Den högläsande radiorösten och sagan om vädret

Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg jag där jag låg.

Det fanns ett litet rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades rummet. Där låg jag. Dörren till köket lämnade mormor en aning på glänt och genom dörrspringan såg jag mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Och så lyssnade hon på radio. Alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.

Land- och sjöväderrapporten var det allra bästa. Långt senare förstod jag att det var sjövädret jag lyssnat till. Som barn älskade jag orden ”Doggers bankar”, Långe Jan och ”utsikterna morgonkväll”, ”Norska havet” och ”Hallands väderöar”. Det var många ostar med och ibland var osten syd och ibland var osten någon annan stans. Det hände att osten vred sig. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens uppläsning. Det fina var också att jag fick lyssna om och om igen, och många, många gånger. Samma röst tycktes det mig och liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.

Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte, funderade och fantiserade. Jag ropade på mormor och frågade vem det var som bankade men hon lät mig behålla äventyret genom att inte genast berätta. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte genast upp i kunskap.

– Mormor, vill du vara med i min klubb? Bjuröklubben?

Än idag blir jag lugn som en filbunke då radiorösten förklarar att det finns ”utsikter för morgondagen” och att det ”mest är god sikt”.

 

Av Anne-Marie Körling


 

 

Kommentera