Ordförrådet – boken är ett skafferi

Sprakbärsris, hallonris, stenskavel och stubbrötter, skog och åter skog, barrskog och lövskog och blandskog, sommarskog och vinterskog, ungskog, grovskog, ödeskog, urskog, surskog, hemskog och utskog, sprikskog och sprakskog, skrovelskog, skravelskog, svampskog och bärskog, söndagsskog, stubbskog, stabbskog, skrabbskog, fröskog, fågelskog, massavedsskog, blåskog, gråskog och rödskog och motionsskog, gubbskog och äkta trollskog, skräskog, godskog …

Den här texten finns i Lars Lerins bok Naturlära. Jag har läst det här stycket högt för mig själv. Jag ramlar över orden som jag ramlar över rötterna i skogen. Efter några högläsningar uppstår musiken. Jag förstår inte alla ord men jag vet att de handlar om skogen. Kanske kan jag själv hitta på några ord som slutar med skog?Är de tre punkterna en inbjudan?

Och jag tänker ordförråd. Och kreativiteten som kommer av att leka med orden, måla med dem och blanda kunskap med eget. Svampskogen vi känner igen om vi plockar svamp är en motionsskog för någon annan. Kan jag tillåta mig själv att inte veta vad varje ord betyder? Räcker det med att jag känner mig hemma i några ord? Att några bilder skapas inom mig? Att jag framkallar en skog? Får jag vara med i leken om skogens ord? Barn är mer lekfulla än jag. Barn lyssnar till orden och vågar bryta loss dem ur sitt sammanhang. De frågar om något de tycker och tänker om. Vad är en söndagsskog? Finns den inte på måndagar?

Ordförrådet. Vi kan komma in i skogen från läsplatsen där vi är. Med orden tar vi oss in i den. Om vi har varit i en skog kanske vi känner doften av skogen. Den fuktiga mossans doft eller skogsstigens torra. Om vi har varit i skogen kan vi höra de små ljuden som skapas då vi kliver in i den. Under våra steg. Om vi har varit i en skog kan vi se en bild av en skog inom oss. Har vi inte varit i en skog kan ordförrådet ta oss dit. Vad är en skog? Hur stor är en skog? Vad menas med surskog? Varför skriver man så mycket om skogen?

Frågorna är viktiga. Kan vi gå in i skogen utan ordförrådet? Självklart kan vi gå i en skog utan ordförråd. Men artrikedomen kan komma att göra oss frågvisa. Då vill vi veta om det specifika. Kanske frågar vi om mossan och varför den är så mjuk. Det specifika öppnar sig med berättelsen. Skogen spränger gränserna för sig själv med nya ord. En skog blir inte en skog utan en värld.

Då jag läser för barn och unga kan jag berätta på det sätt jag just beskrivit här ovan. Jag berättar hur jag förstår och vad jag tänker på. Berättelsen om det jag läser och författarens sätt att berätta är det jag sätter i centrum. Och då texten inte är anpassad för liten eller stor kan vi utforska den tillsammans.

Barnens frågor är friare än mina:

  • Hur många ord finns det?
  • När tar orden slut?
  • Kan man säga vilka ord man vill?
  • Visst kan man hitta på ord?

Jag tittar på akvarellernas språk. Jag ser en annan skog i konsten. Och jag lär mig förundras över skogen … akvarellskogen, Lerinskogen …

 

Av Anne-Marie Körling

 

Namnen på kapitlen kittlar hjärnan

Myran

Bästis-Henny

en plötslig händelse

matsalen

bänga Doodi

sniglar

sandslottet

bomben

badskum

fotboll

första glassen

kalas

katthataren

bråk

tandläkaren

cykelnyckeln

blodet

katastrofen

struntprat

chefen lever

gula rummet

kattälskaren

pizza

det nya livet

Jag ska läsa om Myran. För att någon frågade om jag läst den. Och det hade jag inte. Några dagar senare gårjag omkring i bokhandeln. Där stod boken ”En myras liv” och jag påmindes om att jag fått frågan om jag läst den. Nu ska jag börja läsa. Jag tänker att jag kommer möta någon som inte gillar katter. Jag kommer möta någon som älskar katter. Jag vet att det kommer smaka glass och pizza. Jag undrar lite över chefen, bomben och sandslottet. Berättelsen inleds med meningen:

Myran är världens ovanligaste myra, för han är ingen myra.

Jag är fast. Jag börjar läsa ur Linn Gottfridsson och Emma Adbåges bok ”En myras liv” utgiven på Rabén&Sjögren, 2016,

Av Anne-Marie Körling

På tunnelbanan högläste jag för den unge mannen

Det var efter en föreläsning jag gett som den unge mannen slog följe med mig. Vi var på väg hem båda två. Jag fick frågor. Och jag lyssnade till frågorna om språkets betydelse och att inte tycka sig äga språket fullt ut. Att våga ta språket till sig och vilja lära sig nytt språk då allt handlar om det. Den unge mannen hade upptäckt att språket var en nyckel och att han själv hade för få, eller upplevde sig ha för få. Jag måste lyssna varsamt. Inte ivrigt komma med råd. Men råden stod på rad inom mig och jag gav dem försiktigt.

Mina råd:

  • Ta en tidning och läs en enda artikel noggrant. Inte hela tidningen utan en enda. Välj först något du känner dig hemma med. Gör så varje dag. När du känner dig utmanad. Ta en artikel du inte känner lust till. Läs den. Varva varannan dag med en artikel du gillar och en du inte känner lust till.
  • Besvara frågorna som du hör någon säga i en film eller i något program du ser. Stanna filmen och fundera över vilket svar du skulle vilja ge. Ta med så många ord som frågan innehåller. Våga svara utan att kunna. Pröva ordförrådet högt och ljudligt. Lägg dig genom att uttrycka dig själv, din åsikt, din tanke, din kreativitet och vidga språket genom det du hör.
  • Lyssna till berättelser. Du kan aktivt ta in ord du inte är bekant med. Låt säga ett ord om dagen som du medvetet tänker om och utforskar vad det är för något du hör och vad ordet kan representera.

Tre råd. Inte fler. Inte råd som är längre ifrån personen än där personen är. Inga boktravar att utmana med. Inga måsten. Däremot en liten text att högläsa. Där boken är kan vi låta den tala. Jag högläste för den unge mannen:

Nu blev jag tvungen att följa med i nyheterna varje dag. Verkligen läsa tidningarna grundligt, inte bara kolla i Metro om det var rea på Intersport till helgen. Och jag tvingades lära mig att berätta. Jag kunde sitta hela kvällarna och vrida och vända på ett ämne för att förstå hur jag skulle lägga fram det. Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som om hjärnan blev glad av allt det här. Som att den hade väntat på att få något att jobba med.

berättar Ison Glasgow i sin bok ”När jag inte hade nå´t” .

Den unge mannen tittar frågande på mig

– Tvätta sitt språk?

Vi talar lite om det. Om språket vi skapar i gemenskap med varandra. Språk som gör att vi kan mötas. Som vi två på tunnelbanan. En yngre generation och en äldre. Vi ansvarar för att vi kan mötas i vårt gemensamma språk här och nu. Tvättar vårt språk så att det blir ett språk att mötas i. Inte anpassning bara utan för att vi har tillräckligt med språk för att göra det.

Innan jag går får jag frågan:

– Du, vad hette boken?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Glasgow, Ison; När jag inte hade nåt, berättad för Emil Arvidsson, Brombergs förlag, 2014.