan ett och börja en ny slags läsning och ge mig själv chansen att läsa boken i sin helhet. Det krävs kontinuitet att läsa. Det krävs tid att läsa. Det krävs att man kan läsa. Det krävs att man vill ge boken av sin tid och att boken ges utrymme. Det är många krav.

Det är oftast en svår  väg som skapas genom ska och måste. Det kan vara svårt att läsa när huvudet är fullt av ouppklarade frågor eller känslor som överskuggar allt. Då går det inte att läsa. Det finns inget riktigt utrymme för något i det yttre. Man är upptagen. Koncentrationen räcker till i några minuter. Dikter är möjliga. Korta texter likaså. Och att vara snäll mot sig själv. Boken ligger och väntar. Den har inte bråttom.

Jag tänker på alla de böcker som ligger i skolbänkar och som inte får möta kontinuitet utan alldeles för lång tid mellan varje lässtund eller läsmöjlighet. Boken hinner inte knyta an till läsaren och läsaren hinner inte gifta sig med bokens innehåll. Många böcker ligger med något slags sloköra på sidor vars innehåll fallit i glömska. En elev berättade

-Boken har egentligen ingen plats i skolan. Läsningen har till syfte att fylla ut en tid där det inte finns något, typ de sista tio minuterna av lektionen. Det borde vara en timme om dagen för att man ska fatta vad man läser och att man ska kunna fortsätta att läsa. Minst en timme.

Av Anne-Marie Körling

Läskär i en bok och lite tankar kring den

”Ämnet för provet är ”vad jag gjorde i somras”. Jag försöker anteckna, för att förbereda mig, men jag har glömt nästan alla engelska ord. Jag skriver ”i somras” om och om igen, men ingenting annat dyker upp i huvudet. Så småningom är det bara jag kvar.

Jag kommer inte ihåg någonting. Läraren som håller i provet verkar extra elak. Hon pressar mig och rättar mig varje gång jag försöker säga något. Jag vet inte om jag börjar gråta under provet eller precis när jag har gått därifrån men när jag väl börjar kan jag inte sluta.”

Ja, så berättar Dasha, 12 år.

Illustrationerna i denna bok är magiska. Jag föll pladask för dem. De var på grund av illustrationerna jag köpte boken. Men nu är jag lika fast i berättelsen ”Mitt år av längtan” av Dasha Tolstikova. Jag ser att författaren och berättaren i boken har samma namn. Kanske är det en barndomsbeskrivning? En historiebeskrivning? En … ?

Berättelsen är översatt av Karin Berg. Översättare skulle få mer ljus och de skulle lyftas fram lite mer än vi ger dem utrymme till. Man undrar hur de gör och hur de tänker om språket. Illustrationerna är inte översatta av någon. Kanske att jag översätter dem då jag betraktar och grubblar över dem. Jag ger dem ju ett språk. Mitt eget. Så är det med illustrationer.

Jag tänker undervisning när jag läser den. Många skolbilder framkallas. Många samtal står på kö. Jag skulle högläsa detta lilla stycke ur boken. Genom det skulle jag låta eleverna berätta.

 

Av Anne-Marie Körling

Ordförrådet – boken är ett skafferi

Sprakbärsris, hallonris, stenskavel och stubbrötter, skog och åter skog, barrskog och lövskog och blandskog, sommarskog och vinterskog, ungskog, grovskog, ödeskog, urskog, surskog, hemskog och utskog, sprikskog och sprakskog, skrovelskog, skravelskog, svampskog och bärskog, söndagsskog, stubbskog, stabbskog, skrabbskog, fröskog, fågelskog, massavedsskog, blåskog, gråskog och rödskog och motionsskog, gubbskog och äkta trollskog, skräskog, godskog …

Den här texten finns i Lars Lerins bok Naturlära. Jag har läst det här stycket högt för mig själv. Jag ramlar över orden som jag ramlar över rötterna i skogen. Efter några högläsningar uppstår musiken. Jag förstår inte alla ord men jag vet att de handlar om skogen. Kanske kan jag själv hitta på några ord som slutar med skog?Är de tre punkterna en inbjudan?

Och jag tänker ordförråd. Och kreativiteten som kommer av att leka med orden, måla med dem och blanda kunskap med eget. Svampskogen vi känner igen om vi plockar svamp är en motionsskog för någon annan. Kan jag tillåta mig själv att inte veta vad varje ord betyder? Räcker det med att jag känner mig hemma i några ord? Att några bilder skapas inom mig? Att jag framkallar en skog? Får jag vara med i leken om skogens ord? Barn är mer lekfulla än jag. Barn lyssnar till orden och vågar bryta loss dem ur sitt sammanhang. De frågar om något de tycker och tänker om. Vad är en söndagsskog? Finns den inte på måndagar?

Ordförrådet. Vi kan komma in i skogen från läsplatsen där vi är. Med orden tar vi oss in i den. Om vi har varit i en skog kanske vi känner doften av skogen. Den fuktiga mossans doft eller skogsstigens torra. Om vi har varit i skogen kan vi höra de små ljuden som skapas då vi kliver in i den. Under våra steg. Om vi har varit i en skog kan vi se en bild av en skog inom oss. Har vi inte varit i en skog kan ordförrådet ta oss dit. Vad är en skog? Hur stor är en skog? Vad menas med surskog? Varför skriver man så mycket om skogen?

Frågorna är viktiga. Kan vi gå in i skogen utan ordförrådet? Självklart kan vi gå i en skog utan ordförråd. Men artrikedomen kan komma att göra oss frågvisa. Då vill vi veta om det specifika. Kanske frågar vi om mossan och varför den är så mjuk. Det specifika öppnar sig med berättelsen. Skogen spränger gränserna för sig själv med nya ord. En skog blir inte en skog utan en värld.

Då jag läser för barn och unga kan jag berätta på det sätt jag just beskrivit här ovan. Jag berättar hur jag förstår och vad jag tänker på. Berättelsen om det jag läser och författarens sätt att berätta är det jag sätter i centrum. Och då texten inte är anpassad för liten eller stor kan vi utforska den tillsammans.

Barnens frågor är friare än mina:

  • Hur många ord finns det?
  • När tar orden slut?
  • Kan man säga vilka ord man vill?
  • Visst kan man hitta på ord?

Jag tittar på akvarellernas språk. Jag ser en annan skog i konsten. Och jag lär mig förundras över skogen … akvarellskogen, Lerinskogen …

 

Av Anne-Marie Körling

 

Namnen på kapitlen kittlar hjärnan

Myran

Bästis-Henny

en plötslig händelse

matsalen

bänga Doodi

sniglar

sandslottet

bomben

badskum

fotboll

första glassen

kalas

katthataren

bråk

tandläkaren

cykelnyckeln

blodet

katastrofen

struntprat

chefen lever

gula rummet

kattälskaren

pizza

det nya livet

Jag ska läsa om Myran. För att någon frågade om jag läst den. Och det hade jag inte. Några dagar senare gårjag omkring i bokhandeln. Där stod boken ”En myras liv” och jag påmindes om att jag fått frågan om jag läst den. Nu ska jag börja läsa. Jag tänker att jag kommer möta någon som inte gillar katter. Jag kommer möta någon som älskar katter. Jag vet att det kommer smaka glass och pizza. Jag undrar lite över chefen, bomben och sandslottet. Berättelsen inleds med meningen:

Myran är världens ovanligaste myra, för han är ingen myra.

Jag är fast. Jag börjar läsa ur Linn Gottfridsson och Emma Adbåges bok ”En myras liv” utgiven på Rabén&Sjögren, 2016,

Av Anne-Marie Körling

På tunnelbanan högläste jag för den unge mannen

Det var efter en föreläsning jag gett som den unge mannen slog följe med mig. Vi var på väg hem båda två. Jag fick frågor. Och jag lyssnade till frågorna om språkets betydelse och att inte tycka sig äga språket fullt ut. Att våga ta språket till sig och vilja lära sig nytt språk då allt handlar om det. Den unge mannen hade upptäckt att språket var en nyckel och att han själv hade för få, eller upplevde sig ha för få. Jag måste lyssna varsamt. Inte ivrigt komma med råd. Men råden stod på rad inom mig och jag gav dem försiktigt.

Mina råd:

  • Ta en tidning och läs en enda artikel noggrant. Inte hela tidningen utan en enda. Välj först något du känner dig hemma med. Gör så varje dag. När du känner dig utmanad. Ta en artikel du inte känner lust till. Läs den. Varva varannan dag med en artikel du gillar och en du inte känner lust till.
  • Besvara frågorna som du hör någon säga i en film eller i något program du ser. Stanna filmen och fundera över vilket svar du skulle vilja ge. Ta med så många ord som frågan innehåller. Våga svara utan att kunna. Pröva ordförrådet högt och ljudligt. Lägg dig genom att uttrycka dig själv, din åsikt, din tanke, din kreativitet och vidga språket genom det du hör.
  • Lyssna till berättelser. Du kan aktivt ta in ord du inte är bekant med. Låt säga ett ord om dagen som du medvetet tänker om och utforskar vad det är för något du hör och vad ordet kan representera.

Tre råd. Inte fler. Inte råd som är längre ifrån personen än där personen är. Inga boktravar att utmana med. Inga måsten. Däremot en liten text att högläsa. Där boken är kan vi låta den tala. Jag högläste för den unge mannen:

Nu blev jag tvungen att följa med i nyheterna varje dag. Verkligen läsa tidningarna grundligt, inte bara kolla i Metro om det var rea på Intersport till helgen. Och jag tvingades lära mig att berätta. Jag kunde sitta hela kvällarna och vrida och vända på ett ämne för att förstå hur jag skulle lägga fram det. Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som om hjärnan blev glad av allt det här. Som att den hade väntat på att få något att jobba med.

berättar Ison Glasgow i sin bok ”När jag inte hade nå´t” .

Den unge mannen tittar frågande på mig

– Tvätta sitt språk?

Vi talar lite om det. Om språket vi skapar i gemenskap med varandra. Språk som gör att vi kan mötas. Som vi två på tunnelbanan. En yngre generation och en äldre. Vi ansvarar för att vi kan mötas i vårt gemensamma språk här och nu. Tvättar vårt språk så att det blir ett språk att mötas i. Inte anpassning bara utan för att vi har tillräckligt med språk för att göra det.

Innan jag går får jag frågan:

– Du, vad hette boken?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Glasgow, Ison; När jag inte hade nåt, berättad för Emil Arvidsson, Brombergs förlag, 2014.