Att läsa bland unga och boken är gullig

Jag sitter utomhus på en skola. Det är rast. Jag har slagit mig ner med min bok. Inte långt ifrån spelar barnen boll. De tjoar. Det är livliga röster och spring i benen. Jag läser min bok. Det dröjer inte länge förrän ett barn kommer och frågar vad jag gör. Jag berättar att jag läser. Barnet slår sig ner och tittar i boken.

– Den är gullig.

– Berätta, säger jag.

– Boken är gullig.

Snart talar vi om boken. Det dröjer inte länge innan jag får läsa högt. Det kommer fler barn. Snart räknar jag till fem barn som frågar om boken, lyssnar till högläsningen. Det är fem barn som vill titta i boken. Boken går runt, huvuden slår sig samman, blickarna ner i boken och så småpratet om omslaget.

Intresse väcker intresse. Intresse går att låna. Jag sitter med min bok. Mitt intresse för vad den har att berätta går inte att ta miste på. På några minuter kommer några barn och frågar vad det är jag gör och boken går runt.

Läs så det syns. Läs så det hörs.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Disciplinen och läslusten

I Kulturrådets kunskapsöversikt Med läsning som mål, 2015 (finns också på engelska) beskrivs hur högläsningen kan användas i disciplinerande syfte. Det betyder att man uppfostrar med boken.

Det kan handla om att man ska lära sig att vara stilla och lyssna och kanske somna till boken. Om man stör för mycket får man inte delta i högläsningen.  Små barn som lyssnar vill också prata och berätta. Det boken berättar kittlar deras hjärnor. De vill också ha ett ord med i laget. Ofta spritter det till i deras berättande kroppar och man kan se att de är engagerade. Inte alltid till högläsarens lycka. Högläsaren kan tyckas bli avbruten och se aktiviteten som ett hot mot tystnaden och bokens berättelse. Ibland får den som inte kan sitta still och lyssna med stängd mun flytta ut i ett annat rum. Boken förblir en hemlighet och pärmarna stängs för den som lyssnat. Barn som ofta upplever att de ska uppföra sig på ett speciellt sätt och som inte klarar av det lär sig att boken inte är för dem.

Det handlade om att skapa positiva möten med både undervisningens innehåll och i synnerhet bokens berättelse. Barn som lyssnar spritter till och vill berätta. Boken gör det med lyssnaren. Vi vuxna tänker i det tysta och inom oss men barn tänker genom att prata. Det handlar också om pedagogens lyhördhet och anpassning och att ladda mötet med böckerna på ett positivt sätt och avsluta läsningen då det är som roligast och mest spännande. Ibland fungerar högläsningen för några minuter, njut av dessa minuter, och avsluta med ett härligt samtal om det böckerna inspirerade till.

Barn har språket i kroppen. De visar att de vill berätta. Därför handlar mötet med boken att oavbrutet se till att alla får uppleva mötet positivt. Över tid lär sig pedagoger och barn att mötas i samtalen och då har vi fått en gemensam utgångspunkt för en utvidgad berättelse. Den där vi tänker, kommunicerar och lär. Mina erfarenheter är att jag läser så länge det fungerar och avslutar då jag inte äventyrar att min läsglädje avslutas med att jag smäller igen boken och riktar mina ilskna blickar mot de som störde. På sikt kan jag läsa längre och längre stycken och bjuda in eleverna att smaka på ord, uttala meningar och diskutera lösningar eller annat som de upptäckt och vill berätta om.

Alla möten med böcker ska präglas av nyfikenhet och verka så att varje barn får uppleva att boken är för dem. Det handlar om att tidigt få upplevelser av att gemenskapen med boken, högläsningen, samtalen är något som är för alla.

Återigen; läs Med läsning som mål och diskutera den livligt i de pedagogiska sammanhangen, i läsecirklar och där vi ser rubriken som en mening och ett innehåll. För alla!