”Ingen inre bild då jag läser”

– Alla säger att man får inre bilder då man läser. Jag får inte det. Jag har ingen film som spelar upp sig i huvudet. Det finns inga bilder.

– Vilka bilder finns i texten och boken då? frågar jag.

– Alltså man vet att det är en blå tröja. Då liksom vet man det. Det är ingen bild. Det är information.

– Blir det en bild?

– Nej, jag vet hur blåa tröjor ser ut. Så jag ägnar inte en tanke på att se den inom mig?

– Kanske kittlar inte en blå tröja din hjärna. Den kanske är van vid blåa tröjor?

– Hmm, jag ser ingen blå tröja.

– Jag har en blå tröja på mig. Är den ungefär som den i boken?

– Nej, jag föreställer mig den en aning ljusare? Kanske mer åt det ljusblåa hållet?

– Vad är en föreställning?

– Något man skapar inom sig, man tänker och föreställer sig.

– Vad hände med min tröja och litteraturens blåa tröja?

– De såg olika ut. Jag såg den liksom inte som den. Jag såg en annan inom mig.

– Är det en bild?

– Jo, det är det ju.

 

Av Anne-Marie Körling

”Vem vet egentligen vad som sker inom en då man läser?”

Varhelst jag är och oavsett med vilka frågar jag om läsning och läsupplevelser.  Vad händer brukar jag fråga. Hur vet vi det brukar jag fråga. Och varför läser vi?  Jag har alltid frågat. Jag är nyfiken på berättelserna som frågorna ger och mötet med berättelsens innehåll. Inte stör jag med mina svar eller det jag tror att läsning gör och ger. Jag är pågående nyfiken på hur vi tänker om att läsa och att uppleva något via litteraturen.

– Jag sticker iväg en stund. Så tänker jag om läsning. Och så sticker man iväg till ett helt annat land. En helt annan relation. Ett helt annat sätt att leva eller betrakta världen. Jag brukar säga så när jag läser: att jag sticker iväg! En del säger att man flyr ifrån och det kanske man gör på sätt och vis. Eller så gör litteraturen det möjligt att se sig själv där man är från platsen man kom. Du ställer kluriga frågor du! Vem vet egentligen vad som sker inom en då man läser? Egentligen vet jag inte det själv men vi frågar ofta om vad som händer med oss. Kanske händer det ingenting? Kanske händer det massor. Man är i boken! Kan det räcka så?

Av Anne-Marie Körling

 

Genom förordets tack till ordförrådet i boken

Boken tillägnas pojkarna på Mörkö. Jag vill tacka pojkarnas farfar som har lärt mig en del om träbåtar, samt deras morfar och styvmorfar som skrev förlagan till Jungfru Rund.

Detta är de första raderna jag möter då jag börjar läsa boken Ishavspirater av Frida Nilsson, Natur och Kultur, 2015.

Jag blir därmed medveten om att då det gäller berättelser om träbåtar finns det en koppling till verkliga människors kunnande. Jag blir nyfiken på vad det är jag kan få lära av pojkarnas farfar. Jag lusläser kapitlet ”Trä” för att undersöka innehållet utifrån ord och begrepp om träbåtar:

  • aktertoften
  • rodret
  • slörat
  • böjt
  • grått trä
  • spanten
  • durken
  • reva
  • storseglet
  • storfallet
  • skrovet
  • segelduken
  • gaffelbommen
  • relingen
  • drivankare
  • stäven
  • rorkulten
  • focken
  • trekantiga förseglet

Bokens ordförråd träder fram. Dessa hör samman med båten. Om jag tänker båt och hav breddas ordförrådet:

  • vågtoppar
  • smattrande
  • vågkammarna
  • fläkta
  • sjön
  • iskallt
  • rulla
  • dyningar
  • färskvatten

Och frågan som skapar kreativitet. Att stanna vid de två frågorna och tänka om dem, med stöd ur de ord vi har om båten och havet:

Tänk om det var så här det kändes att vara båt? Tänk om varje slag och krängning gick som en stråle av ont genom båtkroppen?

När vi funderat en stund och pratat om det vi tänkt på kan vi möta författarens berättelse, som andra berättande svar från någon annan, och vi kan väva våra egna svar in i bokens berättelse:

Tänk om allt de ville var att sträcka ut, spjärna loss från spanten och slippa det eviga onda vaggandet. Att vara båt, låst i sin form. Aldrig hade jag förstått hur hemskt det måste vara.

Av Anne-Marie Körling

Vardagsfråga om läsfärdighet och läsupplevelser

Frågor om läsning bör bli en del av våra dagliga samtal. Varje dag möter vi texter som skickar sina meddelanden till oss. Stora som små texter till stora och små mottagare. Hur förstår vi? Kan vi läsa? Vad gör det vi läser med oss?

Vi behöver förstå hur vi läser, vad vi läser och vad läsningen gör med oss. Det enklaste att göra är att prata läsning helt enkelt och ställa frågor om den. Det kan handla om själva läsförmågan och vad läsförmågan gav av upplevelser. Eller nya kunskaper eller nya idéer. Tankar.

Detta kan vara några av de vardagsfrågor rörande läsning som vi kan ställa. Då vi diskuterar, berättar och delar erfarenheter kan vi förhålla oss till varandra genom att lyssna öppet och varmt där vi inte värderar svaren utan mer funderar över dem. Frågorna är också avsedda för gemenskap; vi ställer dem inte bara till någon annan utan också till oss själva.

Här några vardagsfrågor:

  • Vad har jag/du/vi läst idag?
  • Hur gick det att läsa?
  • Vilken upplevelse gav läsningen?
  • Vilka nya ord läste vi?

Frågornas svar ska inte värderas utan funderas kring. Vad betyder det när någon säger att jag inte har läst något som berört mig alls? Vad gör vi när vi förstår att läsfärdigheten sviktar? Vilka resurser finns? Orden vi möter och omges av, vilka är de? Vilka nya ord möter vi? Och om man inte får någon upplevelse av läsningen, vad kan vi bistå med?

Ordförrådet breddas och utvecklas i mötet med litteraturen. Både passivt och aktivt. Frågorna gör oss medvetna vilket gör att vi kan dela ord vi upptäckt eller ord vi blivit förvånade över. Jag svarar på frågorna jag ställt:

Vad har jag läst idag?

Idag har jag läst ett sms jag inte förstod, en tidningsartikel som berörde kartongböckerna och ett kort stycke ur Människosaker, noveller och dikter från Afrika, Asien och Latinamerika.

Hur gick det att läsa?

Det gick bra att läsa dikten men inte det korta sms jag fick på mobilen. Det är svårt med sms. Man fattar det man förstår och det behöver inte alls bli rätt mottaget.

Upplevelsen?

Dikten Hunger gav många tankar. Speciellt om färgerna som diktaren mindes.

Ordförrådet?

Nytt ord, hmm, jag tänkte mycket på ordet ”senfärdiga”. Det får mig att tänka – är jag verkligen färdig med det jag läst.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Kokbokens betydelse för läsning, minnen och fantasi

Det köps många kokböcker. I min bokhylla har jag flera. Inte alla gör jag maträtter ur. Nej, väldigt få prövar jag i praktiken. Jag läser om maten. Tycker om orden. Om detta blev jag påmind då jag läste Ison Glasgows bok ”När jag inte hade nåt”:

Jag var extra fascinerad över att barnen hade olika namn på maten. Det var så kaxigt att varje grej de åt hette något, och de pratade ofta om sina favoriträtter. Korv stroganoff. Jag hade aldrig hört något liknande. Barnen åt potatisgratäng, lasagne, fiskgratäng eller köttbullar och makaroner. Allt på tallriken hängde ihop, ofta i en röra eller gryta eller en smet. / … / När jag och mamma åt var det en sak i taget. Först ljudet av plasten som revs av brödpaketet. Sedan ljudet när osten öppnades. Det kunde dyka upp ett äpple. Tonfisk på burk. En bulle eller choklad. Olika saker som aldrig riktigt hörde ihop. När någon frågade om min favoriträtt struntade jag bara i att svara.

Ison Glasgows mamma högläste ibland ur kokboken. En högläsning för att frammana smaker, dofter och fantasi. Det fanns inget att äta på det verkliga bordet men fantasin kunde duka upp annat och brödet de åt smakade mer och bättre. Efter att ha läst om Isons mammas högläsning ville jag högläsa ur en av mina kokböcker.

Jag högläste därför detta för mig själv:

Smörgåsar bör helst inte beredas förrän i sista stund, däremot kan man skära bröd, förbereda pålägg, krämer och garnityr i god tid så att själva beredningen går snabbt. Om man måste göra i ordning smörgåsar i förväg, kan man i någon mån förhindra att de torkar genom att lägga dem på en fuktig duk, t. ex, på en bricka eller en kartong, och ställa dem kallt, helst övertäckta. I vissa fall kan det vara bekvämt att bjuda på dubbla eller randiga sandwiches eller sandwichrulad, ty dessa smörgåsar blir saftigare och läckrare av att göras i ordning flera timmar i förväg. De fordrar goda ingredienser men ingen särskild garnering och kan ändå bli mycket dekorativa.

Ur  Stora Kokboken, hushållets uppslagsbok i alla matfrågor, av Edith Ekegårdh, och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor, Wezäta förlag, Göteborg 1953, s. 137

Och då mindes jag hur jag som 13 år reste till Chicago på egen hand. Bakgrunden till det är en lång historia. Jag besökte en farbror som lämnat Sverige sedan länge och så länge sedan att språket, det svenska, haltade i nutid. Hans språk var äldre och det var svårt att förstå den svenska han talade. I familjens kök fanns en mycket gammal kokbok. Språket var ålderdomligt och maträtterna som fanns att laga försvunna ur det svenska köket. Jag var en 13-årig läsare och min erfarenhet av mat var begränsad. Jag fick laga mat. Köket blev min plats. Jag lagade alla möjliga rätter, ingen av dem bekanta för mig, utan historiska och märkliga. Måtten var oändligt svåra att översätta och jag saknade det kunnande som kom med mått och ordförråd. Att dessutom översätta dessa ord till engelska eller till något motsvarande i mataffären var ett gissel.

Att mat väcker känslor märkte jag då jag serverade soppa med klimp. En slags veteklump i en buljong som jag aldrig tidigare ätit och inte senare heller för den delen. Min farbror åt med tårar i ögonen. Han började tala om bristen på mat och hur hungrig han kunde bli en gång för länge sedan. Jag åt utan dessa erfarenheter men tyckte inte om det jag själv lagat. Och hungern efter både maten och minnena sammanfattas i dikten Hunger som jag läser i  boken Människosaker av redaktörerna Birgitta Wallin och Maria Lannvik Duregård utgiven på Karavan 2008:

Hunger

Dagen lång ser jag på matprogrammen,

kanske för färgernas sällskap.

Jag har senfärdiga, aprikosgula minnen.

Jag tror jag i dem söker

en mormor och ett kök tyngt av år.

Jag tror jag tittar

efter begynnelser, kanske alla begynnelser.

En flicka som lär sig att inte gråta

när hon skalar en lök,

när hon minns landet hon lämnat.

Dagen lång tittar jag för att låta bli att gråta.

Av Gabega Baderoon

Vi köper kokböcker. Vi läser dem i bild och text. Vi blir sugna. Orden triggar våra sinnen. Dofterna vi minns. Platsen vi åt på. Språket runt matbordet.

Av Anne-Marie Körling