Det köps många kokböcker. I min bokhylla har jag flera. Inte alla gör jag maträtter ur. Nej, väldigt få prövar jag i praktiken. Jag läser om maten. Tycker om orden. Om detta blev jag påmind då jag läste Ison Glasgows bok ”När jag inte hade nåt”:
Jag var extra fascinerad över att barnen hade olika namn på maten. Det var så kaxigt att varje grej de åt hette något, och de pratade ofta om sina favoriträtter. Korv stroganoff. Jag hade aldrig hört något liknande. Barnen åt potatisgratäng, lasagne, fiskgratäng eller köttbullar och makaroner. Allt på tallriken hängde ihop, ofta i en röra eller gryta eller en smet. / … / När jag och mamma åt var det en sak i taget. Först ljudet av plasten som revs av brödpaketet. Sedan ljudet när osten öppnades. Det kunde dyka upp ett äpple. Tonfisk på burk. En bulle eller choklad. Olika saker som aldrig riktigt hörde ihop. När någon frågade om min favoriträtt struntade jag bara i att svara.
Ison Glasgows mamma högläste ibland ur kokboken. En högläsning för att frammana smaker, dofter och fantasi. Det fanns inget att äta på det verkliga bordet men fantasin kunde duka upp annat och brödet de åt smakade mer och bättre. Efter att ha läst om Isons mammas högläsning ville jag högläsa ur en av mina kokböcker.
Jag högläste därför detta för mig själv:
Smörgåsar bör helst inte beredas förrän i sista stund, däremot kan man skära bröd, förbereda pålägg, krämer och garnityr i god tid så att själva beredningen går snabbt. Om man måste göra i ordning smörgåsar i förväg, kan man i någon mån förhindra att de torkar genom att lägga dem på en fuktig duk, t. ex, på en bricka eller en kartong, och ställa dem kallt, helst övertäckta. I vissa fall kan det vara bekvämt att bjuda på dubbla eller randiga sandwiches eller sandwichrulad, ty dessa smörgåsar blir saftigare och läckrare av att göras i ordning flera timmar i förväg. De fordrar goda ingredienser men ingen särskild garnering och kan ändå bli mycket dekorativa.
Ur Stora Kokboken, hushållets uppslagsbok i alla matfrågor, av Edith Ekegårdh, och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor, Wezäta förlag, Göteborg 1953, s. 137
Och då mindes jag hur jag som 13 år reste till Chicago på egen hand. Bakgrunden till det är en lång historia. Jag besökte en farbror som lämnat Sverige sedan länge och så länge sedan att språket, det svenska, haltade i nutid. Hans språk var äldre och det var svårt att förstå den svenska han talade. I familjens kök fanns en mycket gammal kokbok. Språket var ålderdomligt och maträtterna som fanns att laga försvunna ur det svenska köket. Jag var en 13-årig läsare och min erfarenhet av mat var begränsad. Jag fick laga mat. Köket blev min plats. Jag lagade alla möjliga rätter, ingen av dem bekanta för mig, utan historiska och märkliga. Måtten var oändligt svåra att översätta och jag saknade det kunnande som kom med mått och ordförråd. Att dessutom översätta dessa ord till engelska eller till något motsvarande i mataffären var ett gissel.
Att mat väcker känslor märkte jag då jag serverade soppa med klimp. En slags veteklump i en buljong som jag aldrig tidigare ätit och inte senare heller för den delen. Min farbror åt med tårar i ögonen. Han började tala om bristen på mat och hur hungrig han kunde bli en gång för länge sedan. Jag åt utan dessa erfarenheter men tyckte inte om det jag själv lagat. Och hungern efter både maten och minnena sammanfattas i dikten Hunger som jag läser i boken Människosaker av redaktörerna Birgitta Wallin och Maria Lannvik Duregård utgiven på Karavan 2008:
Hunger
Dagen lång ser jag på matprogrammen,
kanske för färgernas sällskap.
Jag har senfärdiga, aprikosgula minnen.
Jag tror jag i dem söker
en mormor och ett kök tyngt av år.
Jag tror jag tittar
efter begynnelser, kanske alla begynnelser.
En flicka som lär sig att inte gråta
när hon skalar en lök,
när hon minns landet hon lämnat.
Dagen lång tittar jag för att låta bli att gråta.
Av Gabega Baderoon
Vi köper kokböcker. Vi läser dem i bild och text. Vi blir sugna. Orden triggar våra sinnen. Dofterna vi minns. Platsen vi åt på. Språket runt matbordet.
Av Anne-Marie Körling