Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

Innan man förstår så gillar hjärnan det ändå

Riktig lyrik kommunicerar med läsaren redan innan de hunnit förstå den. Så skrev poeten T S Elliot 1929 i en essä om Dantes Den Gudomliga komedien. 88 år senare ger walesiska forskare honom rätt.

Detta går att läsa i Söndagens Språkkrönika i DN den 12 mars 2107 signerad Anders Svensson. Krönikan avslutas med

I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren är medveten om det.

Några versmått för att göra hjärnan glad! Det är bara att läsa. Poesin är direkt och omedelbar. Mina barn älskade denna Werner Aspenström Mätarlarven:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad. 

Jag tänker på alla de böcker jag läst för mina barn. Inte har de förstått allt det jag läst, inte har alla orden omedelbart blivit deras och inte heller har de begripit vad människorna i böckerna har för sig men åh så de lyssnat till det som berättats, och åh så de frågat och tänkt. Barnens hjärnor har nog gillat språkets melodi, gemenskapen och att den har fått något att grubbla på.

När kunskapskraven blir dikt

Skolan har läroplanen och i den finns kunskapskraven. Att läsa om kunskapskraven  i en dikt är en textförflyttning jag gillar. Jag läser Allt om eld av Daniel Boyacioglu, 2016:

Från simhallen i Haninge rapporteras om dom nya

simkurserna

och det nya kravet på simkunnighet.

För godkänt i idrott måste man numera kunna simma

200 meter.

Rektorn på skolan berättar om alla nyanlända elever

som inte kan simma.

Det är ju jättebra att dom lär sig simma, tänker jag.

Detta är ett utdrag ur dikten Din sol, din himmel 

Lilla fingret pekar boken

Barn når till böckerna om böckerna är i närheten av barn.
Barn når till böckerna om böckerna är i närheten av barn.

Den lilla söker upp böckerna. Det är färgerna. Och bokryggarna känns. Det är fint att se hur de små fingrarna möter böckerna. Intresset finns. Handen kommer tillbaka gång på gång. Jag tänker på Adain Chambers ord

Om vi ska lyckas med vårt arbete att hjälpa andra, och då i synnerhet barn, att utvecklas till intresserade, läsvilliga (och framför allt tänkande) läsare, måste vi veta hur man skapar en läsmiljö som gör det möjligt för dem.

sid 9

Så skriver Adain Chambers i inledningen till sin bok Om läsmiljö, 1994 och en bit in i boken går det att läsa om den viktiga möjligheten att botanisera bland böcker. Det där strosandet i biblioteket eller i bokhandeln, vända på en bok, bläddra fram till en sida, läsa lite här och lite där men inte bestämma sig. Det kan bokvana personer göra:

Tid avsatt för bokbotanisering är därför ett viktigt inslag i ene fungerande läsmiljö, och det ger också andra positiva effekter. Först och främst den trygghet som infinner sig då man känner sig hemma i en miljö. Människor från ”bokfattiga” hem (som var mitt) har ofta en känsla av att bibliotek och bokhandel är förbjuda platser. Alla dessa hyllor med alla dessa böcker. Var ska man börja?

sid. 42

En miljö med böcker byggs upp kring barnen, gör dem vana vid att böcker finns att röra vid, titta på och i. Jag tänker så när jag ser det där pekfingret som om och om igen känner på böckerna. Det börjar med att något finns att upptäcka. Hur en bok känns och vilken färg den lockar med.

P1400122

Läsaren om att läsa

Läsfrågor var en del av det inre klassrumsarbetet och det läsfrämjande som kommer av att lyssna till varandra, både om hur vi läser och vad vi läser. Detta skrev en av mina elever:

Läsning

Läsning är avslappning tycker jag. Ibland kan en bok göra en glad. Som till exempel om du kommer till skolan och är trött. Så har du te.x en bok om Bert. Så kan man bli glad och skratta när man läser den. Egentligen är det väldigt bra att ha i framtiden. För om du läser en faktabok så har du med faktan hela livet. När man läser så kanske du stöter på ett ord som du inte kan så lär man sig det hela livet också. Innan läste jag inte så mycket men så började jag läsa en bok som heter Vargbröder och den var verkligen som en magnet! Den var så himla spännande. När jag läste Vargbröder så gjorde samtidigt som jag läste en film som man ser i huvudet. Ja kort sagt. Läsning är en riktig gåva.

När det ligger böcker framme …

Böckerna vi tittade i. Hej HOPP / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! / Anne-Marie Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! /A-M Körling
Böckerna vi tittade i. Hej HOPP! /A-M Körling

Om det ligger böcker framme, gärna i lagom stora travar, kanske fyra, fem stycken, och där människor samlas hamnar de snart i någons händer. Det bläddras och det småpratas om det som upptäcks ur böckerna. Samtalen springer fram ur och genom böckerna.

Boktravar med olika innehåll har alltid varit en del av mitt bagage. Till klassrummet bar jag varje dag en trave böcker med mig, jag högläste ur dem varje lektionsstart, korta stycken och mycket snart skingrades boktraven genom elevernas nyfikenhet och egna engagemang. De bläddrade, småläste och samtalade. Det var alltid någon bok, en eller två, som stannade kvar och blev just den boken eleven kom att läsa.

Barn läser om de kan.

Läsfrämjarkalender lucka 13: Ljuset över och ur boken

Någon berättade att den lilla bokens format handlade om att den en gång var gjord för den enda ljuskällan man hade. Det handlade om läsning vid ett stearinljus. Bokens utförande handlade om att kunna läsa den i förhållande till ljuskällan. Med elektriciteten kom lampan och den lyste upp och trängde bort mörkret och gjorde läsytan större. Den stora boken skapades och fler kunde se in i boken. Idag har vi alla möjliga format på böckerna och för olika syften. Boken ska passa i bakfickan på jeansen, vara lämpliga att läsa på resor och stora, stora böcker som vi inte förflyttar men som bidrar till förflyttningar såsom kartor och andra äventyrsböcker tar utrymme för att de visar på områden större än vi kan förstå.

Bokens innehåll ger oss ljus. Ett ljus som lyser upp oss där vi är. Som när jag i högläsningen för barnen plötsligt känner värme för mammans strävan att göra det man ska för de sina. Ur Viveca Lärn;  En ettas dagbok den 11 december:

Mamma slätade till Lucia-klänningen som hände över stolen. Sen prövade hon lamporna i kronan, en och en, och såg belåten ut.

”Skönt”, sa hon. ”Tänk förra året när vi fick rusa runt i kiosker mitt i natten och fråga efter batterier till lussekronan. Usch vad det var nervöst.”

”Sov nu”, sa pappa och släckte. ”Du ska ju vara i skolan redan klockan sju.”

Jag kröp ihop och gäspade. Just när de stängde dörren, ropade jag: ”Man ska ha en lussekatt med sig till skolan i morgon!”

”Va!” hörde jag att mamma skrek långt bort.

Detta ljus av igenkänning. Detta varma omslutande föräldraskap. Dagen därpå skriver Mimmi i dagboken:

Sen skulle vi äta lussekatterna. Min var alldeles grå. Det är trist när min mamma bakar, för allt blir smuligt och grått. På färgbilderna intill recepten är det alltid gult och grönt och brunt och fluffigt. Min mamma säger att det som är fotograferat inte går att äta, för det är målat med lackfärger. Det tror jag inte på. Min pappa bakar gult och fluffigt, men han bakar bara när han har lust. Min mamma bakar grått och hon bakar bara när hon måste. Som i morse klockan fyra. Min lussekatt såg inte ut som en god och glad och rund katt. Den såg ut som en trött kamel och jag gömde den i bänken.

Glad Lucia till alla och envar.

Ljus runt boken och ljus ur den.

 

Om Astrid Lindgren i en skola i Washington

Gör en lektion om Astrid Lindgren och lämnar en bok till klassen i Washington. En bok om hopp!
Gör en lektion om Astrid Lindgren och lämnar en bok till klassen i Washington. En bok om hopp!

Jag fick förmånen att undervisa elever i en skola i Washington. Jag valde att göra en introduktion om Astrid Lindgren och undervisning ur boken Ronja Rövardotter. Undervisningen handlade om skogen och om hur Astrid Lindgren själv tyckte om att klättra i träd. Eleverna ställde spännande frågor om vem Astrid Lindgren var och hur hon skrev böcker.

– Även om hon såg gammal ut, verkade hon inte vara det, så hur gammal kan man känna sig? frågade en av eleverna.

Jag tror att Astrid Lindgren hade tyckt om frågan. Jag tänkte på skog, träd och natur. Och tänkte på kopplingen till det genomtänkta och vackra House of Sweden, Washington, där en av utställningen handlade om just skog, träd och vad vi kan åstadkomma av trä.

Jag högläste också om den underbara våren och det viktiga vårskriket. När jag högläste blev det stilla i klassrummet, och ögonen vandrade så där som ögon gör när man försätts i intensivt lyssnande. Det var som om vi kunde höra bäckarna kvirrla och känna glädjen över våren, ljuset och det framtida. Därefter lämnade jag boken till elevernas lärare för fortsätt högläsning eller för elevernas självständiga läsval.

Jag berättade för läraren om alla svenska barn- och ungdomsböcker som finns översatta till andra språk, bland annat engelska, och som finns att upptäcka i bokhyllorna i Rum för barn i House of Sweden. Där finns de svenska författarna representerade med viktiga böcker. Jag kände mig så ofantligt stolt över de böcker som ges ut, men också den miljö som skapats som så tydligt tar barns perspektiv.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Idag köpte jag böcker

Ett enda mål hade jag med mitt bokhandelsbesök: Att köpa Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter på engelska. Och med beslutsamhet grabbade jag tag i boken men så började jag   s t r o s a    o m k r i n g   . Som bortblåst var min målmedvetenhet. Jag läste lite här och jag läste lite där. Bläddrade länge i serieböckerna och bestämde mig för att fördjupa mig i dem men vid ett annat tillfälle.

När jag slutligen stod vi kassan hade jag fyra böcker med mig dit: