Tankar om lässvackor

Jag läser Johanna Lindbäcks fyra tips om hur att ta sig ur en lässvacka.

  • Läs om en bok
  • Läs noveller
  • Fokusera en timme
  • Byt genre

Läs gärna vår tidigare läsambassadörs fyra råd i bif (Biblioteket i fokus), Sveriges största bok- och bibliotekstidning 4 * 2015. Själv funderar jag över mina svackor och vad de kan bero på.

Jag har haft åtskilliga lässvackor. Ofta har de berott på att annat konkurrerar med läsningen och att jag själv ger det där andra större värde och betydelse. Lässvackorna har uppstått då jag börjat med en bok och då det dröjt alldeles för länge innan jag fortsatt läsa den. Då blir boken i sig själv en påminnelse där den ligger med sina femtiotvå lästa sidor och sina icke lästa 198. Jag blir väldigt trött på böckerna jag inte läst på ett tag och jag vet att de riskerar att förbli olästa i sin helhet. Jag har nu försökt att tämja denna tanke med att det inte är bokens fel utan att den har legat för länge och påmint mig om att den ska läsas och jag förmår inte läsa den. Boken har förvandlats till ett krav. Och så arg jag kan bli på mig själv. Varför inte börja om igen. Börja om från sidan ett och börja en ny slags läsning och ge mig själv chansen att läsa boken i sin helhet. Det krävs kontinuitet att läsa. Det krävs tid att läsa. Det krävs att man kan läsa. Det krävs att man vill ge boken av sin tid och att boken ges utrymme. Det är många krav.

Det är oftast en svår  väg som skapas genom ska och måste. Det kan vara svårt att läsa när huvudet är fullt av ouppklarade frågor eller känslor som överskuggar allt. Då går det inte att läsa. Det finns inget riktigt utrymme för något i det yttre. Man är upptagen. Koncentrationen räcker till i några minuter. Dikter är möjliga. Korta texter likaså. Och att vara snäll mot sig själv. Boken ligger och väntar. Den har inte bråttom.

Jag tänker på alla de böcker som ligger i skolbänkar och som inte får möta kontinuitet utan alldeles för lång tid mellan varje lässtund eller läsmöjlighet. Boken hinner inte knyta an till läsaren och läsaren hinner inte gifta sig med bokens innehåll. Många böcker ligger med något slags sloköra på sidor vars innehåll fallit i glömska. En elev berättade

-Boken har egentligen ingen plats i skolan. Läsningen har till syfte att fylla ut en tid där det inte finns något, typ de sista tio minuterna av lektionen. Det borde vara en timme om dagen för att man ska fatta vad man läser och att man ska kunna fortsätta att läsa. Minst en timme.

Av Anne-Marie Körling

Läskär i en bok och lite tankar kring den

”Ämnet för provet är ”vad jag gjorde i somras”. Jag försöker anteckna, för att förbereda mig, men jag har glömt nästan alla engelska ord. Jag skriver ”i somras” om och om igen, men ingenting annat dyker upp i huvudet. Så småningom är det bara jag kvar.

Jag kommer inte ihåg någonting. Läraren som håller i provet verkar extra elak. Hon pressar mig och rättar mig varje gång jag försöker säga något. Jag vet inte om jag börjar gråta under provet eller precis när jag har gått därifrån men när jag väl börjar kan jag inte sluta.”

Ja, så berättar Dasha, 12 år.

Illustrationerna i denna bok är magiska. Jag föll pladask för dem. De var på grund av illustrationerna jag köpte boken. Men nu är jag lika fast i berättelsen ”Mitt år av längtan” av Dasha Tolstikova. Jag ser att författaren och berättaren i boken har samma namn. Kanske är det en barndomsbeskrivning? En historiebeskrivning? En … ?

Berättelsen är översatt av Karin Berg. Översättare skulle få mer ljus och de skulle lyftas fram lite mer än vi ger dem utrymme till. Man undrar hur de gör och hur de tänker om språket. Illustrationerna är inte översatta av någon. Kanske att jag översätter dem då jag betraktar och grubblar över dem. Jag ger dem ju ett språk. Mitt eget. Så är det med illustrationer.

Jag tänker undervisning när jag läser den. Många skolbilder framkallas. Många samtal står på kö. Jag skulle högläsa detta lilla stycke ur boken. Genom det skulle jag låta eleverna berätta.

 

Av Anne-Marie Körling

Ordförrådet – boken är ett skafferi

Sprakbärsris, hallonris, stenskavel och stubbrötter, skog och åter skog, barrskog och lövskog och blandskog, sommarskog och vinterskog, ungskog, grovskog, ödeskog, urskog, surskog, hemskog och utskog, sprikskog och sprakskog, skrovelskog, skravelskog, svampskog och bärskog, söndagsskog, stubbskog, stabbskog, skrabbskog, fröskog, fågelskog, massavedsskog, blåskog, gråskog och rödskog och motionsskog, gubbskog och äkta trollskog, skräskog, godskog …

Den här texten finns i Lars Lerins bok Naturlära. Jag har läst det här stycket högt för mig själv. Jag ramlar över orden som jag ramlar över rötterna i skogen. Efter några högläsningar uppstår musiken. Jag förstår inte alla ord men jag vet att de handlar om skogen. Kanske kan jag själv hitta på några ord som slutar med skog?Är de tre punkterna en inbjudan?

Och jag tänker ordförråd. Och kreativiteten som kommer av att leka med orden, måla med dem och blanda kunskap med eget. Svampskogen vi känner igen om vi plockar svamp är en motionsskog för någon annan. Kan jag tillåta mig själv att inte veta vad varje ord betyder? Räcker det med att jag känner mig hemma i några ord? Att några bilder skapas inom mig? Att jag framkallar en skog? Får jag vara med i leken om skogens ord? Barn är mer lekfulla än jag. Barn lyssnar till orden och vågar bryta loss dem ur sitt sammanhang. De frågar om något de tycker och tänker om. Vad är en söndagsskog? Finns den inte på måndagar?

Ordförrådet. Vi kan komma in i skogen från läsplatsen där vi är. Med orden tar vi oss in i den. Om vi har varit i en skog kanske vi känner doften av skogen. Den fuktiga mossans doft eller skogsstigens torra. Om vi har varit i skogen kan vi höra de små ljuden som skapas då vi kliver in i den. Under våra steg. Om vi har varit i en skog kan vi se en bild av en skog inom oss. Har vi inte varit i en skog kan ordförrådet ta oss dit. Vad är en skog? Hur stor är en skog? Vad menas med surskog? Varför skriver man så mycket om skogen?

Frågorna är viktiga. Kan vi gå in i skogen utan ordförrådet? Självklart kan vi gå i en skog utan ordförråd. Men artrikedomen kan komma att göra oss frågvisa. Då vill vi veta om det specifika. Kanske frågar vi om mossan och varför den är så mjuk. Det specifika öppnar sig med berättelsen. Skogen spränger gränserna för sig själv med nya ord. En skog blir inte en skog utan en värld.

Då jag läser för barn och unga kan jag berätta på det sätt jag just beskrivit här ovan. Jag berättar hur jag förstår och vad jag tänker på. Berättelsen om det jag läser och författarens sätt att berätta är det jag sätter i centrum. Och då texten inte är anpassad för liten eller stor kan vi utforska den tillsammans.

Barnens frågor är friare än mina:

  • Hur många ord finns det?
  • När tar orden slut?
  • Kan man säga vilka ord man vill?
  • Visst kan man hitta på ord?

Jag tittar på akvarellernas språk. Jag ser en annan skog i konsten. Och jag lär mig förundras över skogen … akvarellskogen, Lerinskogen …

 

Av Anne-Marie Körling