Så här kanske det är Ulf Stark

– Farväl, lilla fågel om du ska flyga till himlen i natt, viskade jag.

Sen blundade jag och funderade på hur det skulle kunna vara där. Jag tänkte på mamma och pappa. Tänk om man kunde besöka dom, tänkte jag. Bara så länge att man kan se hur dom har det. Det var så många år sen vi sågs. Just som jag skulle somna tyckte jag att jag hörde fågeln.

– Kom  med om du vill, tyckte jag att den viskade i vinden.

När jag kom till Himlen var mamma och pappa där.

– Nämen, Ulf! utbrast mamma och torkade händerna på klänningen. Hon hade just hängt tvätt, för hon älskade lukten av soltorkad tvätt. Dom kramade mej bägge två.

– Härligt att se dej, sa pappa. Men det var värst vad du har blivit gammal.

– Ja, jag är väl ungefär i samma ålder som ni, sa jag. Hur har ni det?

– Huvudet upp och fötterna ner, sa pappa.

– Ja. Eller tvärtom, sa mamma. Här är det precis som man vill.

Ur ”När jag besökte himlen” av Ulf Stark, utgiven av Bonnier Carlsen 2003, sid11 och 12.

Du lärde oss att vissla!

Nu visslar vi för dig.

Anne-Marie

 

Kommentera