När tävling inte är tävling

Det bästa sättet att förklara det är att göra det, sa dronten. (Och om du skulle ha lust att försöka dig på en sån där kapplöpning en vinterdag, ska jag berätta hur dronten gjorde.)

Först stakade han ut en kapplöpningsbana i form av en cirkel (”Det gör förresten detsamma hurdan form den har”, sa dronten), och sen ställdes hela sällskapet upp längs banan, här och där som det föll sig. Det var ingen som ropade ”Klara, färdiga, gå!”, utan man började springa när man hade lust och slutade på samma sätt, så det var minsann inte lätt att veta när tävlingen var slut. I alla fall, när de hade sprungit en halvtimme eller så och var alldeles torra igen, då ropade dronten plötsligt: ”Tävlingen är slut!” och alla skockade sig flämtande omkring honom och frågade: ”Vem har vunnit?”

Den frågan kunde dronten inte svara på utan att fundera en god stund, och han sätt längre med fingret mot pannan (precis som Shakespeare brukar sitta på de flesta bilder man ser av honom), medan de andra väntade under tystnad. Slutligen sa dronten: ”Alla har vunnit, och alla ska ha pris!”

Ur Alice i Underlandet av Lewis Carroll i översättning av Gösta Knutsson och utgiven av Wahlströms & Widstrands förlag 1981. Illustrationerna är av Robert Högfeldt.

Den här berättelsen kan vi ha textsamtal om i skolan. Vi kan också läsa den för att den är underfundig och då kan vi läsa den för att vi är generösa. Vem som helst kan ju få lyssna till oss. Hej HOPP!

Kommentera