Vad läser du för dina barn? frågar jag en bibliotekarie

 

Körling fotograferar 2016

Jag frågar en bibliotekarie vad hon läser högt för sina egna barn. Bibliotekarien är vänlig. Det är lätt att tala läsning:

”Vi läser två böcker hemma. Den ena är för nioåringen och den heter Jakten på Jack av Martin Olczak

Den är spännande. Både jag och barnet gillar den. Vi förhandlar lite om hur många kapitel vi ska läsa innan vi börjar. Två säger vi. Sedan slutar det med att vi läser fyra. Vi måste ligga och prata om den. Den är lite läskig och det är många känslor i den.

Den andra boken är en bilderbok och den heter Ett tryntroll flyttar in.

Den handlar om fyra djur som bor på ett berg. Där bor partyharen, murmeldjuret och stengeten. De har hört ett rykte om att ett tryntroll ska flytta in. Fyraåringen tycker den är jättebra. Vi har läst den varje kväll i två veckor. Bilderboksbarnen vill gärna läsa om. Vi släpper det för fort. Omläsningen. Barnen njuter av att läsa om och om igen. Vi lär oss det i skolan att gå vidare och att vi läst ut en bok.

Som högläsare får jag vara den jag vill vara som mamma. Inte en tjatig en utan mer jämställd med mina barn. Vi delar något gemensamt. Jag är mer människa. Vi möts utan hierarki. Och man blir den där mamman. Det är skönt att mötas så.

Den vanligaste frågan jag får av föräldrar? Jo, det är att skolan har sagt att deras barn inte läser tillräckligt mycket. Då står barnet bakom föräldern och vi pratar läsning över barnets huvud. Barn ska få komma till biblioteket utan det där kravet, att få upptäcka biblioteket och allt som finns här, inte komma hit för att reparera och med utgångspunkt i brist. Det är lust vi står för här.”

 

Av Anne-Marie Körling

Barn bjuder upp till läsning

Vi läser om böckerna finns där vi är

”Mamma, kan du läsa denna för mig?

När nån läser för mig blir jag lite gladare.”

Barn är läsande aktörer. De får oss att läsa högt. För glädje. Till tröst. För gemenskap. För värmen mellan läsare och lyssnare. För att de vill lyssna och läsa.

Jag fick denna fråga via mail i morse. Uppmaningen kom från en fyraåring.

Brevet avslutas:

”Boken han bad mig läsa var en Pixi-bok. Denna handlar om pojken Folke och hans mamma som kommer bort från varandra – och återförenas – i tunnelbanan.”

Av Anne-Marie Körling

Att växa så det knakar

Jag läser här och jag läser där. Och plötsligt hittar jag en rad som hör ihop med en annan rad. Min hjärna exploderar av tankar. Det där mötet. Och när texterna möts kan jag fundera över hur jag kopplar dem samman? Vad gör det med mina tankar? Varför tycker jag att de hör ihop? Två texter. Genom dem kan jag fundera på den fråga som uppstår hos mig. Detta med att växa? Vad kan litteraturen betyda för den som växer? I den där övergången mellan barn och ungdom?

Som lärare ser jag elever växa upp. Jag ser den känsliga och smygande övergången från barn till tonåring. Jag hör om dem i föräldrarnas frågor – Har det hänt något? Hen drar sig undan in på sitt rum? De kortfattade svaren och de uppblossande humöret? Vad händer? Ibland är den där övergången påskyndad och barnet tvingas bli äldre fortare än vad det egentligen önskar. Hemma leker barnet fortfarande, kanske befriad med ett litet syskon som leker utan att grubbla på om leken är för barnslig eller inte. Och detta att utåt pröva det nya och den kommande identiteten. Och denna växtvärk. Inte bara i det yttre utan också i den inre.

I Dagens Nyheter idag intervjuas Cajsa von Zeipel av Behrang Behdjou. Hon berättar:

– Jag gick nyligen igenom en period som var ungefär som när man går från barn till tonåring. Man passerar mentala barriärer och får distans till den man var. Samtidigt kan man inte rymma från sin identitet, så man får fiska upp – okej, vad är det jag vill behålla av mig själv? Och vad måste jag få in för nya ingredienser för att jag inte totalt ska ledsna på mig själv? I det har jag varit de två sista åren och nu känns det som att jag är befriad från någonting.

Och då tänker jag på det jag läste i Niklas Rådströms ”En Marialegend” där författaren med några väl beskrivande ord sätter ord på växandets dilemma:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Och hur växandet syns i den behövliga process som handlar om att i egen takt få packa ned sin barndom i flyttkartonger, välja om nallen ska hänga med en stund till, bästa legobygget stå kvar och påminna om leken och den långsamma yttre förändringen som syns i barnets rum.

Högläsa för och läsa för sig själv

När jag arbetade som lärare valde jag alltid att läsa böcker som kan ackompanjera den identitetsutveckling som kommer med frågan – Vem är jag nu? Jag högläste bland annat folksagor där övergången från en värld till en annan blir tydlig. Sen letade jag i biblioteken efter böcker för elevernas självständiga läsning. En trave om dagen bar jag in i klassrummen. Högläste 90 sekunder ur dem – varje lektionsstart – och därigenom satte jag böckerna i omlopp bland eleverna och läsarna.

En rolig undervisning var att läsa samtliga böcker om Alfons Åberg. Det blev så tydligt att eleverna var i färd med att lämna barndomen och identifiera sig med vuxna och ta deras perspektiv då vi läste dem. Plötsligt blev pappan tydlig. Hur är det att vara pappa? Får man aldrig läsa tidningen ifred? Det där paradisiska tillståndet där pappan gör allt för sitt barn; hämtar nallen, vatten och … Vad händer om pappan inte sätter gränser när Alfons blir tonåring? Ja, eleverna frågade, undrade och tänkte. De bytte perspektiv och ville prata lite med Alfons Åbergs pappa. Om det kommande och det föränderliga i att ha ett tonårsbarn. Och den egna frustrationen av att både vilja ha en pappa som gör allt och en pappa som sätter gränser.

Frågor som ”Vem är jag nu?” ryms i litteraturen och i det yttre mötet att få fiska lite nya och andra perspektiv och i mötet med litteraturen få något förklarat, beskrivet och speglat. Att böckerna behövs för de ungas identitetsfrågor, vilket Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter igår. Att få växa så det knakar och att få spegla sig i litteraturen men också utforska vilka andra är och hur de gör och tänker.

Det här sommarlovet har jag fruktat i flera år – eller i alla fall det senaste året. Varför då? Jo, för att det här är min sista sommar som oförstört och oskyldigt litet barn.

ur ”Den här sommaren kan bli min död” av Malin Sten, 2015.

Av

Anne-Marie Körling

Mitt läsande

Jag berättar om min läsning.

Jag lärde mig läsa på skolans vis. Det var då jag förstod hur jag skulle läsa. Jag kunde läsa innan jag började i skolan. I skolan blev jag elev. Jag älskade min fröken. Hennes bokstäver på tavlan. Hennes tydliga ljud och hennes gestaltande mun. Hennes övertydliga tunga som lades till tänderna. Vi ljudade. På vägen hem från skolan ljudade jag ordet s-o-l. Jag hade lärt mig läsa på det sätt skolan lärde mig. Ljuda var något nytt för mig. Bokstävernas ljud klingade som musik, varje ljud för sig, men ljuden ihop och så ordet. Jag ljudade alla ord jag mötte på vägen hem. Jag minns det här så väl för då jag kom hem satt mamma i telefon. Hon var ledsen. Hon tystade mig. Jag stod orolig intill henne. Min pappa hade dött.

En värld hade öppnat sig och en annan värld stängdes för alltid. Ordet pappa försvann med min pappa. Det var en besvärande tystnad som uppstod. Det handlade om hänsyn. I böckerna fann jag alla möjliga pappor och jag undrade alltid om min pappa skulle vara som pappan i boken. Jag tröstade mig med litteraturens pappor och fick möta ordet pappa i böckerna. Jag var lika ensam som Pippi Långstrump och jag fick en bild av att det skulle ordna sig. Och jag kände så starkt med Rasmus när han gick på luffen. Att vara två och sjunga sånger tillsammans. Jag kom från ett musikaliskt hem. Min pappa spelade oss godnatt. Inga högläsande böcker. Mjuka pianotoner. Tonerna från pianot kan jag fortfarande höra.

I hemmet fanns det många bokhyllor. Min mamma köpte mycket böcker. Ibland ville hon tvinga mig att läsa en bok och lade en tiosedel någonstans i boken. Den skulle jag få om jag kunde argumentera för att boken var uruselt dålig. Jag läste för att få den där tian. Men jag fick den aldrig. Jag kunde aldrig säga att boken var dålig. Jag var som uppslukad av det jag läste. Ibland sa min mamma att boken den och den tillhörde de böcker som jag absolut inte skulle läsa. Hon visade väldigt precis var hon placerade dem, ja, högst upp på bokhyllan, och om jag äventyrligt nog skulle försöka mig på att läsa den så avrådde hon å det bestämdaste och för att vara mer exakt så var sidan 63 inget för mig. Jag klättrade naturligtvis upp i bokhyllan och bläddrade genast fram till sidan hon sagt absolut nej till.

Jag läste mycket. Jag skämdes över att jag läste det andra inte läste. Jag läste psykologiböcker som väldigt ung och jag läste vuxenromaner som jag inte förstod. En av de hemskaste läsupplevelserna var Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”. Den kunde jag inte läsa ut. Den gav mig mardrömmar och jag önskade att jag aldrig någonsin börjat läsa den. Jag läste om böcker. Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm läste jag om och om igen. Jag lärde mig att läsa om och om igen. Samma värld men ändå visade läsningen på något nytt vid varje omläsning.

Jag har alltid funderat över vad det betyder för mig att läsa. Jag har inga självklara svar på frågan om varför jag läser. Det oroar mig minde. Jag vill äga mina frågor. Ibland är läsningen slö och jag bläddrar utan egentligt engagemang, andra gånger kan jag inte slita mig från boken utan läser bortom förankring i tid och rum. Några gånger har enstaka textrader dragit mig tillbaka till livet igen. En enda strof har kommit att ge mig en livboj. Jag läser för att jag vill förstå mig själv. Jag läser för jag vill lära mig om det jag inte kan. Jag vet inte varför jag läser. Jag vet att jag läser. Ordval kan ge mig skönhetsupplevelser. Jag kan stanna upp vid ett ord eller ett litet stycke och njuta. Det är en skönhetsupplevelse jag inte kan vara utan. Jag förundras över språket. Läsningen har blivit mer betydelsefull ju äldre jag blir. Jag kan inte förklara det. Jag känner lycka för en stund. Och språket är en slags pensel i mitt inre. Något målas fram som jag kan ana konturerna av. Läsningen väcker upp, påminner, förstärker och förskräcker. Jag läser också om sådant jag aldrig någonsin önskar fanns och som jag måste känna till. Jag läser med en penna i handen. Jag för dialog med det jag läser. Mina böcker kan inte lånas ut. De har kapslat in mig och jag har alldeles för många egna meningar som avslöjar mina tankar och mina känslor. Böcker jag återvänder till är fullproppade med anteckningar och funderingar. Ibland köper jag två böcker av samma titel. Jag pratar med böckerna. Böckerna har gjort något med ensamheten. Jag känner mig aldrig riktigt ensam. Den där totala ensamheten syns försvunnen.

Som när jag denna vackra världsbokdag läser:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Ur Niklas Rådströms bok ”En Marialegend” utgiven av Albert Bonnier Förlag 2016

Detta språk. Denna exakthet. Denna formulering. Och bakom, genom och ur orden en explosion av tankar.

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

Lotta Olsson har skrivit det vi behöver veta en dag som denna

Böcker behövs genom hela livet: för att uppmuntra nyfikenheten hos det lilla barnet och leklusten hos det något äldre, för att vara ett stöd för tonåringen med identitetsfrågor och beskriva samhället för de vuxna. Böcker behövs för att diskutera idéer och existensiella frågor, och för att poetiskt tolka individens ensamhet och gemenskapens svårigheter. Böcker får oss att stå ut med vår ofullkomlighet.

DN Världsboksdagen 23 april 2016 Lotta Olsson

 

 

Kylskåpet surrar kring oss läsande

Från Lunds stadsbibliotek 2016

När läsare läser tillsammans infinner sig en slag annan tystnad.  Jag minns min mamma. Hon var så tyst men så levande över tidningens spalter. Hon rynkade pannan, skrattade till, mumlade en aning som om hon inte höll med. Jag kan minnas den där tystnaden när hon åter försvann in i den djupa koncentrationen. Jag satt intill och läste mina serietidningar. Samma mjuka tystnad.

Hemma sitter vi nu och läser. Någon läser en tidning. Någon annan läser i mobilen. Jag läser min bok. Så bryts tystnaden för några minuter. Vi pratar intensivt. Om ditt och datt. Plötsligt är det tyst igen. Vi har återknutit till vår läsning.

Kylskåpet surrar.

Av Anne-Marie Körling

Boksamtal dagen till ära

Skärmavbild 2016-04-23 kl. 08.33.29

Dagen till ära intervjuar jag läraren som sitter vid mitt frukostbord och läser tidning. Jag frågar:

– Vilka är de böcker du läst om flest gånger:

Jag blir nyfiken och frågar om den sistnämnda. Den om Tomanis liv. Läraren blev så lycklig när den kom på tal.

Tomanis liv handlar om två väluppfostrade flickor i ett villaområde. De har femmor i alla ämnen. Så börjar boken. De är smala och välvårdade. En dag får de en bok av sin pappa tror jag. Den boken heter Tomanis liv. De börjar läsa den där boken. De läser och läser och medan de läser förvandlas dom. Plötsligt har de inga femmor längre, de ser inte heller välvårdade ut och en morgon när de vaknar är de förvandlade till tomanisar. En tomanis är blå, har vassa tänder, en klotrund mage och tovigt hår. En tomanis är mycket vig och kan klättra i träd. De är starka. Flickorna som blir förvandlade klättrar i träd, äter körsbär och spottar kärnor på grannarna som går förbi. Hela byn vänder sig mot de här barnen. När mamman går med barnen till affären skriker folk till dem – Vilka är ni som är såna monster. Men mamman vill inte skämmas för sina barn. – Det är mina barn och jag älskar dem. En dag börjar föräldrarna läsa boken. …

Ja, där kanske vi ska sluta. Jag ska nog pinna iväg till biblioteket och låna den. Ja, om jag inte hittar den i bokhandeln eller antikvariatet.

Hej HOPP för boksamtal över en kopp kaffe!

Av Anne-Marie Körling

Niklas Rådström om att sätta gamla texter i nuet

– Du har genom teatern arbetat mycket med gamla texter, Homeros, Bibeln, Dante, Cervantes, vad har det betytt?

– Ja, att hålla på med det kreativt, inte bara läsa med distans utan sätta berättelserna i nuet, har varit otroligt givande. Och bildande.

Ur Dagens Nyheter Boklördag 23 april 2016 där Niklas Rådström intervjuas av Maria Schottenius. 

Ambassadör Azita Raji om sin barndoms läsning

Som barn läste hon mycket, och en av böckerna var Pippi Långstrump.

– Då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle komma till Sverige som USA-ambassadör. Det är bara ett intressant sammanträffande. Men jag tyckte om Pippis karaktär; en stark, oberoende och vanvördig liten flicka. Det var roligt att läsa om hur hon levde för sig själv – en fin historia. Astrid Lindgen är en fantastisk författare och en nationell klenod för Sverige.

Ur Dagens Nyheter Lördag #90 23 april 2016, text Michael Winiarski