Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

Ingen arg på katten i bokhandeln

På avstånd trodde jag katten var en leksak. Men då jag kom närmare såg jag att den rörde sig. Den var levande. Morrhårens känselspröt vickade. Katten brydde sig inte om ifall man slog sig ned intill den. Inte heller om man försiktigt strök den med handen över pälsen.  Jag såg barn sitta där och läsa och jag såg katten sova vidare mellan dem. Jag ville fotografera och uppmärksammades av bokhandlaren:

– Katten kommer hit varje dag. Tre våningar upp har katten hittat en plats att vila på. Vi vill ha den här och skulle sakna den om den inte kom.

Titeln på boken intill är vänlig. Bokhandlaren uppmärksam och vänlig. Bokhandeln ett äventyr.

Ingen arg på katten.
Ingen arg på katten.