Ingen arg på katten i bokhandeln

På avstånd trodde jag katten var en leksak. Men då jag kom närmare såg jag att den rörde sig. Den var levande. Morrhårens känselspröt vickade. Katten brydde sig inte om ifall man slog sig ned intill den. Inte heller om man försiktigt strök den med handen över pälsen.  Jag såg barn sitta där och läsa och jag såg katten sova vidare mellan dem. Jag ville fotografera och uppmärksammades av bokhandlaren:

– Katten kommer hit varje dag. Tre våningar upp har katten hittat en plats att vila på. Vi vill ha den här och skulle sakna den om den inte kom.

Titeln på boken intill är vänlig. Bokhandlaren uppmärksam och vänlig. Bokhandeln ett äventyr.

Ingen arg på katten.
Ingen arg på katten.

Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.
Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.

Tre högläsningsböcker och livliga diskussioner

boktrave

Jag hade alltid med mig tre böcker till klassrummet då jag skulle välja en ny högläsningsbok. Och så visade jag eleverna hur jag var osäker på vilken bok jag skulle välja att högläsa ur. Jag läste ett kapitel ur varje bok och bjöd in eleverna att diskutera vilken bok de önskade lyssna till. På det sättet kom jag att sprida tre böcker till eleverna. Jag lärde mig snart att alla böcker jag berört med min högläsande röst blev böcker eleverna ville läsa ur. Det spelade ingen roll om jag läst hela boken eller ett väl utvalt stycke ur dem.

Diskussionerna om vilken bok eleverna ville höra är den aktivitet jag vill skapa. Om de ska bli medaktörer i sitt läsande måste engagemanget och viljan finnas hos eleverna. De diskuterade följande:

  • hur Anne-Marie kan läsa böckerna
  • att Anne-Marie läser en bok de själva inte kan läsa
  • om jag har valt rätt stycken för att verkligen presentera böckerna
  • om jag kunde läsa alla tre och i så fall vilken ordning

De diskuterade också böckernas innehåll och hur de skilde sig åt och varför. De kunde också kommentera att den förra högläsningsboken handlade om något som var ungefär som den vi nu lyssnade till och att vi därför skulle läsa en annan berättelse.

Engagemanget och diskussionen om vilken bok jag skulle högläsa kom att bli en del av den medverkan och påverkan jag önskade skapa.

Av Anne-Marie Körling