Besöker Dalagatan och viskar tack

På brevlådan namnet Lindgren, så en öppen dörr, en liten tröskel att kliva över och därinnanför  ett hem som fortfarande är Astrid Lindgrens.

I varje rum viskar jag tack, tack. Mitt inre bibliotek är så fyllt av Astrid Lindgrens böcker. Jag har älskat sönder böckerna om Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Jag har läst mig liten igen genom att läsa om bland annat Vi på Saltkråkan och alla novellerna, det jag inte läste som barn men som vuxen läste mig liten igen. Inom mig kan ungen spritta till och hoppsastegen blir ibland synliga för andra, men de inre skutten är mina egna. Jag har mått bra av att läsa Astrid Lindgrens böcker, även om och när dysterheten tagit sig in, bottenlöst sorg lagt mörker över hur jag ser på världen så har jag alltid kunnat läsa eller lyssna till det allvar som finns i botten av det ljusa. Jag tänkte ibland att under täcket funderade nog Pippi Långstrump över var hennes föräldrar håller hus för att inse att den som frågade åt henne var jag själv.

Och när jag som liten satt i en trädgård hos snälla farbrorn och snälla tanten och frågade om deras hund gick att köpa för en krona tror jag att jag levde ut allt jag lärt av Vi på Saltkråkan och Alla vi barn i Bullerbyn. När man återvänder till barndomsböckerna väcks så många minnen om det liv man hade och de tankar man tänkte en gång. De hör ihop.

När jag går där Astrid Lindgren varit viskar jag tack. Det är både ett barn som säger det och en vuxen som bär det. Tack.

Kommentera