Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.
Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.

Litterära kartan till bokhandeln och biblioteket

Books are our bag

Jag läser i Dagens Nyheter att tolv oberoende boklådor på Södermalm i Stockholm inleder ett nytt samarbete: Boksöder. Initiativtagaren till detta är Julia Gillberg på The English Bookshop. Boklådorna länkas samman med en karta, en bokhandelspromenad, vilket gör att bokhandelskunderna kan följa en karta och besöka dem alla. Jag tycker idén är lysande. Den där promenaden kan bli social och gemensam. Ta en promenad, besök bokhandlarna, prata böcker med den du går med, kliv in i bokhandeln, botanisera, läs lite här, läs lite där och köp en bok. Rör dig in mot bokhandeln, in mot boken, in i gemenskapen.

Jag har ofta talat om kartan till biblioteket. Elever ska gå till biblioteket. Ofta med förmaningarna att uppföra sig, sköta sig, inte prata, inte springa, inte röra. Det gör att biblioteksbesöken laddas med förmaningar och inte med den gemenskap man kan känna när man har ett gemensamt mål och en väg att gå för att nå dit. Jag brukar säga att vägen ska kantas med upptäckter och att vi bör göra den promenaden till en del av besöket. Vi vuxna kan pröva att gå vägen mellan skola och bibliotek och undersöka vad som finns att läsa på vår promenad. Ibland blir jag bedrövad när jag läser det som erbjuds. Det är löpsedlar som skriker ut med lättlästa versaler om mord, krig och ond bråd död. Det är affärernas marknadsföring som säger köp, köp, köp. Då det gäller att få lära sig att läsa och få upptäcka vad det finns att läsa är vägen till biblioteket ofta ganska bedrövlig. Det vill säga om vi inte läser och berättar om vägarnas namn, kvarterens namn och gör något mer av det som beskriver var vi är. Det är nästan skönt att komma fram till biblioteket och upptäcka att det finns så mycket annat att läsa, en hel värld att upptäcka.

Jag tänker alltid – i den bästa av världar – att vi får en karta med olika stopp – här ska vi upptäcka en text, ett meddelande eller en liten notis som gör oss till nyfikna läsare, berättande läsare och där vi medvetet ger barn och unga en litterär promenad – på väg mot vårt mål: Biblioteket. Vi gör promenaden med läsning som mål.

Av Anne-Marie Körling

Bibliotekariens öga

Jag blir varm i hjärtat när jag läser om designern Samir Alj Fält väg från arbetslöshet till konstskolan. En lång intervju och att vilja och bli sedd går att läsa i Dagens Nyheter söndagen den 12 juni 2016.

Och vad ett bibliotek och en bibliotekarie kan betyda för vägen dit, att hitta platserna och kopplat den egna viljans obändliga kraft:

Och en eftermiddag på biblioteket i Skärholmen såg jag ett kollage av bilder i Dagens Nyheter. Bibliotekarien s att det var från Vårutställningen, en skola som hette Konstfack. Hon uppmanade mig att åka dit. Jag gick först vilse men hittade till slut. Olika prylar stod på höga podier. De som gjort dem var vuxna. jag visste att detta ville jag vara en del av, omedelbart.

 

– Tänk om bibliotekarien inte tittat över min axel? Tänk om jag åkt hem när jag inte hittade Vårutställningen? De små grejerna har varit så avgörande att du kan kalla det tur.

Jag tänker på bibliotekarien i förortens centrum, hon som blev en del av mitt dagliga liv och som visste något om mig, något ingen annan tycktes veta, att jag var villig att läsa det mest märkliga böcker och att avdelningen för barn- och ungdomslitteratur inte riktigt räckte till. Bibliotekarien puttade mig över gränsen och visade mig litteraturen utan åldersgräns. Jag var där varenda dag. Och jag tyckte mig vara en människa. En alldeles egen människa.

Böcker som inte är lämpliga för åldern

Jag slank in på biblioteket nästan varje dag. Helt bekymmersfritt var det dock inte. Det hände vid något tillfälle att jag lånade böcker som bibliotekstanterna inte ansågs lämpliga för min ålder. Det gällde till exempel Knud Holboes våldsamma dokumentärskildring ”Öknen brinner”.

– Vem ska ha den här boken?

– Jag …

– Ånej.

– Jag …

– Du kan hälsa din pappa att han kan komma hit och låna själv.

Ännu värre var det när jag försökte ta mig in på vuxenavdelningen. Jag behövde en bok som absolut inte fanns på barnavdelningen. Jag hejdades vid ingången.

– Hur gammal är du?

– Elva år.

– Då får du inte låna här. Du är välkommen tillbaka om några år.

Detta skriver Tomas Tranströmer i ”Minnena ser mig”. Kapitlet heter ”Biblioteket” och den bok Tomas Tranströmer ville låna var ”Den skandinaviska djurvärldens invandringshistoria” av Ekman. Det hela löste sig dock men hur, ja det förtäljer boken själv.

 

 

Samtal med elevläsfrämjare i skolbiblioteket

Det är andra gången jag Skypar med eleverna som ansvarar för skolbiblioteket. Jag bad att få ett samtal med dem då jag besökte skolbiblioteket och fann det vara i en sådan läsfrämjande ordning med den omsorg som böckerna ska ges och läsningen visas. Det första samtalet handlade om hur man ordnar i ett skolbibliotek och vad eleverna hade för tankar om detta. Denna gång var samtalet initierat av eleverna. Vi diskuterade flera frågor:

  • Hur man får de som inte läser att läsa
  • Hur man synliggör böcker
  • Om Alfons Åberg, mardrömmar och hur man kan tänka kring det
  • Om tema skräckböcker och varför vi läser skräckböcker
  • Om att läsa om böcker och vad omläsning gör med böckerna
  • Om att ord kan bli läskiga beroende vilken genre man läser
  • Om vad nästa samtal ska innehålla – vilket fokus vi ska ha för det
  • Om att följa arbetet i ett skolbibliotek
  • Mammornas läsning utifrån Stina Wirséns mening ur boken ”Vem är stor?

Eleverna gav ett intressant tips då jag frågade om man måste förstå det man läser och hur lång tid man kan ägna boken innan den slukar en med hull och hår. Det kan handla om att stå ut med att boken inte genast avslöjar sig, språket ännu inte är bekant och innehållet syns ”flummigt och man fattar ingenting”. Det här kände eleverna till och berättade att en omläsning av boken skulle kunna vara att då man avslutat boken läser man om det första kapitlet. Då begriper man det man inte begrep då man började. Man får en massa aha-upplevelser och det främmande blir mer bekant. Det man upptäcker när man läser om böcker är att någon detalj man inte förstod första gången då man läste kan bli en ny upptäckt vid omläsningen. En liten detalj som introducerades tidigt men som inte syntes viktig kan ge en aha-upplevelse vid omläsningen. Det betyder att författaren redan berättade så tidigt men att vi som läser den inte förstod för det verkade inte viktigt.

Då det gällde rädslor så kan man aldrig på förhand veta vad man blir rädd för. Nästan allt man läser kan ge mardrömmar för att vissa böcker kan man inte vara ensam hemma och läsa för sig själv. Böckerna är så läskiga och då huset rör sig för vinden blir man rädd för att man är så inne i böckerna. Men som sagt – den rädslan står man liksom ut med – för böckerna slutar ju alltid med en lösning. Ja, så sa eleverna. Ibland kan man lära sig om böckernas innehåll, exempelvis om Alfons Åberg vars böcker alltid slutar med att man något har löst sig och det är alltid något bra. Man måste läsa många Alfons Åberg böcker för att förstå att det farliga inte är så farligt eller att pipan som är borta nog kommer fram till slut.

Vi diskuterade ordet ”korridor” som kan vara ett ord som är jätteläskigt om man läser det i en deckare eller i en skräckbok och när vi fördjupade samtalet om korridor handlade det om att den ofta var lång, den hade många dörrar och de var stängda och kunde öppnas och man måste gå till slutet av korridoren, lämna något bakom sig och våga göra det. Jag fick många tankar om korridorerna i litteraturen och vad de gör med berättelserna. Ju mer vi samtalade om korridorens betydelse för att bli rädd ju tydligare blev korridorens innebörd för att vi just blir rädda. Den är smal, saknar fönster, har många stängda dörrar, leder vidare och man måste gå igenom den. Likaså kan trappor ha betydelse för det där läskiga.

Med tanke på att Stina Wirsén skriver om bokprat mellan Kanin och Nalles mammor i boken ”Vem är stor?” försökte vi oss på att kliva in i barnbokens samtal och undra vilka böcker de talade om. Jag trodde att min mamma, som jag tänkte skulle kunna vara en slags igelkott, talade om alla böcker av Slas. Eleverna berättade:

  • Jag tror mammorna pratar om pluggböcker för att mammorna pluggar
  • Jag tror mammorna pratar om humorböckerna och speciellt om en som någon som heter Jan har skrivit
  • Jag tror mammorna pratar om barnens böcker och kanske om någon deckare de läst
  • Jag tror mammorna pratar om Rowlings böcker och någon detalj ur dem.

Eleverna rekommenderade följande böcker, första bilden är tema läskiga böcker och andra bilden vad de läser själva.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.52.03

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.34.24

Två samtal ligger framför oss. Ett samtal om högläsning och ett där jag får förmånen att följa eleverna i hur de arbetar i skolbiblioteket. Hej HOPP!

 

Av Anne-Marie Körling

Ljus på skolbiblioteket

Körling fotograferar 2015

Igår satt jag i ett skolbibliotek. Jag skulle föreläsa vid en skola. Jag frågade om jag fick sitta i skolbiblioteket för att förbereda mig. Det gör något med mig att sitta bland böckerna. Och vips blev jag visad biblioteket och lämnade lärarrummet för det. Och jag kunde inte sätta mig ned. Jag sprang ivrigt omkring bland böckerna. Ordningen som rådde bland dem lockade med sin omsorg. Böckerna syntes berörda och det gick att begripa att det här var ett bemannat bibliotek. Ett bemannat bibliotek betyder att det finns någon där som vet och kan. En skolbibliotekarie. Då rektorn kom in för att hälsa berättade jag vad jag upplevde och hur jag såg på skolan. Rektorn blev glad över uppmärksamheten kring biblioteket och sa att ja, ja, vi har en skolbibliotekarie. Jag ville veta mer om det.

Varje gång jag frågar om biblioteket riktas blickarna mot det. Med skolbibliotekarie kommer ordet bibliotek i ett annat ljus.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

En läsupplevelse på 90 sekunder

Körling tecknar 2015

Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker. Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. Jag har alltid funderat över hur man som läsare blir intresserad av böcker. Som lärare har jag varit nyfiken på hur jag kan bidra till intresse för litteratur och engagera eleverna i läsningen snarare än att tvinga dem.

För många år sedan föreläste jag vid en skola. Innan jag skulle börja ville  skolbibliotekarien säga något. I famnen höll skolbibliotekarien ett tiotal böcker. De var nyinköpta till skolans bibliotek. Böckerna hölls upp och synliggjordes för lärarna. Skolbibliotekarien högläste ur två av böckerna.  Det var inte några långa stycken men man fick en känsla för berättarton, en inblick i bokens persongalleri och fick en händelse att grubbla vidare på. De två böcker ur vilka skolbibliotekarien högläst ur var de böcker lärarna ville låna. Så kan högläsning fungera. Jag bad om ett litet samtal med skolbibliotekarien. Om högläsningens kraft att generöst ge en väg in i litteraturen. Skolbibliotekarien sa att man måste få tid att tala böcker med lärarna. Som sagt, detta var många år sedan.

Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. Vi kan och vi bör göra detta till en vardaglig gest till unga och till dem som ännu inte vet vad en bok kan ge och betyda. Jag kallar det ”90 sekunders högläsning”. Vad som kan komma med den är en läsupplevelse – om än kort.

För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. Det var en lång föreläsning. Jag introducerade 90 sekunders högläsning för de som var där och bad de som lyssnade att i efterhand tänka om det de fått höra. En lyssnare ropade spontant

– Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Jag trodde du skämtade men nu vet jag. Så enkelt egentligen.

Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. I skolan kan man kalla det mikrolässtund om man vill. Man läser inte hela boken utan man läser ett litet stycke ur en bok. Jag kom under många, många år att börja varje lektion med 90 sekunders högläsning. Jag breddade läsvärlden genom det jag läste. Jag läste faktatexter, telefonkatalogens namn i alfabetisk ordning, dikter och skönlitterära böcker. Jag läste allt möjligt och ur en bredare repertoar än jag annars skulle göra om jag höll mig till barn- och ungdomsböcker. Eleverna visste att inget krävdes av dem. Dessa 90 sekunder var en högläsargåva utan krav.

Varje dag tog jag tio böcker med mig in i klassrummet. Varje lektionsstart inleddes med högläsning. Eleverna kom i tid, ville fort komma in i klassrummet och tystnaden som infann sig handlade om att ge utrymme för det som skulle komma ur boken. Över tid kom frågorna om vilken bok den och den händelsen fanns och över tid kom det egna initiativet att läsa. Då kom eleverna åt sin egen vilja att läsa. Det egna engagemanget som skapar rörelsen in i boken.

Om barn och unga ska läsa och hitta till litteraturen måste litteraturen hitta till de unga. Inte alla unga får uppleva sig upphittade av en bok. Det betyder att vi måste ge. Och det utan krav. Boken gör oftast arbetet när den väl får möta unga lyssnare. Över tid lär sig barn och unga att inget krävs av dem annat än att lyssna. Och det gör att de kan komma åt sin egen vilja att läsa för att nyfikenhet är väckt och inte stillad. När barn och unga frågar efter boken jag läst ur berättar jag precis så mycket som de vill veta, oftast vilken bok det är och författarens namn. Jag avvaktar deras följdfrågor.

– Finns den i biblioteket?

– Du får fråga.

Jag lånar inte boken åt eleven. Hela vägen till boken ska kantas av elevens vilja att nå den. Och att hindra mig från att göra jobbet åt eleven är det svåraste jag vet. Jag vill ju så gärna! Men min vilja måste jag hålla på varsam låga.

Jag tittar i boktraven jag har med mig. Hittar ett stycke jag vill läsa. Läser igenom tyst för mig själv. Hittar rösten som ska lyfta berättelsen till de som ska få höra. Jag vill verka för den generositet som kommer med att dela med sig av det man kan. Jag tycker om att läsa.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Första hjälpen till skolbiblioteket

Från bussens kunde jag se in i biblioteket. Fiffigt var det att busshållplatsen låg precis utanför. Barnboksavdelningen syntes med stora fönster ut mot gatan. Jag hann räkna barn och vuxna. Klockan 17.35 var det fem vuxna och tio barn på biblioteket. En brokig skara bland en brokig samling böcker.

Biblioteken är platserna för böckerna. Jag brukar sitta en stund på avdelningarna för barn- och ungdomsböcker. Jag kan se en pappa med sina barn. En liten en kryper omkring bland böckerna, ställer sig mot en boklåda, tar ut böckerna, en efter en. Ett annat barn sitter i pappans knä och lyssnar när pappan läser högt. Miljön är bejakande. Böckerna rör sig mellan läsare, får liv genom möten som kommer med att böckerna finns och att läsarna får vara där böckerna är. Tiomånadersbebin lämnar en hög av böcker på golvet. Ett sätt att vara med böckerna också för en liten en.

Barn ska läsa. De måste läsa. Jodå, men om man ställer samma fråga till miljön- hur stöttar miljön den läsande? Hur understödjer den barnets och den vuxnes möte med vad att läsa? Hur syns böckerna? Hur stort är utbudet? I vilket skick?

Ibland besöker jag bortglömda bibliotek. De saknar den omsorg ett bibliotek behöver ges för att läsaren ska kunna spegla sig i det som läsare. Ett skolbibliotek jag besökte var så bortglömt att böckerna låg på golvet, sönderrivna och trasiga, och de som fanns i bokhyllorna låg inkastade och saknade den omsorg som kommer med alfabetisk ordning. I ett annat skolbibliotek stod böckerna med ryggarna upp-och-ned.

Läsmiljön eftersatt. Med en eftersatt miljö förringas innehållet. Vad betyder en bok? Vad säger det om en författare? Hur kan läsaren identifiera sig som läsare? Jag sitter i biblioteket jag inte vill vara i och tänker på den omsorg som kommer med en skolbibliotekarie som kan ge första hjälpen till biblioteket och därmed till de blivande och kommande läsarna. När det blir och är ett bibliotek ska bibliotekarien vara kvar där för att inspirera läsare och bjuda in de som står på tröskeln till äventyren.

 

Bortglömda bibliotek

Skyltdocka

Ibland besöker jag bortglömda bibliotek. De saknar den omsorg ett bibliotek behöver ges och visas för att läsaren ska kunna spegla sig i dem som läsare. Ett skolbibliotek jag besökte var så bortglömt att böckerna låg på golvet, sönderrivna och trasiga, och de som huller-om-buller fanns inkastade i hyllorna saknade den omsorg som kommer med alfabetisk ordning. I ett annat skolbibliotek stod böckerna inkastade med ryggarna upp-och-ned. Hastigt inför en skolinspektion. För syns skull.

Läsmiljön kan vara mycket eftersatt. Och med en eftersatt miljö kommer värdet att gå förlorat trots att vi envist säger att barn och unga ska läsa. Om barn och unga ska ges möjlighet att läsa måste läsmiljön byggas upp. I bortglömda bibliotek förringas innehållet och värdet av biblioteket och böckerna. Vi synliggör vår ovarsamhet.

Jag sitter i biblioteket jag inte vill vara i och tänker på den omsorg som kommer med en skolbibliotekarie som kan ge första hjälpen till biblioteket och därmed till de blivande och kommande läsarna. Och fortsatt ge liv till det som det borde spraka om.

Av Anne-Marie Körling