I svenska ska vi göra ett specialarbete om lyrik. Först tycker jag det låter dödstrist och mossigt men när Kristina visar mig en bok av Pär Lagerkvist tänder det direkt. En del av dikter är så vackra att det svartnar för ögonen. Så jag börjar plöja diktsamlingar och ser plötsligt världen i ett nytt ljus.
När jag läser det här stycket ur På andra sidan Fågelsången av Stefan Casta tänker jag på de där killarna i fjortonårsåldern med vilka jag talade lyrik med på rasterna och speciellt tänker jag på den kille som började skriva egna dikter och smög till mig utkast vilka vi diskuterade efterföljande rast. Tänk att dela denna text tillsammans med killen med blyertspennan:
Så jag stänger in mig i en värld av poesi. Mitt specialarbete går långsamt. Men det beror på att jag tycker det är så roligt och vill göra det så grundligt. Jag upptäcker hur häftigt det är att läsa högt och att det faktiskt händer något med dikterna när orden släpps ut ur böckerna. Nu läser jag en dikt som börjar med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår …
Och precis när jag säger de orden tittar faktiskt solen fram igen. Det är som trolleri nästan. Eller som ett sånt där tecken, då.
Jag tittar upp från boken. Ser hur min stad plötsligt badar i ljus, ja, hur solen äntligen löser sitt blonda hår och låter det falla fritt över oss.
Ur Stefan Casta På andra sidan Fågelsången, utgiven av bokförlaget Opal, 2015
Av Anne-Marie Körling