Mina lästankar två dagar innan nästa läsambassadör tar vid

Körling ritar 20+5Mina två år som läsambassadör.Två dagar kvar:

På torsdag får vi veta vem som blir den nya. Igår mötte jag föräldrar. En hel sal full av föräldrar som kom för att lyssna till hur, varför och när man ska läsa med sina med och tillsammans med sina barn. Det kändes högtidligt att möta dem. De är viktiga för barnens intresse för böcker och de har röster som de egna barnen älskar. Pappas röst. Mammas röst. Mormor och farfars röst.

Böckerna vimlar av ord. Genom böcker får vi möta ord vi inte visste fanns och ord vi känner till men som används på ett nytt sätt och i ett nytt sammanhang. När vi läser får vi tänka. Tänka och fundera. När vi läser kan vi känna med den vi läser om. Känna och tänka. Att läsa är att resa säger vi ibland. Kostnaden för den resan är liten och ändå kommer vi ut på äventyr vi aldrig kunde föreställa oss. Vi reser i tid och rum. Fram och tillbaka. En grop i marken är en övergång. Berättelser, sagor, faktatexter och vi får läsa och tänka.

Barn som inte kan läsa kan lyssna. Det är att läsa. Då vuxna läser högt blir litteraturen man ännu inte kan läsa på egen hand tillgänglig. Barn kan lyssna till mer avancerade innehåll än de kan läsa själva. Därför ska vi läsa högt för dem. De lyssnar till våra stämmor och de lånar av vårt intresse för det vi läser. Därför behöver vi vara intresserade av boken vi läser. Det gör barn och unga intresserade.

Vi behöver inte säga till barn att de läser fel böcker. De är inga kritiker. De är nyfikna, vetgiriga och intresserade. De finner trygghet i att läsa böcker de känner igen. De läser om böcker de tycker om. Många gånger läser de om böcker. De saknar sina vänner i böckerna för vänskap känner de. De vill ha samma platser där äventyren syns oändliga. Det gör att de kan möta äventyren samtidigt som de känner sig hemma både i språket och i platsen. Det barn läser kan vi ge utrymme för. De ska få läsa och de behöver få läsa. Avsätt gott om tid till stunder där vi kan läsa, i skolan och i hemmet. Be läsningen rum och betydelse genom att avsätta en gemensam tid för läsningen därhemma. Hela familjen läser. Då lånar vi koncentration av varandra. Vi lånar också intresse. Vi får struktur. Vi gör något tillsammans.

Att bekräfta barns böcker kan betyda att läsa högt ur dem. Något stycke för att återge det barn läser på egen hand. Jag läste första kapitlet ur sju av böckerna. Barnen älskade det. – Läs min! – Läs min! – Läs min! På så sätt visade jag respekt för barnens val av böcker och jag lånade ut min nyfikenhet och mitt intresse för böckerna. Barn behöver vår nyfikenhet på det de läser. Vårt intresse förstärker barnens intresse.

Barn och unga är också läsfrämjare. De berättar för varandra om böcker de läst. De visar sidor de funderar kring. De resonerar kring bilderna och vad som händer i dem. De läser tillsammans. Små barn pratar till sig sina tankar. De behöver sina röster för att tänka. Boken är en källa till muntligheten, munterheten och tänkandet. Den egna fantasin som tar vid. De egna tankarna som formas. För att boken berättar.

Vi kan alltid läsa högt för barn och unga. De får grammatiken, de får orden, de får författarens sätt att skriva, de får mångfalden, de får äventyren, de får möjlighet att tänka, de får en stund av här och nu, de får något de själva inte kan läsa, de får lyssna tillsammans. Det tar mindre än 90 sekunder att ge dem en läsupplevelse. Ett kort stycke och tankeverksamheten kittlas.

Mina föregångare; Johan Unenge och Johanna Lindbäck har fortsatt att verka för att barn och unga läser. Johan Unenge sitter med i Läsdelegationen vars uppdrag är att sätta läsandet i fokus. Johanna Lindbäck skriver ungdomsböcker och har podden Bladen brinner. Jag fortsätter att möta lärare, genom böcker och föreläsningar, konsultation och skoluppdrag. Jag har också tagit en tjänst i en skola. Där kan jag omsätta undervisningsidéer, forskning till praktik och verka för att barn får upptäcka böckerna genom samtal men också genom envis läsundervisning där de få lära sig att läsa. Lära sig läsa för att fortsätta att läsa.

Jag vill tacka för förtroendet och uppdraget. Kulturrådet har varit en källa för mig och till dem har jag vänt mig med frågor, idéer och konsultation. Och ALMA vars viktiga innehåll präglas av Astrid Lindgren tankar och delar ut ett pris som är ett av världens största. Jag vill tacka alla som har hört av sig med frågor och berättelser. Jag vill tacka bibliotekarier som berättar att deras arbete är så roligt och så viktigt. Jag vill tacka föräldrar som har frågat och undrat. Jag vill tacka alla barn och alla unga som skickat sms och berättat om hur de läser, när de läser och varför de inte läser. Jag vill tacka för upptäckter som biblioteksrasten och hur unga som själva driver sitt skolbibliotek tänker och gör. Jag vill tacka mamman som berättade om sin son som genom förskolan fick ett lånekort till biblioteket. Han lärde sig tycka om böcker genom förskolan och blev den läsfrämjare som gjorde mamman till en läsare. Jag kan göra listan mycket lång men slutar här.

Några ord lämnar jag till uppdrag för oss alla: Läs så det syns. Läs så det hörs! Besök biblioteken. Tala med en bibliotekarie. Besök bokhandeln. Tala med en bokhandlare. Duka med böcker. Böcker ska vara där barn är. Vardagsprata om läsningen: Vad har vi läst idag? Vad tänkte vi om det vi läste? 

Nu är jag nyfiken på vem som blir nästa läsambassadör. Jag kommer följa arbetet med intresse och värme.

Hej HOPP!

Om Astrid Lindgren i en skola i Washington

Gör en lektion om Astrid Lindgren och lämnar en bok till klassen i Washington. En bok om hopp!
Gör en lektion om Astrid Lindgren och lämnar en bok till klassen i Washington. En bok om hopp!

Jag fick förmånen att undervisa elever i en skola i Washington. Jag valde att göra en introduktion om Astrid Lindgren och undervisning ur boken Ronja Rövardotter. Undervisningen handlade om skogen och om hur Astrid Lindgren själv tyckte om att klättra i träd. Eleverna ställde spännande frågor om vem Astrid Lindgren var och hur hon skrev böcker.

– Även om hon såg gammal ut, verkade hon inte vara det, så hur gammal kan man känna sig? frågade en av eleverna.

Jag tror att Astrid Lindgren hade tyckt om frågan. Jag tänkte på skog, träd och natur. Och tänkte på kopplingen till det genomtänkta och vackra House of Sweden, Washington, där en av utställningen handlade om just skog, träd och vad vi kan åstadkomma av trä.

Jag högläste också om den underbara våren och det viktiga vårskriket. När jag högläste blev det stilla i klassrummet, och ögonen vandrade så där som ögon gör när man försätts i intensivt lyssnande. Det var som om vi kunde höra bäckarna kvirrla och känna glädjen över våren, ljuset och det framtida. Därefter lämnade jag boken till elevernas lärare för fortsätt högläsning eller för elevernas självständiga läsval.

Jag berättade för läraren om alla svenska barn- och ungdomsböcker som finns översatta till andra språk, bland annat engelska, och som finns att upptäcka i bokhyllorna i Rum för barn i House of Sweden. Där finns de svenska författarna representerade med viktiga böcker. Jag kände mig så ofantligt stolt över de böcker som ges ut, men också den miljö som skapats som så tydligt tar barns perspektiv.

Av Anne-Marie Körling

 

 

”inte skrämma barn till ångest…”

 

Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.

Astrid Lindgren

Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag

Besöker Dalagatan och viskar tack

På brevlådan namnet Lindgren, så en öppen dörr, en liten tröskel att kliva över och därinnanför  ett hem som fortfarande är Astrid Lindgrens.

I varje rum viskar jag tack, tack. Mitt inre bibliotek är så fyllt av Astrid Lindgrens böcker. Jag har älskat sönder böckerna om Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Jag har läst mig liten igen genom att läsa om bland annat Vi på Saltkråkan och alla novellerna, det jag inte läste som barn men som vuxen läste mig liten igen. Inom mig kan ungen spritta till och hoppsastegen blir ibland synliga för andra, men de inre skutten är mina egna. Jag har mått bra av att läsa Astrid Lindgrens böcker, även om och när dysterheten tagit sig in, bottenlöst sorg lagt mörker över hur jag ser på världen så har jag alltid kunnat läsa eller lyssna till det allvar som finns i botten av det ljusa. Jag tänkte ibland att under täcket funderade nog Pippi Långstrump över var hennes föräldrar håller hus för att inse att den som frågade åt henne var jag själv.

Och när jag som liten satt i en trädgård hos snälla farbrorn och snälla tanten och frågade om deras hund gick att köpa för en krona tror jag att jag levde ut allt jag lärt av Vi på Saltkråkan och Alla vi barn i Bullerbyn. När man återvänder till barndomsböckerna väcks så många minnen om det liv man hade och de tankar man tänkte en gång. De hör ihop.

När jag går där Astrid Lindgren varit viskar jag tack. Det är både ett barn som säger det och en vuxen som bär det. Tack.

På barnens sida redan från början

Igår talade vi om Madicken. Och idag läser jag Madicken. Ingen sa till mig att läsa den men samtalet fick mig att göra det. Jag har läst den en gång tidigare och tänkte att jag vill läsa den en gång till. Omläsningens djup och bredd.

Inledningsvis presenterar Astrid Lindgren personerna i boken och huset där de bor. Vi får mycket information men inte i en uppfordrande mening utan för att vi fullt ut ska kunna kliva in som gäster och vänner när vi läser. Jag funderar ofta över hur vi namnger våra barn, hur vi låter namnen vara våra och hur namnen berättar något om synen på oss. Astrid Lindgren skriver:

Madicken heter egentligen Margareta. Men när hon var liten kallade hon sej själv Madicken. Och fastän hon nu är stor och nästan sju år heter hon fortfarande så. Det är bara när hon ställt till någonting och behöver förmanas, som hon kallas Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta.

Redan här berättar Astrid Lindgren att berättelsen om Madicken kommer handla om saker som kanske gör att den uppfostrande omvärlden vill säga Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta. Och jag vänder mig tillbaka till bokens omslag. Boken heter Madicken. På barnens sida redan från början. Tack Astrid Lindgren.

ALMA – världens största barn och ungdomslitteraturpris

Bra litteratur ger barnet en plats i världen och världen en plats i barnet.
Astrid Lindgren

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Prissumman är fem miljoner svenska kronor och delas ut årligen till en eller flera mottagare. Författare, illustratörer, berättare och läsfrämjare kan belönas. Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. Basen för vårt arbete är Barnkonventionen och barns rätt till kultur. En expertjury utser pristagarna som nomineras av institutioner och organisationer från hela världen. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inrättades av Sveriges regering år 2002 och administreras av Statens kulturråd.

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne
Statens kulturråd
Box 27215
102 53 Stockholm

E-post: litteraturpris@alma.se

Från ASTRID LINDGREN MEMORIAL AWARD

ALMA: Vackrare kan det viktiga och nödvändiga inte sägas

 

P1340526

Ofta återvänder jag till inledningen i ”Än lever Emil i Lönneberga” där Astrid Lindgren beskriver att Emil för länge sedan är vuxen och att han är den snällaste karlen och att han dessutom är ordförande i kommunalnämnden. Med dessa ord låter Astrid Lindgren vilket barn som helst att vara en Emil, kreativ, lekfull, på sin egen sida om saker och ting, delaktig och utforskande av världen. Om vi glömmer att barn gör hyss men själva glömt bort våra egna ställer Astrid Lindgren oss frågor om vi själva minns och om inte – varför inte det? Vår oro över vilka barnen är ger oss inte rätten att skriva deras livshistoria i sten.  Bokens inledning andas barns rättigheter och att barns liv och världar måste omges av här och nu och mindre av uppgivenhet utan mer av hopp om det kommande.

Astrid Lindgrens stämma lever vidare genom ALMA-priset:

Årets mottagare av ALMA är Meg Rosoff och hennes tal till alla oss som tänker, verkar och finns kring barn har ristat in sig bland de oförglömliga stenar. Jag tänkte att nog log och vinkade Astrid Lindgren från sin utsiktspost när Meg Rosoff vid utdelningen av årets ALMA-pris på Konserthuset i Stockholm den 30 maj 2016 sade det som borde bli sagt och som om och om igen kan och bör sägas. Läs hela talet här, skriv ut det, läs om det, läs det högt, läs det igen, läs det där det kan skaka om, läs det för kraft och läs det för barn och unga. Läs det sedan om och om igen. 

Och det är inte utan att man känner sig stolt att leva i detta land som värdesätter barns litteratur och barns fantasi men för den skull inte någonsin ta den för given utan pågående och fortsatt verka för att det får vara så. ALMA är en påminnelse om hur vi kan se på barn och utmana oss med att se dem i ljuset av vår tid och barnens här och nu och för det kommande.

Meg Rosoff har ordet:

Jag är inte bara tacksam för det erkännande detta pris ger mig utan känner också tacksamhet gentemot det land som så starkt värdesätter barns litteratur och barns fantasi.

Låt oss!

Anne-Marie Körling