På tunnelbanan högläste jag för den unge mannen

Det var efter en föreläsning jag gett som den unge mannen slog följe med mig. Vi var på väg hem båda två. Jag fick frågor. Och jag lyssnade till frågorna om språkets betydelse och att inte tycka sig äga språket fullt ut. Att våga ta språket till sig och vilja lära sig nytt språk då allt handlar om det. Den unge mannen hade upptäckt att språket var en nyckel och att han själv hade för få, eller upplevde sig ha för få. Jag måste lyssna varsamt. Inte ivrigt komma med råd. Men råden stod på rad inom mig och jag gav dem försiktigt.

Mina råd:

  • Ta en tidning och läs en enda artikel noggrant. Inte hela tidningen utan en enda. Välj först något du känner dig hemma med. Gör så varje dag. När du känner dig utmanad. Ta en artikel du inte känner lust till. Läs den. Varva varannan dag med en artikel du gillar och en du inte känner lust till.
  • Besvara frågorna som du hör någon säga i en film eller i något program du ser. Stanna filmen och fundera över vilket svar du skulle vilja ge. Ta med så många ord som frågan innehåller. Våga svara utan att kunna. Pröva ordförrådet högt och ljudligt. Lägg dig genom att uttrycka dig själv, din åsikt, din tanke, din kreativitet och vidga språket genom det du hör.
  • Lyssna till berättelser. Du kan aktivt ta in ord du inte är bekant med. Låt säga ett ord om dagen som du medvetet tänker om och utforskar vad det är för något du hör och vad ordet kan representera.

Tre råd. Inte fler. Inte råd som är längre ifrån personen än där personen är. Inga boktravar att utmana med. Inga måsten. Däremot en liten text att högläsa. Där boken är kan vi låta den tala. Jag högläste för den unge mannen:

Nu blev jag tvungen att följa med i nyheterna varje dag. Verkligen läsa tidningarna grundligt, inte bara kolla i Metro om det var rea på Intersport till helgen. Och jag tvingades lära mig att berätta. Jag kunde sitta hela kvällarna och vrida och vända på ett ämne för att förstå hur jag skulle lägga fram det. Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som om hjärnan blev glad av allt det här. Som att den hade väntat på att få något att jobba med.

berättar Ison Glasgow i sin bok ”När jag inte hade nå´t” .

Den unge mannen tittar frågande på mig

– Tvätta sitt språk?

Vi talar lite om det. Om språket vi skapar i gemenskap med varandra. Språk som gör att vi kan mötas. Som vi två på tunnelbanan. En yngre generation och en äldre. Vi ansvarar för att vi kan mötas i vårt gemensamma språk här och nu. Tvättar vårt språk så att det blir ett språk att mötas i. Inte anpassning bara utan för att vi har tillräckligt med språk för att göra det.

Innan jag går får jag frågan:

– Du, vad hette boken?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Glasgow, Ison; När jag inte hade nåt, berättad för Emil Arvidsson, Brombergs förlag, 2014.

 

 

 

Kommentera