Igår på festen var det någon som tog fram en bok. Bara så där. Istället för ett tal lästes det högt ur en bok. Liten och stor lyssnade med blickar som for bort från platsen och in i det höglästa. Jag märkte att jag tänkte på den tradition jag själv är uppväxt med, när högläsningen blev en röst från en osynlig gäst och vars berättelser på olika sätt grep tag i oss. Jag noterade att andhämtning förändrades runt bordet, ett stillsamt och gemensamt lugn infann sig. Innehållet fick spridas mellan oss. Vi lyssnade tillsammans.
Varför högläser man inte oftare? frågade någon. Och genast kom samtalet att cirkulera kring högläsningen i skolan. Den då man skulle läsa för dem i klassen, för att lära sig att läsa och minnena skapar klämsko, den känslan av utsatthet och risken att läsa fel, ljuda för länge och att jämföra sig med andras läsning. Nej, det är läskigt att högläsa. Det är ju så många som hör hur man läser. Den egna prestationen och risken för att bli avslöjad som den som inte läser så bra – nej, det vill man inte utsätta sig för. Och därmed tystnar boksidorna som kunde blivit gemensamma. För vi blir så självmedvetna om hur vi läser när vi läser högt att vi tänker mer på den än på vad det är vi läser. Och vi tror att lyssnarna bedömer oss och inte suger åt sig det författaren har att förmedla.
När jag ser på dem runt bordet ser jag att författarens berättelse griper tag i oss och tar oss med på ett äventyr, om än så bara för några minuter.
Av Anne-Marie Körling
En kommentar till “Den osynliga gästen på kalaset”