Det var i ett samtal om vår barndoms läsning som vi kom att återknyta till Fem-böckerna. Det ur ett barnperspektiv eftersom vi läste dem innan vi visste vad man sa om författaren och vad man ansåg om litteraturen. Men när vi berättade om vår läsning så var det också det att vi hade gillat att det fanns så mycket mat i dem. Det åts mycket och ofta i Femböckerna. Mat var inget man fick lägga sig i då jag var barn och inget man tog självmant då man var hungrig. Man fick vänta på att middagen serverades eller att någon ropade in till saft och bulle. Jag var ganska gammal då jag tog mat på egen hand. Därför kom nog berättelserna om maten att också vara ett äventyr. Vi tog fram några fem-böcker och började leta efter beskrivningar om mat. På var och varannan sida kom beskrivningar fanns dom.
I Fem befriar flygarna av Enid Blyton, 1957, börjar berättelsen på sidan sju. På sidan elva kommer den första frågan:
”- Hur gör ni med maten? Ni kan väl få handla på den där gården?”
som följs av:
”Vi får köpa ägg och mjölk och bröd där. Och Toby säger att deras jordgubbar redan börjat mogna.”
”Ja, då behöver jag inte vara orolig för maten, sa faster Fanny.”
På sidan 12 kan vi fortsätta läsa om maten:
När de fem börjar packa för sin utflykt är de allehanda saker som ska med; sovsäckar, regnrockar, kartor, ficklampor, tändstickor.
”Godis får vi inte glömma.”
Lite senare ned kan vi påminnas om den viktiga maten:
”Dick, fråga Johanna om hon brett smörgåsarna, som hon lovade. Vi kommer inte fram till Tobys gård förrän i eftermiddag, och vi hinner säkert bli hungriga.
Och hunden påminner med sitt voff att de inte får glömma hans hundkex:
”Han säger åt oss att inte glömma hans hundkex”, sa Anne och fnissade. Jag ska hämta dem, Tim, fast jag är säker på att du får äta tillsammans med de andra hundarna på Rundgården. Johanna hade brett en hel hög smörgåsar och lagt i två stora paket och gjort i ordning två stora flaskor saft till dem.”
På sidan 13:
”Här har ni” sa hon och räckte fram alltihop. ”När ni har tuggat igenom alla de här mackorna är ni i alla fall inte hungriga längre. Och här är Tims kex – och ett ben.”
”Tim nosade på alla korgarna för att kontrollera att hans kex och ben var med. När han kände lukten var de var, viftade han med svansen och skuttade glatt runt dem. Fem-gänget var tillsammans igen på väg till nya äventyr.”
På sidan 15
””Jag tänker köpa glass i första by vi kommer till, sa Julian när de hade cyklat nästan en mil. – Två glassar, sa Anne. Åååh, vilken jobbig backe det här var. …”
På sidan 16 får vi läsa hur de köper glass och sitter och njuter av den. Hela sidan handlar om glassköpet och smaken av glass.
”Det fanns en handelsbod och den hade två sorters glass – jordgubb och vanilj. Framför affären stod en bänk under ett träd och där satte de sig och grävde i glassbägarna med de små träspatlarna. Tim satt tätt intill och tittade på. Han visste att han åtminstone skulle få slicka rent bägarna när de var slut.”
Så fortsätter matäventyret. Jag tänker på maten i litteraturen. Den finns där överallt. Och barnens matsäckar på verkliga utflykterna. Det är något speciellt med dem. Barn som har ryggsäckar med sig till skolans utflykter handskas på egen hand med maten. Ofta vill de äta den genast och ofta tar det lång tid att äta matsäck. Maten är ett band med hemmet och föräldrarnas omsorg men även deras glömska och hastiga skapade matsäck ligger för dagen.
Jag minns att jag läste högt om mat för mina nior. Om middagar vid dukade bord och jag minns att de blev ledsna och inte alls glada.
-Jag längtar efter middagar tillsammans. Vi äter inte ihop så ofta längre. Alla har sitt och ska till sitt. Jag är inte så pratsam av mig men jag älskar att sitta ihop och lyssna till det där pratet som uppstår runt mat.
Jag tänker på Ison Glasgow bok När jag inte hade nåt, 2014 där Isons mamma läser ur kokböcker för att åtminstone i fantasin ge bilder av mat och stilla hungern på ett eller annat sätt. Den verkliga hungern kände de i magen. Den framtida mättnaden skulle komma. De måste bara hålla fantasin och drömmen levande om det dukade bordet och all mat de skulle få äta.
Mat är viktigt. När man inte fått äta sig mätt är den ofantligt angelägen och lusten att beskriva maten kan ha att göra med något som handlar om erfarenheternas begränsningar och lockelsen av överflöd. Den fröjd som kommer med ”Sju sorters kakor” som redan i titeln lovar kakkalas. En annan kakbok lovar ett större utbud med sina 277 olika sorters. Trots det är den som lovar sju en gigantisk storsäljare och tillräckligt lockande med sitt antal.
Viktig är den också i Astrid Lindgrens Krigsdagböckerna 1939-1945, Salikon förlag, där man överallt i boken överallt kan läsa om mat:
Vi hade anka och rödkål och tårta till middag: av stram livsföring märktes ej ett spår. Hemifrån fick jag en härlig låda med diverse matvaror bland annat 2 kg smör. Bättre födelsedagspresent går ej att få för närvarande. Ty det går faktiskt inte att köpa smör i Stockholm just nu på grund av hamstringen. Vi får köpa små klickar åt gången. Annars tror jag det finns gott om smör i landet.”
Av Anne-Marie Körling