Katarina och Rosa Taikon

Jag lyfter fram olika romska förebilder här på bloggen. En författare eller annan person som kan verka som en positiv förebild för romska ungdomar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att lyfta förebilder – det är något som ofta hamnat i skymundan i berättelsen om det romska folkets historia. Denna gång: Katarina och Rosa Taikon.

Jag kan inte skriva om den ena utan att nämna den andra.

Det finns otaliga artiklar, böcker och filmer om deras liv och deras kamp för romers mänskliga rättigheter. Dessa snuddar bara vid hur starka och kloka dessa kvinnor var.

Men jag vet exakt vilken styrka och vilja de har haft för att outtröttligt kunna fortsätta kämpa vidare mot alla odds.

Att jag, som flyttade hit till Sverige som litet barn, fick möjligheten att bo i lägenhet och gå i skolan är tack vare dessa kvinnors envetna protester, uppvaktning av politiker och tjänstemän och otaliga intervjuer i media.

Att Sverige erkände romer som en nationell minoritet och att det finns en minoritetslagstiftning är också något som aldrig hade blivit verklighet om inte dessa två kvinnor varit så aktiva i sin kamp.

Att jag idag är Sveriges läsambassadör är ett indirekt resultat av deras kamp.

Katarinas böcker om flickan Katitzi (utgivna 1969–1980) har influerat människor i flera generationer och är en otroligt viktig del av historien om romernas mänskliga rättigheter.

När böckerna om Katitzi skrevs fångade hon en ung flickas liv i ett Sverige som inte är allt för avlägset. En tid då antiziganismen var en accepterad form av rasism mot romer och resande. Böckerna borde vara en självklarhet att läsa i alla skolor i Sverige.

Lawen Mohtadi skrev om Katarinas liv (1932–1995) i biografin Den dag jag blir fri (2012), som även resulterade i dokumentärfilmen Taikon (2015). Jag fick möjligheten att översätta den till kelderash-dialekten och det var otroligt att sitta där med texten och se denna kvinnas engagemang. Hennes styrka och resonemang gör henne till en människorättshjälte helt i klass med Martin Luther King.

Porträtt av Katarina Taikon

Katarina Taikon. Fotograf: Björn Langhammer.

Katarina offrade sitt liv i kampen mot antiziganism   hennes hjärta orkade till slut inte mer och hon drabbades av hjärtstillestånd. Man lyckades återuppliva henne men hon vaknade aldrig mer upp ur koman hon hamnat i. 1995 gick hon till slut bort, efter 13 år i koma.

Domino Kai och Rosa Taikon på Romska jubileumskonferensen 12 mars 2012

Domino Kai och Rosa Taikon på Romska jubileumskonferensen, 12 mars 2012.

Katarinas äldre syster Rosa (1926–2017), som även är känd för sitt silversmide, fortsatte att engagera sig och kämpa mot antiziganismen ända fram tills sin bortgång alldeles nyligen. Jag fick möjligheten och privilegiet att få träffa henne ett par gånger på Göteborgs stadsmuseum i samband med att hon invigde utställningen ”Vi är Romer”.

Bland mina mest värdefulla ägodelar finns en Katitzi-bok signerad av Rosa till min äldste son Romeo som hon fattade tycke för; ”Den där pojken är speciell, ta väl hand om honom”.

Rosa hade en närvaro och ett sätt som gjorde att man fullkomligt förälskade sig i hennes styrka och mod. Hon hade en eld som brann inom henne, en eld som brann intensivt och som fick sitt bränsle från alla orättvisor i denna värld.

Dessa två kvinnor, Rosa och Katarina Taikon, är nationala klenoder och bland de största i vår romska historia.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för deras kamp.

Bibliografi över Katarina Taikons utgivning på svenska​:

Zigenerska. Wahlström & Widstrand. 1963.
Zigenare är vi. Tiden. 1967.
Dikter. Författarcentrum. 1968.

Serien om Katitzi
Katitzi. Zigenaren. 1969.
Katitzi och Swing. Gidlund. 1970. ISBN 91-7021-068-3
Katitzi i ormgropen. Gidlund. 1971.
Katitzi rymmer. Gidlund. 1971.
Katitzi, Rosa och Paul. Zigenaren. 1972.
Katitzi i Stockholm. Zigenaren/Grafisk konsult. 1973.
Katitzi och Lump-Nicke. Tai-Lang. 1974.
Katitzi i skolan. Tai-Lang. 1975.
Katitzi Z-1234. Tai-Lang. 1976.
Katitzi barnbruden. Tai-Lang. 1977.
Katitzi på flykt. Tai-Lang. 1978.
Katitzi i Gamla sta’n. Tai-Lang. 1979.
Uppbrott. Tai-Lang. 1980.

Bilderböcker om Katitzi med illustrationer av Lisbeth Holmberg-Thor
Katitzi, det brinner. Bonniers juniorförl. 1981.
Katitzi kommer hem. Bonniers juniorförl. 1981.
Förlåt att vi stör!: om zigenska flyktingar. PAN pamflett. PAN/Norstedt. 1970.
Niki. Gidlund. 1970.
Zigenare. NoK junior. Natur & Kultur. 1970.
Hur blev det sen då, Katitzi?. Rabén & Sjögren. 1977.
Raja, zigenerskan. Bonnier. 1979.

Sommarhälsning

Här kommer en sommarhälsning och tillbakablick från läsambassadören Bagir Kwiek och Cecilia Brisander, handläggare på Kulturrådet, om de sex första månaderna sedan Bagir utsågs till läsambassadör. Nästa blogginlägg från Bagir publiceras i slutet av juli. 

Hej,
Här kommer en hälsning och information från Kulturrådet angående läsambassadören och nationella minoriteters litteratur.

Den 12 december utsågs Bagir Kwiek till läsambassadör 2020-2021. Uppmärksamheten kring utnämnandet blev stort och Bagir har medverkat i diverse artiklar, radioprogram och TV. Innan Covid-19 hann han även göra några framträdande men grund av pandemin har vårens arrangemang ställts in eller skjutits upp.

Bagir Kwiek:
– Jag bloggar regelbundet bland annat om romska förebilder. På gång är även att uppmuntra till att ta tillvara på äldre romers berättelser och att inspirera till eget berättande. En vägledning med tips och inspiration håller på att tas fram liksom filmer.

– Under våren bjöd jag in svenska folkbibliotek till att bli romska läsambassader. Jag drömmer om bibliotek där minoriteten romer syns, hörs och känner sig trygga. Syftet är att bibliotek ska utveckla sin verksamhet kring minoriteten romer och nationella minoriteter.

På webbsidan för romska läsambassadörer kommer det i augusti finnas ett formulär att fylla i där bibliotek kan dela med sig av hur det arbetar. Alla bibliotek som deltar får ett diplom och ett par bibliotek blir utvalda till att få besök av läsambassadören under 2021.

Katalogen för litteratur på nationella minoritetsspråk med urval av litteratur framtagen av Umeå stadsbibliotek går fortfarande att fritt beställa. Tillhörande affisch i A4 och A3 är fri att användas.
Läs mer om och beställ katalogen på Kulturrådets webb.

Ian Hancock: Kako Janko

Jag lyfter fram olika romska förebilder här på bloggen. En författare eller annan person som kan verka som en positiv förebild för romska ungdomar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att lyfta förebilder – det är något som ofta hamnat i skymundan i berättelsen om det romska folkets historia. Denna gång: Ian Hancock.

Kako betyder farbror på Kelderash-dialekten och är en hedersbetygelse som man ger alla äldre romer på samma sätt som man använder Bibijo till alla äldre romska kvinnor.

Dr. Ian Hancock, eller Kako Janko (farbor Janko) som han hellre vill bli kallad av oss yngre romer, fick förra året den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i Storbritannien; Officer of the Most Excellent Order of the British Empire (OBE).

Han är en av romernas mest betydelsefulla förebilder – en forskare som har skrivit och medverkat i otaliga böcker om både språket, kulturen och, allra viktigast, om vår historia.

Det var i hans skrift The Pariah Syndrome som jag fick en första glimt av något som kunde vara en sammanhängande och logisk utveckling för vårt folks gemensamma historia.

Hancock fick sin utnämning för en livstid av arbete med lingvistik, historieforskning. Han är chef för programmet Romani Studies och Romani Archive and Documentation Center vid University of Texas i Austin, där han har varit professor i engelska, lingvistik och asiatiska studier sedan 1972.  Han har representerat det romska folket vid FN och tjänstgjorde som medlem av US Holocaust Memorial Council under president Bill Clinton.

Jag har aldrig fått möjligheten att få träffa Hancock, men känner mig stolt över att få ha pratat med honom ett par gånger. Särskilt stolt blev jag när han gratulerade mig för utställningen Vi är Romer och bad mig skicka en signerad bok som jag skrivit, till sin samling på University of Texas i Huston.

Många delar av utställningen Vi är Romer bygger på hans forskning, namnet på utställningen är dessutom taget från en titel på en bok han medverkat i, We are the Romani people.

I boken Danger! Educated Gypsy har han utvecklat och fördjupat sig i romsk kultur på ett helt nytt sätt. Han har efter bästa förmåga uppmuntrat och inspirerat tusentals unga romer att välja vägen mot utbildning som bästa vägen i kampen mot antiziganismen.

Det gör honom i mina ögon till den viktigaste förebilden i världen. Men i mina ögon slutar han inte där, han fördjupar sig och förklarar vår kultur, vårt språk och vår gemensamma historia, land för land, på ett sätt som saknar motstycke.

Och varför säger jag utan motstycke?  För i alla texter som jag läst av honom har jag aldrig någonsin skämts eller känt mig mindre värd, snarare tvärtom. Han förklarar vår kultur utan att be om ursäkt, han får mig att känna mig säkrare i min identitet som rom och det är en gåva som heter duga.

Han förklarar ursprung och en logisk utveckling av det som romerna har gått igenom utan att förminska eller förnedra, hans föreläsningar lämnar dig uppfylld av kunskap och han är en av de få som lyckats lyfta medvetenhet om vad romerna utsattes för under Förintelsen.

I en av sina många skrivelser lyckas han även finna bevis och spår av min egen släkt, som fyllde en stor pusselbit i min egna historia. Han kunde via dialekten spåra oss tillbaka till Rumänien och via tidsramarna av ankomsten till Polen identifiera att vår släkt var en av de som gav sig av från Rumänien efter att  hållits som slavar fram till slutet av 1800-talet.

Vår romska identitet är en tung börda att bära ibland. Att bli dömd på grund av ursprung är det många som har erfarenhet av, men att dessutom inte ha en klar bild av din identitet och historien om ditt ursprung, det är det inte många som förstår.

De som har liknande erfarenheter historiskt är de människor som togs som slavar från olika delar av Afrika. Jag har ofta bytt ut orden från tal av Martin Luther King och Malcolm X när de talar om de svartas situation i USA till romer i Europa och kan tydligt se hur samma rasistiska retorik används mot båda grupperna.

Tänk dig in i den verkligheten en stund… att var du än är i världen så är inget utav det hemma, att var du än reser eller vilket land du än bor i, så är du inte hemma. Att alla du möter ser dig som en främling i deras land och att du blir behandlad annorlunda eller till och med sämre än andra människor.

Antiziganismen finns i varje land i hela världen i varierande form, men i varje land är dess effekter kännbara på ett sätt som påverkar generationer av romer, både socio-ekonomiskt och psykologiskt.

Hancocks arbete i att bringa klarhet om romernas ursprung och historia, och höja medvetenheten om vad som skedde med det romska folket är otroligt viktigt för ett folks identitet och kultur. Eftersom han även är en av världens främsta lingvister har han också kunnat visa hur språket har utvecklats genom historien och genom romernas färdvägar genom Europa. Han har gett oss vår identitet och historia.

Ni kan hitta Ian Hancocks böcker på bibliotek eller på någon av våra romska läsambassader.

Inbjudan till bibliotek om att bli romsk läsambassad!

I tider som dessa känns det ännu angelägnare att vi känner oss som en helhet. Vi har gått igenom flera kriser som hotat vår existens, men vi har klarat det och vi finns fortfarande här och känner oss nu mer än någonsin som en del av något ännu större. Det är i tunga tider ord som solidaritet och gemenskap blir ord för överlevnad och de har aldrig blivit sannare än just nu.

För romerna har det alltid funnits ett ord som har gett oss trygghet under tider av svåra prövningar: detta ord är ”partcha” och betyder ”en del av”. Det innebär att man delar med sig av allt man har till varandra på ett jämlikt sätt. Ålder eller social status har ingen betydelse, det är så man kan se till att alla klarar sig.

Information och kunskap ingår i vår ”partcha”. Den ser bortom individen och ser till att alla i kollektivet har lika förutsättningar. Det romska sättet att se på världen har alltid varit att först se efter kollektivets välmående och till sist på sig själv och sina behov.

Detta är en del av oss och vår kultur som hållit oss levande genom svåra tider och som blivit högaktuell under den svåra tid som vi alla går igenom nu. Detta är en tid för solidaritet, en tid då ”partcha” är ett av det viktigaste orden vi kan använda oss av.

Att bibliotek visar intresse om att få bli en romsk läsambassad är att visa solidaritet, det är att visa tro på framtiden. Lagen är ett instrument som vi behöver för att se till att samhället fungerar men medmänsklighet är något som ser till att världen fungerar!

Bara tillsammans kan vi bygga ett samhälle som är jämlikt för all. Och det finns ingen bättre plats att börja bygga än på våra bibliotek, som är demokratins och kunskapens fristad. Där ”partcha” är en verklighet och där alla är välkomna.

Bibliotek är och kan vara en sådan plats. Tillgång till litteratur kan betyda så mycket för att vidga horisonter och för ökad medmänsklighet. Hur bibliotek kan utveckla sin verksamhet kring nationella minoriteter/minoriteten romer finns beskrivet på Kulturrådets webbsida om romska läsambassader.

I juni, 2020 kommer det att vara möjligt att ansöka om att bli en romsk läsambassad.

Jag lämnar er med den gamla romska hälsningsfrasen  ”Zor, baxt thaj sastipen”. Jag önskar er (styrka, lycka och hälsan).

Bagir Kwiek


Här nedan kan ni se tips och en del lagar som kan underlätta för bibliotek när det gäller nationella minoriteter. Tipsen kommer från rapporten Många sätt att vara människa på, utgiven av Regionbibliotek Stockholm. 

När det gäller nationella minoriteter och urfolket samer är det inte så enkelt att få kännedom om de lokala förhållandena, slås det fast i rapporten.

”Det gäller att arbeta proaktivt och att ödmjukt använda de möjligheter som finns”.

Några grundläggande frågor för bibliotek att ställa är:

  • Är kommunen förvaltningsområde eller ej? Om JA finns det i så fall en minoritetssamordnare?
  • Vilka kommunala och regionala insatser görs kring dessa områden?
  • Finns det befintliga samråd i kommunen?
  • Finns det föreningar för minoritetsgrupperna?
  • Gör studieförbund och kulturaktörer aktiviteter för minoritetsgrupperna?

Att arbeta proaktivt med att komma i kontakt med organisationer, föreningar och personer kan handla om att uppmärksamma högtidsdagar, arrangera program, göra skyltningar och exponera medier samt att bjuda in till dialog med de som identifierar sig som en nationell minoritet. Det handlar om att på olika sätt och nivåer få kontakt med målgrupperna och de individer om identifierar sig som en nationell minoritet och visa på bibliotekens möjligheter, menar man i rapporten.

Bibliotekens arbeten med nationella minoriteter handlar framförallt om bidra till att öka kunskapen och förståelsen om nationella minoriteterna, tillgängliggöra medier, teknik och programverksamhet på minoritetsspråken i samråd med de som identifierar sig som någon/några nationella minoriteter samt till att bidra till revitalisering av språken och kulturerna framförallt för barn och unga.

Ett angeläget område för alla bibliotek är att bidra till att öka kunskapen om nationella minoriteter. Det finns en mängd sätt som bibliotek kan göra detta på, som exempel i rapporten ges:

  • Klargör vem/vilka på biblioteket som arbetar med nationella minoriteter.
  • Se över vad som står i biblioteksplanen och andra styrdokument om nationella minoriteter.
  • Kartlägg lokalsamhället kring nationella minoriteter. Finns det lokala föreningar, minoritetssamordnare och elever som får undervisning i minoritetsspråk?
  • Genomför interna kunskapshöjande insatser. Alla biblioteksmedarbetare behöver grundläggande kunskaper om nationella minoriteter, till exempel lagen om nationella minoriteter och språklagen.
  • Formulera uppdrag och mål för området.
  • Uppmärksamma nationella minoriteters högtidsdagar i såväl fysiska som digitala rum.
  • Fundera över hur ni kan lyfta fram nationella minoriteter på bibliotekets webbsida och i biblioteksrummet.
  • Inventera bibliotekets fysiska och digitala resurser om nationella minoriteter.
  • Ha koll på om det behövs fler medier på minoritetsspråken och tänk igenom val av placering.
  • Belys hur dessa områden kan bli en del av de aktiviteter och program som redan genomförs på biblioteket.
  • Ha alltid fokus på att insatser ska göras tillsammans med de som identifierar sig som nationell minoritet.