Det kritiska tomrummet efter favoritboken

 

Körling fotograferar 2016

– Habib var en kompis. Böckerna var som vänner. Jag hittade inga böcker efter böckerna om Habib, berättar en ung läsare.

Det blir ett tomrum när böckerna är slut. Detta tomrum är en kritisk övergång från en bok till en annan. Det gäller att ha tålamod med läsaren och envist ge högläsning som fortsätter att skapa vägar in i böckerna och som rullar ut den röda mattan till självständig läsning och det kommande valet av bok att läsa.

När barn läser något de tycker om knyter de an till boken eller bokserien. Genom att läsa en serie lär läsarna känna författarnas språk, deras sätt att berätta, hur berättelsen är uppbyggd och på ett ungefär hur händelseförloppet är och hur de kommer att sluta vilket betyder en trygg form som ger ett spännande innehåll. När de slutar läsa dessa böcker vet de inte hur de ska hitta böcker som ger dem samma upplevelser. Det gäller att se till böckernas styrka och dragningskraft snarare än till läsarnas ointresse eller ovilja. Det handlar inte om att inte vilja läsa utan om att inte veta var man kan hitta böcker som ger samma känsla och som är lika spännande, roliga eller sorgliga. Ett sätt att motverka till att detta tomrum övergår till att bli permanent är  att inte genast tvinga läsaren att hitta en ny bok utan låta läsaren bekanta sig med många olika böcker för en tid.

Det krävs visad respekt för läsarens läsupplevelse och förståelse för det boken har gett läsaren. Hellre prata en stund om Habib än att överge den lästa boken för en ny. Det handlar om nyfikenhet för den bok eleven läst och det speciella band läsaren etablerat till författaren, bokserien eller boken. Ingen bok är lika bra som den bok man just läst. Tomrummet är inte tomt utan fyllt av känslor av sorg, saknad och längtan efter en bok som är precis lika bra.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.
Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.