Kategori: Barnboksvänner

Vara rädda ihop och det där läskiga i boken

– Det ska vara lite läskigt, bad eleverna. Det är roligt när det är läskigt. Då får man sitta nära och vara rädda tillsammans. Det är jättemysigt att vara rädda ihop. Kan du läsa för oss?

Jag tänker på det läskiga i böckerna när jag börjar läsa ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det där läskiga som gör att man måste få veta vad som kommer att hända. Barnboken i sig slutar ju med att det går väl och det lär man sig då man har läst mängder med böcker. Det kommer gå väl. En elev jag träffade hade aldrig läst en hel bok. Det fanns aldrig tid att läsa en hel bok, varken i skolan eller någon annanstans. Jag läste för dessa nior så att de kunde upptäcka att böckerna gjorde att man ville läsa dem. Jag läste någon riktigt spännande och slutade mitt i. Inte ett ord av engagemang visade eleverna. De lämnade klassrummet i mol tystnad. Inte en fråga om boken. Några månader senare kom en av eleverna fram och frågade:

– Dog han?

Jag gav honom boken jag högläst ur. Han läste vidare för att få svar på sin fråga. Ivrigt ville han veta. När han förstod att den boken berättade om inte dog utan överlevde pustade han ut och berättade det för de andra i klassen.

– Han dog inte!

Sagornas hjältar går igenom en mängd hemska saker. Det är ibland gastkramande spännande. Men i sagans form möter man rädslan för att den går att möta och att vi människor måste möta den. Men vi vet också att vi kommer klara oss. Hjälten kommer det att gå väl för. Också läsaren kommer det gå väl för.  Men vi möter vår egen rädsla. I boken får vi känna den.

Jag gick omkring i klassrummet. Kände att någon gick bakom mig. Vände mig om och såg eleven gå med boken i hand, djupt koncentrerad på innehållet men efter mig i hasorna. Jag hörde ett litet ”puh” och barnet försvann till sin plats och fortsatte läsa.

Minns när mitt egna barn läste för sig själv. Plötsligt kom barnet ut och satte sig vid köksbordet, alldeles intill mig, till synes utan att vilja prata. Boken framför sig och blicken ivrigt läsande.

Jag frågade om böckerna de läste. De var så spännande. Så läskiga ibland. Hjärtat hoppade och rädslan …

– Jag måste sitta nära dig för det är så läskigt. Men nu är det bra igen. Dom klarade sig. Allt är bra.

– Det var så spännande och jag måste vara nära dig för att våga läsa vidare, berättade eleven. Den bok eleven läste blev en bok som alla de andra eleverna också ville läsa. En bok som man inte kan överge blir en bok som talar för sig själv. Ibland kan den egna läsningen kräva lite kontakt och närhet när spänningen blir olidlig och andhämtningen påverkad.

Jag fortsätter i boken jag läser. Det är isande kallt i texten. Och jag vet att jag kommer möta ondskan och jag vet att en syster kommer att rädda det som räddas ska. Däremellan äventyret, farorna, känslorna och modet.

”Den fick mina ord att stanna i halsen. De kanske var rädda för att komma fram. De kanske visste vad det var för en omåttlig elakhet som låg bi där i det yrvakna havet. De tre masterna var raka som spett.”

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Nilsson, Frida: Ishavspirater, Natur & Kultur, 2015

”Han har läst en bok och nu ska jag köpa tio nya”

En mamma ringde mig och berättade att hennes son ”äntligen” läst en bok och att hon nu var på språng till bokhandeln för att köpa en trave böcker för att förse sonen med nya. Minst tio skulle hon lägga framför honom. Vilka? frågade hon mig.

Vi vill. Men vår vilja gör något med den andres vilja. Det gäller att acceptera den andres utrymme och egna upptäckter. En son som nyss läst ut en bok är fylld av boken. Om vi stillar oss kan vi låta sonen få ha sin läsupplevelse fredad en stund. Kanske kan vi lyssna till det sonen eventuellt vill berätta. Inte rusa iväg till bokhandeln för att förse barnet med nya böcker. Hellre ta sonen till bokhandeln, själv botanisera bland böckerna, och vara där under en väl tilltagen tid för att också ge möjlighet för sonens egna möten med litteraturen samt låta barnet upptäcka böckerna på plats och nyfiket få plocka med dem. Det handlar om lyhördhet. Hur vi lyssnar till den som läst en bok och hur vi förstår vikten av att motivationen också kommer inifrån läsaren själv.

Jag tänker på den svalka som behövs för att den andra ska få ha sitt utrymme ifred. Ofta tänker jag på den lilla dikten om barnet som började samla frimärken men som fick sitt begynnande intresse släckt av sin pappa som kom med en tvåkilos låda med frimärken för att bistå och ge. All den egna upptäckarlusten borta, den egna kraften att söka upp och samla på sig borta. Den egna aktiviteten uppslukad av någon annans. Och så avslutades samlandet av frimärken.

Läsaren som läst sin första bok och som mamman ”äntligen fått” att bli läsare har egentligen blivit läsare av egen aktivitet. Det är författaren som har fått läsaren in i berättelsen. Det är den aktiviteten vi måste vara rädda om. Värna den. Det vi själva vill ge och vill att barnet får ta del av det kan vi ge genom högläsning. Mamman ringde igen.

– Sonen läser om boken. Slukar den en gång till.

Sonens läsupplevelse öppnar inte genast dörren till alla andra böcker utan till ett närmare förhållande till just den boken. – Hur hittade sonen boken? Vad gjorde att han valde att läsa den?

Det handlar inte om de tio böckerna som genast ska ges läsaren. Det handlar om att inte dränka med det vi vill och önskar. Upptäckten av ett frimärke är en sak och den glödheta ivern som kommer med två kilo en annan.

Av Anne-Marie Körling

Vi vinkade till jättemyrsloken

I Läsliv (2015 #4), tidskriften från Myndigheten för tillgängliga medier, svarar jag frågan vilken bok jag har i fickan just nu?

– Just nu har jag en liten Pixibok i fickan. Den heter ”Jättemyrsloken hjälper till” av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore. Jag läste den nyss för en liten en. Vi vinkade till jättemyrsloken i boken och sa hej. Vi rörde oss tillsammans in i bild och text. Efteråt umgicks vi med orden ”stor” och ”liten”. Språket kröp ut ur boken och in i samtalen om stora och små saker.

Om man vill se en jättemyrslok kan man titta här!  Man kan också läsa mer om jättemyrsloken kan man gärna läsa boken om Konstiga djur och sedan boken  En annan resa. Det går också fint att lyssna! Jag sitter och tittar på omslaget till Konstiga djur och blir glad över hur djuren vill vara nära bokstäverna. Bokstavsdjuren skulle jag vilja prata mera om.

Jag blir så berörd

– Jag blir så berörd av Vrese, sa läraren jag samtalade läsning med. Han är så … så … ensam. Jag känner så med honom. Den där ensamheten …

– Jag känner så med farfar, kaninen, svarade jag. Jag har följt honom genom berättelsen. Han är lite glömsk. Lite gammal. Kanske har han börjat glömma lite. Jag känner sådan ömhet för honom när han dyker upp i texten.

Vi läser Ulf Starks böcker och samtalar om våra upplevelser. Jag läser Sommar i stora skogen och läraren läser Jul i stora skogen. Vi njuter båda av att läsa illustrationerna som Eva Eriksson berättar genom.