Förälskar mig i en farfar och läser hans berättelse

P1320419

I Shakespeares anda syns boken Sommar i Stora skogen vara. Ja, också Tove Janssons. Det finns en svart hatt i det korta stycket jag väljer att presentera. Och jag tänker genast på Trollkarlens hatt och vad den kan ställa till med. Den här boken är för oss alla.

– Men, det är ju en barnbok, sa någon och bläddrade i den. Jag läser inte barnböcker.

En timme senare vaknade den motvillige läsaren upp och sa att den här boken berörde. Läsaren vände och vred på boken.

”Sommar i Stora skogen” har Ulf Stark skrivit och Eva Eriksson illustrerat. Jag har läst den flera gånger. Det bubblar lite i mig då farfar får träda fram. De gör han lite överallt. Farfar som är på väg in i ålderdomen och glömskan, han går i barndom ibland, han försöker utbilda de unga ibland och han försvinner bort och glömmer det han ska säga då han håller tal. Om jag läste den här boken högt skulle en extra dos värme fylla min röst.

Jag väljer att presentera farfar som den lärare han är. Hur han ska förklara kärleken. Det är när de nyförälskade upptäcker att det känns annorlunda när deras nosar möts. Och då frågan ställs om hur man kan hitta den rätte och den man vill dela håla med.

Farfar förklarar hur det fungerar med dragningskraften:

– Det beror på dragningskraften, säger farfar.

Han samlar ihop ett antal ihåliga saker som han sätter på olika ställen på golvet: en björkskål, en djup talltallrik, en burk som det har varit lingondricka i, moster Inkas fina stråhatt och – eftersom ägaren tar sig en tupplur – pappas höga svarta hatt. Så fyller han en liten korg med en hasselnöt, en grankotte, en bit kålrot, en träsked och ett äpple som legat i flädersaft sedan förra sommaren.

– Titta nu, ungar! säger han.

Så släpper han nöten i skålen, kotten i talltallriken, skeden i burken och kålroten i Inkas stråhatt.

– Som ni ser, det är som i livet. Det ena dras till en, den andra till en annan … Men alla dras av samma kraft …

Han släpper ner det blöta äpplet i den höga hatten i samma ögonblick som pappa vaknar till.

– Stopp! tjuter pappa. Vad ska det här föreställa?

– Kärleken, säger farfar. Och den kan ingen stoppa.

Pjoff! säger det när äpplet slår i hattens botten.

– Pjoff! Pjoff! piper musungarna som är på besök. Åh, vad vi är kära!

Så springer dom omkring och kramas och slingrar svansarna omkring varandra, tills pappa säger att dom ska gå ut.

Och pappan som är orolig för farfar. Farfar blir ”tokigare och tokigare för varje dag”. Och hatten är han rädd om. Längre fram i berättelsen får vi läsa att han lägger den högst upp på hyllan för säkerhets skull. Ja, det finns många fina berättelser i den här boken. Samtliga går att följa på olika sätt. Också den svarta hatten dyker upp lite var stans.

Jag minns min son. Han tyckte mycket om Tofslan och Vifslan i Muminboken Trollkarlens hatt. Varje gång han hörde något om dem kröp han ihop och blev lika liten och sa:

– Åh, jag tror jag älskar dom.

 

Tacksla så mycksla för densla gångsla!

Av Anne-Marie Körling

Kommentera