Frågan om jag utgör ett hinder för barn och ungas läsning har jag ställt mig många, många gånger sedan jag blev lärare. Jag har granskat mig själv, lyssnat till mina nej och mina ja, funderat över min syn på litteratur och vad den gör med barnens egna val när de väljer att läsa och vad de väljer att läsa ur. Och jovisst. Jag har fått tänka åtskilligt på det jag säger och det jag gestaltar.
Lösningen har funnits i att skapa tid och utrymme åt både det jag vill och det eleverna vill. Jag läser högt ur det jag vill att eleverna ska möta för att ge en horisont av litteratur och mångfald och av det de ännu inte kan läsa på egen hand. Jag kan genom att ge flera olika möten med litteratur också ge eleverna ett alldeles självständigt eget. Klassrummet fyllde jag med böcker, tidningar och allehanda faktaböcker. För att ge och för att låta eleverna upptäcka på egen hand. Jag införde flera olika läsmöjligheter i klassrummet:
- Gemensam läsning
- Vägledd läsning
- Parsamtal om läsning
- Enskild läsning med lärare
- Flera olika pedagogiska sätt att högläsa
- Självständig läsning
De fem översta punkterna är förberedd undervisning där litteraturvalet ligger hos mig som lärare men också kan ske i samspel med eleverna. Men de måste få veta om vad som finns att läsa och vad som finns att upptäcka. Den sista punkten betyder att den är självständig. Eleverna får läsa det de vill. De får läsa Kamratposten. De får läsa faktaböcker. De får läsa den 23:e delen av någon seriebok. Och de får läsa kartboken med en kompis.
Så ja, jag skulle kunna ha sagt ja till det jag läser i DN. Lördag #83 * 5 mars 2016 där Katarina Anna-Maria Gospic beskriver hemmets bokhylla och önskemålen om vad att läsa i skolan:
Bokhyllan i Katarina Gospics hem var inte särdeles välfylld. Där fanns uppslagsverk, men bara några band. Hon slog i ”Världens djur”, vad som helst som innehöll konkret vetande.
I skolan önskade hon uppslagsböcker när klassen skulle läsa, men fick till svar att de skulle läsa skönlitterärt. Hon försökte låna en kartbok för att hon ville lära sig alla huvudstäder, men inte heller det var okej.
Jag har haft många föräldrar som frågat mig om kartboken och barnens lust till att läsa den. De frågar om kartboken räknas som läsning och vad man ska göra när barnet inte får läsa kartboken. Jag brukar svara att om barn tycker om kartböcker så se till att de finns kartböcker där barnen är. Också i hemmet kan det få lov att finnas kartböcker. De går att låna på biblioteket. Låna gärna många olika kartböcker och upptäck skillnaderna i dem. I skolan saknas ibland den där undervisningen som erbjuder självständiga val. Även om det står i läroplanen att eleverna ska kunna påverka så blir det inte alltid så. Jag tror vi ska tänka på hur vi introducerar den egna lässtunden och den som vi leder och beslutar om. När man läser en kartbok kan det vara roligt att fundera över den då man läser en skönlitteratur bok. Man kan slå upp platser som nämns i boken och därmed få använda det man tycker är så roligt. En karta tillsammans med en skönlitterär berättelse.
Av Anne-Marie Körling