Så här kanske det är Ulf Stark

– Farväl, lilla fågel om du ska flyga till himlen i natt, viskade jag.

Sen blundade jag och funderade på hur det skulle kunna vara där. Jag tänkte på mamma och pappa. Tänk om man kunde besöka dom, tänkte jag. Bara så länge att man kan se hur dom har det. Det var så många år sen vi sågs. Just som jag skulle somna tyckte jag att jag hörde fågeln.

– Kom  med om du vill, tyckte jag att den viskade i vinden.

När jag kom till Himlen var mamma och pappa där.

– Nämen, Ulf! utbrast mamma och torkade händerna på klänningen. Hon hade just hängt tvätt, för hon älskade lukten av soltorkad tvätt. Dom kramade mej bägge två.

– Härligt att se dej, sa pappa. Men det var värst vad du har blivit gammal.

– Ja, jag är väl ungefär i samma ålder som ni, sa jag. Hur har ni det?

– Huvudet upp och fötterna ner, sa pappa.

– Ja. Eller tvärtom, sa mamma. Här är det precis som man vill.

Ur ”När jag besökte himlen” av Ulf Stark, utgiven av Bonnier Carlsen 2003, sid11 och 12.

Du lärde oss att vissla!

Nu visslar vi för dig.

Anne-Marie

 

Upplevelsen av att kunna läsa! Ordagrant!

teckningläsare

Igår slog jag mig ned intill en liten pojke och hans högläsande mamma. Jag skulle flyga till Kalmar för att ge en föreläsning och behövde låna lite av den ro som uppstår kring en högläsare. Mycket snart kom vi att samtala. Kanske samtalade jag mest med pojken som snart skulle kunna läsa. Han berättade att han kunde läsa i huvudet:

– Bokstäverna kommer in i huvudet. Och orden också. När mamma läser kan jag läsa i huvudet.

Det är ett slags läsande som blir möjlig när bokens innehåll återges om och om igen. Samma text och inga ändringar. Det är viktigt att barn får höra samma saga om och om igen tills de är färdiga med boken, tills de säger att nu räcker det, tills barnet säger att det är dags att läsa en annan bok. Ibland tröttnar vi på den där omläsningen av samma bok om och om igen. När vi vuxna tröttnar börjar vi lägga oss i och ändra ordföljd och korta ner meningarna för att få slut på det tradiga. Men barnet protesterar och säger till.

– Så står det inte! Så är det inte!

Ordagrant återger de bokens innehåll. Som det står i böckerna. Som det står skrivet. Inga andra ord än de som står i boken.

Jag hade återkommande högläsning av utvalda sidor ur böcker;  den glada sidan, den arga sidan, den sorgliga sidan, osv. Eleverna döpte sidorna beroende på känslorna texten väckte. Eleverna bad mig läsa dem om och om igen. Då det inte tog längre tid än cirka 90 sekunder så kunde jag göra det närhelst. En sida ur muminböckerna läste jag nog mer än 100 gånger. Eleverna skrattade så de grät och jag lät dem göra det. Då eleverna (årskurs 1) skulle läsa i övningsböckerna (de där de skulle lära sig läsa ur) var det flera som ville läsa ur  roliga sidan, sorgliga sidan och de andra sidorna. Och nästintill ordagrant kunde de återge innehållet. Och de skrattade när de läste. Och de upplevde att de kunde läsa. Vi fortsatte i den andan, i den riktningen, in i läsäventyren.

Ordagrann förklaras i ordboken:

som exakt motsvarar eller överensstämmer med förlagans ord

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Att pröva rädslan

Att läsa om och om och om igen möjliggör för mötet med det man är rädd för i boken. Om och om igen. Första gången då man hör det där läskiga i boken vet man inte något om det kommande eller att det kommer att bli bra och att lösningen finns några sidor längre fram men man kan som lyssnare ledsagas av högläsaren som fortsätter läsa med samma lugna röst, tydligen orädd för berättelsens innehåll.

Jag minns när min morbror läste ur Tove Jansson ”Vad tror du hände sen” för oss barn. Vid första läsningen klamrade vi oss fast vid varandra, så rädda, men också räddade av att vara tillsammans och ihop. Och vips på andra sidan var faran över och allt var frid och fröjd. Vi läste om boken många, många gånger. Vi bad och bönade och morbror högläste om och om igen. Vi lärde oss om rädslan, både den yttre och den inre. När vi upptäckte att vi kunde klara av att möta det läskiga kunde vi också tillåta oss att känna rädsla.

Olof Lagercrantz skriver om omläsningens betydelse i Om konsten att läsa och skriva, 1985:

Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. Jag minns en sommar med högläsningen i en ungdomlig krets av Tove Janssons roman Trollkarlens hatt. Knappt var den slut ville alla höra den en gång till.

Det var intressant att studera den förväntansfulla spänning, som infann sig inför vissa känslomässiga höjdpunkter. Mumintrollet blir förvandlat till oigenkännlighet av den magiska kraften i hatten. Han vädjar till sin vänner med de skakar på huvudet. De känner inte igen honom. Mumintrollet är utesluten ur den förtroliga kretsen och finns inte mer. Hjärtat saktar sig av förskräckelse i lyssnarskarans bröst, ty alla vet vad det betyder att vara utanför.

Slutligen i full panik vädjar mumintrollet till sin mor, muminmamman, hon med väskan. Efter ett ögonblick av tvekan –  olidliga spänning! – säger hon:

– Visst är det du mitt mumintroll! Förtrollningen är bruten och mumintrollet återtar sin normala skepnad.

Första gången man läser är det nästan outhärdligt spännande. Andra gånger får man både spänning och trygghet som kommer av att man vet hur det går. Vi tog Trollkarlens hatt en tredje gång.

När jag tänker på böcker jag längtar att läsa om är det just för vissa sceners skull.

Vi var rädda, men rädslan var inte fri utan bunden till något ur boken, rädslan hade en källa, och vi lärde oss hur det kändes att vara rädd på olika sätt. Om vi får sätta ord på det vi känner lär vi oss också något om hur känslorna känns inom oss. Om vi samtalar, lyssnar och berättar och läser om.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

”och böcker…”

Och böcker, det visste hon vid det laget, var en av de absolut nödvändiga ingredienserna, en förutsättning för hennes liv.

Jodå, jag läser boken. Jag tänker också att böckerna är en del av livet. Att läsa, att hålla i, att återvända till och att de har en början och ett tydligt slut just för att de är en berättelse i en bok.

Citatet är hämtat ur den bok jag läser nu: Graham Swift Mödrarnas söndag, 2017, s. 117 ff. Ett mästerverk skriver Guardian.  Baksidestexten lockar med:

Graham Swift har skrivit en stor kortroman som är både livsbejakande och tragisk; en roman om klass, kärlek och öde, och om alla de berättelser som utgör ett liv.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Alla de som på något sätt bidragit till bokens uppkomst

Jag har läst ut Mats Strandbergs bok Färjan. Och anar en fortsättning. Den som fortsätter i mitt huvud och äger rum utan penna och papper. Det handlar inte om att läsa mellan raderna utan att skriva det som ännu inte finns. I fantasin fortsätter jag.

Och då tänker jag på barn som genom högläsning leker boken och använder språket boken givit dem. Berättelsen fortsätter att med sitt innehåll, omvandlas av läsaren och förvandlas till lek och språk att använda.

Man kan tacka berättelsen för möjligheten, tänker jag då jag läser alla dem som Mats Strandberg tackar för att boken kunde bli till. Den process som föregår utgivningen, den kompetens författaren behöver för att skriva om det innehåll författaren vill berätta. Det är ofta många, många inblandade i boken som skrivs. Det kan handla om att pröva idéer, få kunskaper, omfamna kritik och låna in röster genom att sitta och lyssna på platser man vill skriva om. Mats Strandberg nämner de han vill tacka:

  1. Lena Akin
  2. Anna Andersson
  3. Fredrik Andersson
  4. Kim W Andersson
  5. Ludvig Andersson
  6. Åsa Avdic
  7. Sara Bergmark Elfgren
  8. Sven-Bertil Carlsson
  9. Helena Dahlgren
  10. Gitte Ekdahl
  11. Måns Elenius
  12. Johan Ehn
  13. Maria Ernestam
  14. Varg Gyllander
  15. Emma Hanfot
  16. Richard Henley
  17. Karl Johnsson
  18. Jenny Jägerfeld
  19. Ulf Karlsson
  20. Fredrik Karlström
  21. Åsa Larsson
  22. Patrik Lundberg
  23. Jenny Milewski
  24. Elias Palm
  25. Kim Petersen
  26. Susanna Romanus
  27. Alexander Rönnberg
  28. Mia Skimmerstrand
  29. Lena Stjernstörm
  30. Gustav Tegby
  31. Anna Thunman Sköld
  32. Matilda Tudor
  33. Maria Turtschaninoff
  34. Pär Åhlander
  35. Elisabeth Östnäs

Vänner, bekanta och främlingar har också bidragit. Men själva boken, när den väl är klar, tillägnar författaren sin mamma

som lärde mig att läsa och alltid stöttade mig i mitt skrivande.

Jag tänker att författarens tack också kan ges till elever att fundera över och att skrivandet innebär att tänka, kommunicera och lära. Det betyder att vi behöver varandra. Precis som berättelsen behöver läsaren.

Av Anne-Marie Körling

Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

Innan man förstår så gillar hjärnan det ändå

Riktig lyrik kommunicerar med läsaren redan innan de hunnit förstå den. Så skrev poeten T S Elliot 1929 i en essä om Dantes Den Gudomliga komedien. 88 år senare ger walesiska forskare honom rätt.

Detta går att läsa i Söndagens Språkkrönika i DN den 12 mars 2107 signerad Anders Svensson. Krönikan avslutas med

I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren är medveten om det.

Några versmått för att göra hjärnan glad! Det är bara att läsa. Poesin är direkt och omedelbar. Mina barn älskade denna Werner Aspenström Mätarlarven:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad. 

Jag tänker på alla de böcker jag läst för mina barn. Inte har de förstått allt det jag läst, inte har alla orden omedelbart blivit deras och inte heller har de begripit vad människorna i böckerna har för sig men åh så de lyssnat till det som berättats, och åh så de frågat och tänkt. Barnens hjärnor har nog gillat språkets melodi, gemenskapen och att den har fått något att grubbla på.

När kunskapskraven blir dikt

Skolan har läroplanen och i den finns kunskapskraven. Att läsa om kunskapskraven  i en dikt är en textförflyttning jag gillar. Jag läser Allt om eld av Daniel Boyacioglu, 2016:

Från simhallen i Haninge rapporteras om dom nya

simkurserna

och det nya kravet på simkunnighet.

För godkänt i idrott måste man numera kunna simma

200 meter.

Rektorn på skolan berättar om alla nyanlända elever

som inte kan simma.

Det är ju jättebra att dom lär sig simma, tänker jag.

Detta är ett utdrag ur dikten Din sol, din himmel 

Lilla fingret pekar boken

Barn når till böckerna om böckerna är i närheten av barn.
Barn når till böckerna om böckerna är i närheten av barn.

Den lilla söker upp böckerna. Det är färgerna. Och bokryggarna känns. Det är fint att se hur de små fingrarna möter böckerna. Intresset finns. Handen kommer tillbaka gång på gång. Jag tänker på Adain Chambers ord

Om vi ska lyckas med vårt arbete att hjälpa andra, och då i synnerhet barn, att utvecklas till intresserade, läsvilliga (och framför allt tänkande) läsare, måste vi veta hur man skapar en läsmiljö som gör det möjligt för dem.

sid 9

Så skriver Adain Chambers i inledningen till sin bok Om läsmiljö, 1994 och en bit in i boken går det att läsa om den viktiga möjligheten att botanisera bland böcker. Det där strosandet i biblioteket eller i bokhandeln, vända på en bok, bläddra fram till en sida, läsa lite här och lite där men inte bestämma sig. Det kan bokvana personer göra:

Tid avsatt för bokbotanisering är därför ett viktigt inslag i ene fungerande läsmiljö, och det ger också andra positiva effekter. Först och främst den trygghet som infinner sig då man känner sig hemma i en miljö. Människor från ”bokfattiga” hem (som var mitt) har ofta en känsla av att bibliotek och bokhandel är förbjuda platser. Alla dessa hyllor med alla dessa böcker. Var ska man börja?

sid. 42

En miljö med böcker byggs upp kring barnen, gör dem vana vid att böcker finns att röra vid, titta på och i. Jag tänker så när jag ser det där pekfingret som om och om igen känner på böckerna. Det börjar med att något finns att upptäcka. Hur en bok känns och vilken färg den lockar med.

P1400122