Bibliotekariens öga

Jag blir varm i hjärtat när jag läser om designern Samir Alj Fält väg från arbetslöshet till konstskolan. En lång intervju och att vilja och bli sedd går att läsa i Dagens Nyheter söndagen den 12 juni 2016.

Och vad ett bibliotek och en bibliotekarie kan betyda för vägen dit, att hitta platserna och kopplat den egna viljans obändliga kraft:

Och en eftermiddag på biblioteket i Skärholmen såg jag ett kollage av bilder i Dagens Nyheter. Bibliotekarien s att det var från Vårutställningen, en skola som hette Konstfack. Hon uppmanade mig att åka dit. Jag gick först vilse men hittade till slut. Olika prylar stod på höga podier. De som gjort dem var vuxna. jag visste att detta ville jag vara en del av, omedelbart.

 

– Tänk om bibliotekarien inte tittat över min axel? Tänk om jag åkt hem när jag inte hittade Vårutställningen? De små grejerna har varit så avgörande att du kan kalla det tur.

Jag tänker på bibliotekarien i förortens centrum, hon som blev en del av mitt dagliga liv och som visste något om mig, något ingen annan tycktes veta, att jag var villig att läsa det mest märkliga böcker och att avdelningen för barn- och ungdomslitteratur inte riktigt räckte till. Bibliotekarien puttade mig över gränsen och visade mig litteraturen utan åldersgräns. Jag var där varenda dag. Och jag tyckte mig vara en människa. En alldeles egen människa.

Stefan Casta och några rader efteråt

Igår köpte jag boken jag läst om; Stan är full av djur, utgiven av Bokförlaget OPAL AB. Tack till Lotta Olsson för recensionen.

Och jag har njutit av bilder, fotografier och att boken växer sig större eftersom jag får vika upp sidor och kan se lite mer och lite större. Det handlar om naturen runt knuten och där jag rusar fram som storstadsmänniska. Jag tänker på pappan och det lilla barnet som jag alldeles nyss såg studera bladlössen i en buske och jag tänker på räven som stannade till och stirrade på mig då jag skyndade till tåget och sprang nedför trapporna, och jag tvärstannade, i förvåning, räven stannade också men mer i avvaktan. Jag tittade och räven nosade och tittade. Ett ögonblick. Jag tänker på trädet utanför fönstret som är kajornas sovplats och hur de någon timme eller så väsnas så det står härliga till och så måsarna som gör allt för att avslöja vad gårdagen innehöll av picknick. Djurlivet.

Och jag gläds varje gång jag ser en ekorre och en humla. Jag räddar daggmaskar som korsar min väg och får svårare att röra sig för att det kokar i omgivningen. Fåglarnas sång gör mig lycklig. Vi tar dem för givna. Men i boken av Stefan Casta träder de fram. De blir så tydliga.

Och visst får djuren oss att tänka. Ju närmare vi kommer dem desto större utrymme får de. Därför är det så bra med böcker. Vi kan sätta nosen i illustrationerna, pekfingret på detaljerna och läsa oss mer nyfikna. Det är så fint att läsa ”Några tankar efteråt” där Stefan Casta skriver:

Det är mindre text, mycket fler bilder. Tanken är att försöka ge läsaren en möjlighet att uppleva djuren i bild, och få plats för sina egna funderingar.

Det är fint att få författarens tankar. Nu ska jag ut och spana, läsa av den nära omvärlden.

 

Av Anne-Marie Körling

En hamn i läsarens händer

På andra sidan dörren kan jag höra brevbäraren kämpa med att få igenom paketet men så; Duns. Ljudet från brevlådan känner jag igen. En bok har anlänt.

Idag slår jag in två böcker för att skicka till några jag tänker på. Boken är röd och på omslaget står bland annat ordet himmel. En elefant, tung och stor, springer med lätta steg, och jag får en känsla av att elefanten svävar. Runt ena benet har elefanten ett ankare vilket säger att den har en hamn.

En hamn i läsarens händer!

 

Av Anne-Marie Körling

Boken släpper inte taget om mig

Jag läste EN MYRAS LIV för ett tag sedan. Tyckte så mycket om den. Den fortsätter att ge mig något och jag hör att jag rekommenderar den lite här och lite där.

Och kanske är det för att jag anar det svåra bråken och de engelska fraserna som används när man vill skydda sina barn från det hemska att man är på väg att skiljas. Jag tänker på hur författaren använder engelska språket för att skydda Myran från det föräldrarna säger till varandra, hur de försöker lindra men att det inte riktigt går. Barn läser av allt det vi inte tänker på. De hör tonfall, de ser kroppsspråket och de vet att något inte står rätt till men varför vet de inte riktigt.

Jag läste boken för ett tag sedan och upptäcker hur den håller mig kvar och fortsätter sitt samtal med mig.