Första delen i en bokserie och att vänta på en fortsättning

Många barn och unga jag har talat med berättar att de tycker om att läsa böcker som ingår i serier. Läsarna säger att de blir bekanta med hur författaren berättar och att de liksom bara kan läsa på. Det svåra med att läsa en serie med böcker är att de tar slut och att läsaren då känner sig lite sorgsen över det. Ett sätt kan vara att man får förslaget att läsa om samma serie igen och det har många läsare också gjort. Man upptäcker nya saker som man inte upptäckt vid första läsningen.

Jag läser nu första delen Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg del 1 med undertiteln Hittebarnet. Den boken avslutas med ett kapitel ur nästa del vilket inleds med:

Här slutar första delen av Hittebarnet, Ficktjuvens vän. Men berättelsen om Örn är inte slut. Alla frågor har Örn har inte fått svar på (och inte du heller). Hur ska han få tag i Marta? Och vilka är hans föräldrar? Inom kort kommer den andre delen i serien, med titeln Den blodröda manteln. Redan nu kan du läsa det första kapitlet i boken …

Tycker man om första delen vill man gärna läsa vidare i nästa del vilket man tillåts göra redan i den första delen. Man får det första kapitlet i del två men innan det författarens brev, eller förlagets, vilket jag tycker är tilltalande och jag läser vidare i det kommande. Detta kan vara ett sätt att locka läsaren till nästa bok och att ge en övergång till fortsatt läsning. Det fina med serier är också att man får vänta tills fortsättningen kommer och det gör att man kan få längta och därmed påverkas det egna engagemanget. Att vänta på något är inte så dumt.

Av Anne-Marie Körling

Lyrik för killen med blyertspennan

 

I svenska ska vi göra ett specialarbete om lyrik. Först tycker jag det låter dödstrist och mossigt men när Kristina visar mig en bok av Pär Lagerkvist tänder det direkt. En del av dikter är så vackra att det svartnar för ögonen. Så jag börjar plöja diktsamlingar och ser plötsligt världen i ett nytt ljus.

När jag läser det här stycket ur På andra sidan Fågelsången av Stefan Casta tänker jag på de där killarna i fjortonårsåldern med vilka jag talade lyrik med på rasterna och speciellt tänker jag på den kille som började skriva egna dikter och smög till mig utkast vilka vi diskuterade efterföljande rast. Tänk att dela denna text tillsammans med killen med blyertspennan:

Så jag stänger in mig i en värld av poesi. Mitt specialarbete går långsamt. Men det beror på att jag tycker det är så roligt och vill göra det så grundligt. Jag upptäcker hur häftigt det är att läsa högt och att det faktiskt händer något med dikterna när orden släpps ut ur böckerna. Nu läser jag en dikt som börjar med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår …

Och precis när jag säger de orden tittar faktiskt solen fram igen. Det är som trolleri nästan. Eller som ett sånt där tecken, då.

Jag tittar upp från boken. Ser hur min stad plötsligt badar i ljus, ja, hur solen äntligen löser sitt blonda hår och låter det falla fritt över oss.

Ur Stefan Casta På andra sidan Fågelsången, utgiven av bokförlaget Opal, 2015

 

Av Anne-Marie Körling