Abdul-Hadi, 12 år:

Sen blev det krig så det blev farligt att gå till skolan, så jag hamnade efter och missade flera år. Men nu har en ny skola öppnat här i lägret, och jag har fått nya vänner. Jag har äntligen lärt mig att läsa eftersom min nya skola har ett bibliotek där jag kan låna böcker. När jag blir stor vill jag bli mattelärare.

Jag läser berättelsen Det flygande tältet – drömmar från ett flyktingläger av Rania Issa och Salsan Nourallah utgiven av Bonnier Carlsen 2016. Boken kom först ut av Books for Syria, 2014

 

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

 

Catch up with the reader

Jag såg henne gå och läsa. Djupt försjunken i boken och på väg någonstans utanför den. Det var som två promenader. En i det fysiska rummet och en i boken. När hon passerade mig gjorde hon en knix för att inte stöta in i mig men utan att lyfta blicken från boksidorna. Efter att ha tittat på hennes promenerande läsning sprang jag ikapp läsaren.

– Vad läser du? frågade jag.

Läsaren vaknade upp, som läsare gör när de störs i sin läsning. Jag hade knackat på i berättelsen och som vore jag från en annan värld såg läsaren upp på mig. Hon log. Och berättade:

– Jag har bott här i 18 år. Jag kan vägen utan och innan. Boken kan jag inte släppa ifrån mig. Jag läser när jag går. Det enda problemet är att jag ibland går för långt med min läsning.

Och så är det med promenerande läsare. De går in i lyktstolpar, går förbi busshållplatser och kommer allt längre in i berättelserna. Det är dubbla promenader.

Av Anne-Marie Körling

 

Bok- och läsrapportören 11 år, del 2:

Det kommer ett långt sms i läsambassadörens mobiltelefon. Jag får dela det och därför gör jag det:

sms

Hej igen!

Jag har läst många böcker sedan sist, men det är en bok som jag vill berätta om idag. Sju förtrollande kvällar av Mårten Sandén. Den här boken är en av de bästa böcker jag har läst! Jag kom in i en helt annan värld, som var helt underbar. Historien var inte lik någon annan som jag någonsin läst, på ett väldigt bra sätt! Det kändes som allt utspelade sig i en overklig tid, både för längesedan och i nutid. Historien förstår jag inte hur någon kan komma på, då den var både klurig och så sammanhängande och lätt att förstå.

En vanlig kille får plötsligt en dag sju biobiljetter till den nedlagda bion som hans bror brukade gå till. Det blir resor i tiden, nya vänner och minnen av hans döda bror. Jag tyckte som sagt om boken otroligt mycket och tipsar starkt  om den!

=)