Rektorns brev om läsning och berättande

Genom twitter jag fick jag kontakt med rektorn. Jag skrev och frågade om rektorn kunde berätta om läsande och högläsande. Här är rektorns brev om läsning och berättande:

 

Hej Anne-Marie!

Tack för att du vill höra mina tankar om läsning. Mina tankar om läsning är samma som mina tankar om berättelser och berättande. Att få berätta om vad jag tycker och tänker har fått mig att hamna i många minnen. Det är då berättelserna och känslorna som blir tydliga för mig, men även doften av en del böcker, temperaturen i rummet och vilket väder det var ute.

Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa, ibland känns det som att jag alltid har kunnat det. Så är det naturligtvis inte, det måste ha kommit någon gång. När jag var barn, två till fem år, hade jag det så bra eftersom min mormor och farmor passade mig när mina föräldrar var på jobbet. Jag minns att de alltid läste för mig till förmiddagskaffet – ibland läste de Bamse och väldigt ofta min favoritbok som barn – Patriks snabbverkstad. Då Patriks snabbverkstad handlar om en pojke och hans farmor var det ofta min farmor just, som läste den för mig. Jag vet att både farmor och mormor hjälpte mig att följa med i texten, så att jag visste var de var hela tiden. Det känns som att läsningen kom till mig under de stunderna.

Jag tycker mycket om berättelser och har alltid gjort. Historier skapar bilder i huvudet på människor och får dem att slappna av. När vi har möten av olika slag på skolan har jag som mål att berätta en historia varje gång. Ibland är den självupplevd och ibland är den skriven av någon annan. För mig handlar berättelser om att fly verkligheten och samtidigt förstärka och förtydliga den. En berättelse kan berätta en sanning på ett annat sätt än det är möjligt att säga det rakt ut. Från början handlar det om att jag trivs i en berättande tradition. Min farfar berättade alltid historier, min pappa likaså. Även min mormor var full av berättelser och historier. Nu pratar jag ofta med mina barn om att samla på händelser de varit med om, för att de ska ha historier att berätta.

Berättelserna har alltid varit viktiga – både när jag var lärare och nu när jag är rektor. Målet är att hitta en historia som passar det samlingen ska handla om, då hamnar vi i rätt tankebanor direkt. När jag arbetade med ungdomar var berättelser ofta ett sätt för mig att starta lektionen på, att fånga intresset eller att få dem att lämna det som hänt på rasten. Hittar jag inte en historia som passar, är min upplevelse att det alltid passar med en berättelse. Det skapar en bra gemenskap att skratta, eller beröras av något tillsammans.

På skolan har eleverna en bokklubb. Jag har blivit inbjuden till denna. Där blev jag intervjuad om en bok jag tycker om, hur läsning påverkar mig, vad jag läser nu och vad jag läst tidigare, om jag har favoritord och favoritmeningar. På något sätt hänger allt ihop – när jag får möjlighet att prata med elever, oavsett om det är genom en inbjudan till en bokklubb, på raster eller på lektion, vill jag vara med och skapa bilder via historier och berättelser. Bilderna skapar nya historier och minnen. Utan historier, berättelser och minnen skulle mitt liv bli rätt torftigt och jag tror att det är så för många. Det händer relativt ofta att elever ber mig komma till sin klass och berätta något. Att de frågar, att de vill träffas och att de vill lyssna gör mig väldigt glad. För mig betyder det att de tycker om bilderna det skapar. För mig, egoistiskt, betyder det också att de tycker om mitt sätt att berätta och läsa. Bekräftelse är en drog som är svår att vänja sig av med… Det betyder också att jag får tillfällen att föra in tankar om värderingar och människosyn i eleverna på ett trevligt och otvunget sätt. Jag får ta del av elevernas berättelser och litterära upplevelser. Det handlar därför om respekt mellan åldrarna. Även om vi inte läser samma saker påverkar det vi läser oss själva och därmed varandra när vi lyssnar.

Jag älskar att läsa högt! När mina egna barn var små läste vi föräldrar högt för dem varje dag. Nu är de en bra bit upp i tonåren, men det händer att jag läser för dem ibland ändå – inte alls lika ofta, men det händer. Senast bad min dotter mig att läsa några sidor i en bok hon hade som läsuppgift i skolan. Hon tyckte inte att den gav henne så mycket när hon läste själv. Anledningen var att det var ett deckartema och hon trivs inte i deckargenren. Att få hoppa in mitt i en bok och läsa ett par kapitel gav oss en kväll av diskussioner kring hur man skriver för att uppnå vissa känslor och hur hon hade föredragit att författaren använda språket för att min dotter skulle ha fångats av boken på ett annat sätt.

Att vuxna läser för barn skapar tillfällen till samtal. Jag känner mig också säker på att det skapar både gemenskap och trygghet. Att höra en vuxen röst läsa i lugn och ro skapar band som håller länge. Nu läser mina barn en hel del själva och vi köper gärna böcker till varandra i födelsedagspresent eller julklapp. Ibland byter vi böcker, men ofta har vi en nyfikenhet för varandras böcker och låter varandra berätta om det som lästs. I julas gav ett av mina barn mig en bok av en soldat i andra världskriget. Soldaten skrev dagbok fram till ett år innan han omkom. Vi hade fantastiska diskussioner om dagböcker, krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet tack vare julklappen. Dessa samtal hade vi kanske inte alls haft om jag inte fått boken. Att vuxna läser tyst själva, men visar att de läser påverkar också barn med andra ord. Samtidigt handlar det om det rent mänskliga – att lyssna och att vara nyfikna på varandra.

Jag önskar ibland att jag hade fler svar än jag har. Därför tror jag inte att jag har de stora tankarna om hur en människa börjar läsa, men jag har tankar. Jag vet att jag vill att mina egna barn och de elever jag träffar ska bära med sig en berättande och läsande tradition. När min son var barn hade han en lärare som hade förmågan att alltid träffa rätt när hon gav honom läsläxa. Nu är det många år sedan, men vi skrattar fortfarande åt böckerna om Palles pappa. Vi låg på köksgolvet och skrattade så tårarna rann åt historierna han läste högt för oss. Vill vi få barn att läsa måste vi lyssna på det de läser. Vill vi få barn att berätta måste vi lyssna på det de berättar. Gör vi det kommer vi att få höra många fantastiska berättelser och dela många känslor.

Med vänlig hälsning Patrik

Kommentera