Att växa så det knakar

Jag läser här och jag läser där. Och plötsligt hittar jag en rad som hör ihop med en annan rad. Min hjärna exploderar av tankar. Det där mötet. Och när texterna möts kan jag fundera över hur jag kopplar dem samman? Vad gör det med mina tankar? Varför tycker jag att de hör ihop? Två texter. Genom dem kan jag fundera på den fråga som uppstår hos mig. Detta med att växa? Vad kan litteraturen betyda för den som växer? I den där övergången mellan barn och ungdom?

Som lärare ser jag elever växa upp. Jag ser den känsliga och smygande övergången från barn till tonåring. Jag hör om dem i föräldrarnas frågor – Har det hänt något? Hen drar sig undan in på sitt rum? De kortfattade svaren och de uppblossande humöret? Vad händer? Ibland är den där övergången påskyndad och barnet tvingas bli äldre fortare än vad det egentligen önskar. Hemma leker barnet fortfarande, kanske befriad med ett litet syskon som leker utan att grubbla på om leken är för barnslig eller inte. Och detta att utåt pröva det nya och den kommande identiteten. Och denna växtvärk. Inte bara i det yttre utan också i den inre.

I Dagens Nyheter idag intervjuas Cajsa von Zeipel av Behrang Behdjou. Hon berättar:

– Jag gick nyligen igenom en period som var ungefär som när man går från barn till tonåring. Man passerar mentala barriärer och får distans till den man var. Samtidigt kan man inte rymma från sin identitet, så man får fiska upp – okej, vad är det jag vill behålla av mig själv? Och vad måste jag få in för nya ingredienser för att jag inte totalt ska ledsna på mig själv? I det har jag varit de två sista åren och nu känns det som att jag är befriad från någonting.

Och då tänker jag på det jag läste i Niklas Rådströms ”En Marialegend” där författaren med några väl beskrivande ord sätter ord på växandets dilemma:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Och hur växandet syns i den behövliga process som handlar om att i egen takt få packa ned sin barndom i flyttkartonger, välja om nallen ska hänga med en stund till, bästa legobygget stå kvar och påminna om leken och den långsamma yttre förändringen som syns i barnets rum.

Högläsa för och läsa för sig själv

När jag arbetade som lärare valde jag alltid att läsa böcker som kan ackompanjera den identitetsutveckling som kommer med frågan – Vem är jag nu? Jag högläste bland annat folksagor där övergången från en värld till en annan blir tydlig. Sen letade jag i biblioteken efter böcker för elevernas självständiga läsning. En trave om dagen bar jag in i klassrummen. Högläste 90 sekunder ur dem – varje lektionsstart – och därigenom satte jag böckerna i omlopp bland eleverna och läsarna.

En rolig undervisning var att läsa samtliga böcker om Alfons Åberg. Det blev så tydligt att eleverna var i färd med att lämna barndomen och identifiera sig med vuxna och ta deras perspektiv då vi läste dem. Plötsligt blev pappan tydlig. Hur är det att vara pappa? Får man aldrig läsa tidningen ifred? Det där paradisiska tillståndet där pappan gör allt för sitt barn; hämtar nallen, vatten och … Vad händer om pappan inte sätter gränser när Alfons blir tonåring? Ja, eleverna frågade, undrade och tänkte. De bytte perspektiv och ville prata lite med Alfons Åbergs pappa. Om det kommande och det föränderliga i att ha ett tonårsbarn. Och den egna frustrationen av att både vilja ha en pappa som gör allt och en pappa som sätter gränser.

Frågor som ”Vem är jag nu?” ryms i litteraturen och i det yttre mötet att få fiska lite nya och andra perspektiv och i mötet med litteraturen få något förklarat, beskrivet och speglat. Att böckerna behövs för de ungas identitetsfrågor, vilket Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter igår. Att få växa så det knakar och att få spegla sig i litteraturen men också utforska vilka andra är och hur de gör och tänker.

Det här sommarlovet har jag fruktat i flera år – eller i alla fall det senaste året. Varför då? Jo, för att det här är min sista sommar som oförstört och oskyldigt litet barn.

ur ”Den här sommaren kan bli min död” av Malin Sten, 2015.

Av

Anne-Marie Körling

Kommentera