Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

Ingen arg på katten i bokhandeln

På avstånd trodde jag katten var en leksak. Men då jag kom närmare såg jag att den rörde sig. Den var levande. Morrhårens känselspröt vickade. Katten brydde sig inte om ifall man slog sig ned intill den. Inte heller om man försiktigt strök den med handen över pälsen.  Jag såg barn sitta där och läsa och jag såg katten sova vidare mellan dem. Jag ville fotografera och uppmärksammades av bokhandlaren:

– Katten kommer hit varje dag. Tre våningar upp har katten hittat en plats att vila på. Vi vill ha den här och skulle sakna den om den inte kom.

Titeln på boken intill är vänlig. Bokhandlaren uppmärksam och vänlig. Bokhandeln ett äventyr.

Ingen arg på katten.
Ingen arg på katten.

Fyraåringen om böckerna

På biblioteket hittade jag en liten fyraårig kille som var på väg hem med sin mamma och en trave böcker. Jag frågade vilken bok jag skulle läsa och fyraåringen pekade på boken om mumintrollet. Den skulle jag läsa! När jag tittade på hans böcker ville han ordna med dem och lade dem noga intill varandra. Jag tänkte på detta ordnande. Vi gör ordnar och barn ordnar också. När de låg där i ordning började fyraåringen räkna böckerna. Pekfingret på varje bok

– En, två, tre, fyra, fem, sex.

Han tittade upp. Glad.

Sex olika böcker i en fyraårings väska. Och en högläsande förälder. Och en kommunsatsning på läsfrämjande för alla och envar.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Rektorns brev om läsning och berättande

Genom twitter jag fick jag kontakt med rektorn. Jag skrev och frågade om rektorn kunde berätta om läsande och högläsande. Här är rektorns brev om läsning och berättande:

 

Hej Anne-Marie!

Tack för att du vill höra mina tankar om läsning. Mina tankar om läsning är samma som mina tankar om berättelser och berättande. Att få berätta om vad jag tycker och tänker har fått mig att hamna i många minnen. Det är då berättelserna och känslorna som blir tydliga för mig, men även doften av en del böcker, temperaturen i rummet och vilket väder det var ute.

Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa, ibland känns det som att jag alltid har kunnat det. Så är det naturligtvis inte, det måste ha kommit någon gång. När jag var barn, två till fem år, hade jag det så bra eftersom min mormor och farmor passade mig när mina föräldrar var på jobbet. Jag minns att de alltid läste för mig till förmiddagskaffet – ibland läste de Bamse och väldigt ofta min favoritbok som barn – Patriks snabbverkstad. Då Patriks snabbverkstad handlar om en pojke och hans farmor var det ofta min farmor just, som läste den för mig. Jag vet att både farmor och mormor hjälpte mig att följa med i texten, så att jag visste var de var hela tiden. Det känns som att läsningen kom till mig under de stunderna.

Jag tycker mycket om berättelser och har alltid gjort. Historier skapar bilder i huvudet på människor och får dem att slappna av. När vi har möten av olika slag på skolan har jag som mål att berätta en historia varje gång. Ibland är den självupplevd och ibland är den skriven av någon annan. För mig handlar berättelser om att fly verkligheten och samtidigt förstärka och förtydliga den. En berättelse kan berätta en sanning på ett annat sätt än det är möjligt att säga det rakt ut. Från början handlar det om att jag trivs i en berättande tradition. Min farfar berättade alltid historier, min pappa likaså. Även min mormor var full av berättelser och historier. Nu pratar jag ofta med mina barn om att samla på händelser de varit med om, för att de ska ha historier att berätta.

Berättelserna har alltid varit viktiga – både när jag var lärare och nu när jag är rektor. Målet är att hitta en historia som passar det samlingen ska handla om, då hamnar vi i rätt tankebanor direkt. När jag arbetade med ungdomar var berättelser ofta ett sätt för mig att starta lektionen på, att fånga intresset eller att få dem att lämna det som hänt på rasten. Hittar jag inte en historia som passar, är min upplevelse att det alltid passar med en berättelse. Det skapar en bra gemenskap att skratta, eller beröras av något tillsammans.

På skolan har eleverna en bokklubb. Jag har blivit inbjuden till denna. Där blev jag intervjuad om en bok jag tycker om, hur läsning påverkar mig, vad jag läser nu och vad jag läst tidigare, om jag har favoritord och favoritmeningar. På något sätt hänger allt ihop – när jag får möjlighet att prata med elever, oavsett om det är genom en inbjudan till en bokklubb, på raster eller på lektion, vill jag vara med och skapa bilder via historier och berättelser. Bilderna skapar nya historier och minnen. Utan historier, berättelser och minnen skulle mitt liv bli rätt torftigt och jag tror att det är så för många. Det händer relativt ofta att elever ber mig komma till sin klass och berätta något. Att de frågar, att de vill träffas och att de vill lyssna gör mig väldigt glad. För mig betyder det att de tycker om bilderna det skapar. För mig, egoistiskt, betyder det också att de tycker om mitt sätt att berätta och läsa. Bekräftelse är en drog som är svår att vänja sig av med… Det betyder också att jag får tillfällen att föra in tankar om värderingar och människosyn i eleverna på ett trevligt och otvunget sätt. Jag får ta del av elevernas berättelser och litterära upplevelser. Det handlar därför om respekt mellan åldrarna. Även om vi inte läser samma saker påverkar det vi läser oss själva och därmed varandra när vi lyssnar.

Jag älskar att läsa högt! När mina egna barn var små läste vi föräldrar högt för dem varje dag. Nu är de en bra bit upp i tonåren, men det händer att jag läser för dem ibland ändå – inte alls lika ofta, men det händer. Senast bad min dotter mig att läsa några sidor i en bok hon hade som läsuppgift i skolan. Hon tyckte inte att den gav henne så mycket när hon läste själv. Anledningen var att det var ett deckartema och hon trivs inte i deckargenren. Att få hoppa in mitt i en bok och läsa ett par kapitel gav oss en kväll av diskussioner kring hur man skriver för att uppnå vissa känslor och hur hon hade föredragit att författaren använda språket för att min dotter skulle ha fångats av boken på ett annat sätt.

Att vuxna läser för barn skapar tillfällen till samtal. Jag känner mig också säker på att det skapar både gemenskap och trygghet. Att höra en vuxen röst läsa i lugn och ro skapar band som håller länge. Nu läser mina barn en hel del själva och vi köper gärna böcker till varandra i födelsedagspresent eller julklapp. Ibland byter vi böcker, men ofta har vi en nyfikenhet för varandras böcker och låter varandra berätta om det som lästs. I julas gav ett av mina barn mig en bok av en soldat i andra världskriget. Soldaten skrev dagbok fram till ett år innan han omkom. Vi hade fantastiska diskussioner om dagböcker, krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet tack vare julklappen. Dessa samtal hade vi kanske inte alls haft om jag inte fått boken. Att vuxna läser tyst själva, men visar att de läser påverkar också barn med andra ord. Samtidigt handlar det om det rent mänskliga – att lyssna och att vara nyfikna på varandra.

Jag önskar ibland att jag hade fler svar än jag har. Därför tror jag inte att jag har de stora tankarna om hur en människa börjar läsa, men jag har tankar. Jag vet att jag vill att mina egna barn och de elever jag träffar ska bära med sig en berättande och läsande tradition. När min son var barn hade han en lärare som hade förmågan att alltid träffa rätt när hon gav honom läsläxa. Nu är det många år sedan, men vi skrattar fortfarande åt böckerna om Palles pappa. Vi låg på köksgolvet och skrattade så tårarna rann åt historierna han läste högt för oss. Vill vi få barn att läsa måste vi lyssna på det de läser. Vill vi få barn att berätta måste vi lyssna på det de berättar. Gör vi det kommer vi att få höra många fantastiska berättelser och dela många känslor.

Med vänlig hälsning Patrik

Samtal med killarna i skolbiblioteket

Förra veckan besökte jag Hjulsta grundskola och skolbiblioteket för samtal med bibliotekarie Cilla Dahlén. Vi pratade om skolbibliotekets betydelse och det läsfrämjande arbetet i skolan. Det var många besökare i biblioteket och jag passade på att samtala med några av dem som var där. Jag frågade försiktigt en kille om jag fick störa hans läsning med några frågor. Han var försjunken i en tjock bok och jag blev nyfiken på vad han läste och varför. Han lät mig avbryta hans läsning och blev förvånad över att jag inte kände till författaren eller boken som han läste eftersom både författare och boktitel fanns omnämnda i New York Times lista över böcker och författare att läsa. Boken hade han lånat i skolans bibliotek.

– Jag hittade den i biblioteket. Den är bra. Om du gillar historia och mycket fantasi är den en bra bok. Det är humor lite här och där och det är bra om du behöver skratta. Skratta måste man få göra ibland. Jag gillar böcker som kommer i serier. Gärna triologier. Jag gillar att läsa. Intressanta böcker gillar jag. Mina föräldrar läser inte längre högt för mig men de läste för mig tills jag var ungefär tio år. Jag tycker det är roligare att läsa själv. Mina föräldrar gillar också att läsa. Jag lärde mig läsa genom att skriva. Jag var fyra år. Jag kunde bokstäverna, du vet som m, ä och kunde bokstavera ord. Det var roligt när jag kunde läsa själv. Jag vill bli programmerare.

Den andre jag pratade med arbetade i skolans bibliotek.

– I biblioteket hjälper jag till, alltså om vi inte har lektioner. Jag hjälper de som kommer hit så att de kan använda datorerna. Det är jag som ser till att allt fungerar med dom. Jag tar hand om de nya böckerna, slår in böcker i plats och registrerar in böcker. Det tycker jag är jätteroligt. Bibliotekarien bjöd in oss sjuor att arbeta här. Jag är i biblioteket varje dag, minst en gång varje dag. Bibliotekarien blir som en arbetskamrat. Jag brukar ställa ordning stolar och bord. Jag får springa upp till klassrummet, oftast kommer jag inte för sent, kan få svårt att hinna med det där med skåpen. Jag är inte så säker på hur man hittar böcker men jag vet ungefär var de står. Jag vet var de nya böckerna står och ALMA-pristagarna finns. Jag har lite koll.

Japp. Varje gång jag intervjuar barn och unga lär jag mig något. Nästan alltid blir jag förvånad och förvåningen underhåller jag.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Elev, årskurs 7, tipsar mig om vad att läsa

När jag besöker ett bibliotek brukar jag fråga de som är där vad jag ska läsa. Denna gång är jag i skolbiblioteket i Hjulstaskolan. Där får jag förmånen att tala med en elev i årskurs sju. Jag inledde med att fråga:

– Vad tycker du att jag ska läsa?

Och detta är elevens svar och berättelse:

Om man gillar mysterium och när man söker äventyr och drama eller action så är den här passande för dig. Den heter Undertaker 1 och just denna del heter Guldätaren. En man har tagit guld från människor och ätit upp guldet. En egoistisk människa är det. Men det som händer är att folk blir misstänksamma mot det han gör och han får det jobbigare och jobbigare.

Den andra du kan läsa är:

FÄRGLÖS Chris Wooding

Jag kommer inte ihåg huvudkaraktärens namn (tittar i boken). Det handlar om den som kan räddas från döden, bli uppväckt från döda men när man blir det blir man färglös och som färglös blir människor runt omkring dig hårdare. Gedd, huvudkaraktären, var egentligen dålig människa från början men blir under bokens gång en bra människa. Han får serumet och förstår hur det är att stöta ut människor. Man kan lära sig om rasism och att insidan är det som räknas. Jag bryr mig mest om insidan. Det borde fler personer också göra. Många blir utstötta för hur de ser ut.

CORALINE av Neil Gaiman

Jag har sett filmen. Jag älskade filmen men bara sett den en gång. Coralin flyttar in i ett hus men hon hittar en ingång, men man måste ha en speciell nyckel till den och där finner hon en helt annan värld. Hon inser under berättelsen att de hon träffar där inte är som de verkar. Det är en spännande bok och äventyr, inte så läskig för mig men boken får dig att vilja fortsätta läsa. Att jag läste den för att jag sett filmen. Jag har alltid gillat äventyr, action, mysterium och spänning.

Böckerna om Sherlock Holmes!

Den jag tycker mest om handlar om Baskervilles hund, en hund som hemsöker folk. Alla människor har hemligheter. Man vill veta hur de gjorde och hur de löste det. Hur? När? Varför? Vem? Var? Dom frågorna gör att man vill få svar.

Hur mycket läser du?

Jag läser mycket. Jag tar inte med mig böcker för jag är rädd att de ska gå sönder. Jag läser i mobilen. Jag lärde mig läsa redan i sexårs. Jag älskade när min mamma läste Kalle Anka tidningar. När pappa läste tyckte jag att han inte läste som mamma. Jag tänkte att jag måste läsa för mig själv ifall dom inte kunde. I skolan blev det enklare att lära sig att läsa. Jag kan läsa jättesnabbt.

Vad vill du ägna dig åt i framtiden? 

Jag vill och drömmer om att lösa brott på internet. Det är roligt. Kanske vill jag bli författare. Jag har många drömmar. Jag vill bli samuraj, ninja, superspion, agent och detektiv och nu är jag inne på att lösa brott. Gemensamt är att jag vill lösa brott. Jag vill vara där jag inte vet vad som kommer att hända. Ha problem att lösa.

Jag tackar eleven i Hjulstaskolan för samtalet.

Innan man förstår så gillar hjärnan det ändå

Riktig lyrik kommunicerar med läsaren redan innan de hunnit förstå den. Så skrev poeten T S Elliot 1929 i en essä om Dantes Den Gudomliga komedien. 88 år senare ger walesiska forskare honom rätt.

Detta går att läsa i Söndagens Språkkrönika i DN den 12 mars 2107 signerad Anders Svensson. Krönikan avslutas med

I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren är medveten om det.

Några versmått för att göra hjärnan glad! Det är bara att läsa. Poesin är direkt och omedelbar. Mina barn älskade denna Werner Aspenström Mätarlarven:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad. 

Jag tänker på alla de böcker jag läst för mina barn. Inte har de förstått allt det jag läst, inte har alla orden omedelbart blivit deras och inte heller har de begripit vad människorna i böckerna har för sig men åh så de lyssnat till det som berättats, och åh så de frågat och tänkt. Barnens hjärnor har nog gillat språkets melodi, gemenskapen och att den har fått något att grubbla på.

Intervju med skolbibliotekarien

Här är en intervju med en skolbibliotekarie i en skola årskurs F-klass till årskurs fem:

Berätta om hur du blev skolans bibliotekarie:

Jag är förskollärare och hamnade här av en slump. Vet inte om det var jag som helt enkelt anpassade mig eller om ”slumpen” var rätt för mig.

Jag trivs bra med att möta eleverna genom böcker. Här öppnas många olika vägar för att kunna kommunicera och mycket annat. Under tiden som bibliotekarie återvände jag till min egen skoltid där jag upptäckte läsningens och litteraturens betydelse för mig. Den personen som jag är idag, beror till stor del på den inverkan som böckerna haft på mig. Med andra ord kan jag säga att böckerna var som extra osynliga vårdare eller uppfostrare . Böckerna hjälpte mig att få större perspektiv på världen och vidgade mina vyer. Idag är jag medveten om litteraturens roll i mitt liv och det gör att jag har en förmåga att förmedla det till elever. Här finns möjlighet att väcka deras inre intresse för läsning och böcker.

Hur upplever eleverna skolbiblioteket?

Eleverna upplever skolbiblioteket som ett mysigt rum att komma till och titta på böckerna , låna böcker och få hjälp att hitta rätt bok.

Något som förvånar dig i mötet med eleverna? 

Att man kan genom böckerna kan hitta flera olika sätt att lära känna eleverna och deras världar är så fascinerande. Att öppna en dialog med en bok som verktyg var något som var en aha upplevelse för mig. Eleverna väljer olika och är nyfikna på allt. Fantasy är mest populärt.

På vilket sätt kan du påverka deras intresse? 

Jag bemöter eleverna med respekt och nyfikenhet. Jag är intresserad av deras uppfattning av den boken som de har läst och den de vill läsa. Man vill berätta om det finns någon som lyssnar. Man vill läsa för att ha mer att berätta.

Hur ser en dag ut i skolbiblioteket?

Biblioteket öppnar kl. 08:10. Eleverna kommer för att lämna och låna böcker. Jag lämnar dem i fred så att de kan leta på egen hand. De ber om hjälp om de känner att de inte klarar själva. Jag försöker att hjälpa de genom en dialog om deras intresse och viljan.

Detta med självständighet? Jag läser ”Är svensken människa? och i boken betonas vikten av självständighet. Människan bör vara oberoende av andra människor men effekten blir att människor känner sig ensamma. Att läsa böcker kan fylla ensamheten. Det är inte farligt att bli beroende av läsning . Eller?

 

 

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Läsfrämjarintervju med bokbussbibliotekarien

Körling frågar bibliotekarien Johanna Vestfält, Krokom 

Hur är det att vara bibliotekarie?

Jag fick frågan förra veckan av en person som själv beskrev sitt arbete som ensidigt, ostimulerande och tråkigt. Stackare! Mitt svar på samma fråga är det motsatta! Det är mångsidigt (jag får hjälpa läsovana barn att hitta en spännande bok, se till att nyanlända har böcker på lättläst svenska, hjälpa studenter att få sin kursbok och lära elever att använda Legyms) stimulerande (tänk att få vara med och bidra till mer läsning!) utvecklande (det finns så mycket mer för mig att lära!)

 

Bokbussen – vad innebär arbetet?

Vi möter många låntagare varje månad, alltifrån elever på en liten skola till pensionärer som slutat köra bil och därmed inte tar sig till närmaste filial. På bokbussen blir kontakten med låntagarna ofta mer personlig än på kommunbiblioteket. Och det är ett mycket socialt arbete. En del glömmer bort att låna för att den månatliga pratstunden med oss är minst lika viktig.

Bokbussen är också väldigt viktig för kommunens elever. De flesta skolor saknar skolbibliotek och för dem är bokbussen det enda bibliotek de besöker under en månad.

Vi lyfter många böcker, tipsar om många böcker och lånar ut många böcker på vår buss.

 

Vad lär du dig om läsarnas intresse?

Det är klart att jag lär känna människors läsintresse och ofta prickar rätt med det vi tar med oss på bussen. Om jag får frågan om en viss genre, brukar jag ta med mig fler i samma och skylta med eller visa för låntagaren. På så sätt kanske låntagaren hittar något mer som hen inte räknat med. Men jag blir stundom påmind om att det inte alltid går att veta vad någon annan tycker om. Därför är det viktigt att tänka brett.

 

Hur förbereder du dig?

På de skolor vi besöker lånas det ut mycket böcker. Det kräver en hel del förarbete av oss. Vi måste ha med oss tillräckligt och fyller därför hyllorna men också backar som vi har på golvet. Vi behöver också ha ett hum om vilka åldersgrupper vi ska träffa. Och inte minst försöker vi att sprida nyinköpta böcker till alla skolturer så att det blir en bra fördelning av det nya.

Hur ser du landskapen förändras, årstiderna?

Landskapets skiftningar märker vi väl. Det går en månad mellan varje tur och mycket kan ha hänt däremellan. Detta är också något vi ofta kommenterar. Om solen skiner och fåglarna kvittrar en vårvinterdag, kan vi visserligen inte höra kvittret och skulle kanske helt av allt vilja sitta och njuta på en fjälltopp, men uppskattar ändå solljuset genom bussfönstret. Och nästa sväng kanske snön är helt borta. Då pratar vi om det. Jag tycker om att uppmärksamma dessa förändringar, att notera dem.

Hur handskas man med läsarnas lite mer privata val av böcker?

På ett större bibliotek med självbetjäning kan du vara helt anonym om du så önskar. På en bokbuss utan självbetjäning ska varje titel scannas av oss. Detta kan vara bokbussens nackdel.

Jag kommenterar aldrig valet av bok när låntagaren kommer till min lånedisk. Det är ett sätt för mig att visa respekt.

Vilka böcker skulle du önska fanns i bokbussen?

Jag önskar att vi hade en hel avdelning med böcker på andra språk än svenska. Alltfler frågar efter sådana och vi tar med oss från huvudbiblioteket efter behov. Men redan till hösten kommer min önskan att uppfyllas: Vi får en ny bokbuss och kommer att ha en flerspråksavdelning då.

Jag önskar också att vi alltid hade del 1 av alla fantasyserier för barn. De är alltid utlånade men ack så viktiga!

Hur många böcker innehåller er buss?

Ca 2000

Vilka böcker lägger ni fram och hur gör ni era val?

För oss gäller det att ha med sig det vi tror passar för dagen. Med erfarenhet anar vi ungefär vad som faller låntagarna på läppen men det är klart att vi inte säkert kan veta. Jag tycker det är viktigt att både vara följsam (dvs att skylta med säkra kort) och utmana smakerna lite, (t.ex. med serieromaner som inte lånas av så många hos oss… än!). Om jag har snappat upp att en elev tycker om att läsa om superhjältar, brukar jag ta med mig flera sådana och föreslå, eller lägga fram i hyllan.

 Vad förvånar dig i ditt arbete?

Jag förvånas ständigt över hur fort veckorna går. Det händer ofta att jag och min kollega undrar om vi åkt till fel ort… vi var ju här bara för nån vecka sedan! Kanske är det för att det är så roligt som det går fort, jag vet inte!

 Hur upplever du ditt arbete?

Förutom mångsidigt, stimulerande och utvecklande är mitt arbete viktigt, eftersom det innebär en möjlighet att påverka. Jag kan med mitt arbete se till att det finns böcker som passar alla i våra hyllor, åtminstone sträva efter det. Jag kan tillgängliggöra läsning på olika sätt (läsning med öronen, ögonen eller fingertopparna). Jag kan lyfta fram normbrytande böcker. Med rätt bok kan jag som förmedlare av litteratur faktiskt öppna dörrar och förändra.

 

Tack för intervjun. Hej HOPP!