Att läsa om och om och om igen möjliggör för mötet med det man är rädd för i boken. Om och om igen. Första gången då man hör det där läskiga i boken vet man inte något om det kommande eller att det kommer att bli bra och att lösningen finns några sidor längre fram men man kan som lyssnare ledsagas av högläsaren som fortsätter läsa med samma lugna röst, tydligen orädd för berättelsens innehåll.
Jag minns när min morbror läste ur Tove Jansson ”Vad tror du hände sen” för oss barn. Vid första läsningen klamrade vi oss fast vid varandra, så rädda, men också räddade av att vara tillsammans och ihop. Och vips på andra sidan var faran över och allt var frid och fröjd. Vi läste om boken många, många gånger. Vi bad och bönade och morbror högläste om och om igen. Vi lärde oss om rädslan, både den yttre och den inre. När vi upptäckte att vi kunde klara av att möta det läskiga kunde vi också tillåta oss att känna rädsla.
Olof Lagercrantz skriver om omläsningens betydelse i Om konsten att läsa och skriva, 1985:
Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. Jag minns en sommar med högläsningen i en ungdomlig krets av Tove Janssons roman Trollkarlens hatt. Knappt var den slut ville alla höra den en gång till.
Det var intressant att studera den förväntansfulla spänning, som infann sig inför vissa känslomässiga höjdpunkter. Mumintrollet blir förvandlat till oigenkännlighet av den magiska kraften i hatten. Han vädjar till sin vänner med de skakar på huvudet. De känner inte igen honom. Mumintrollet är utesluten ur den förtroliga kretsen och finns inte mer. Hjärtat saktar sig av förskräckelse i lyssnarskarans bröst, ty alla vet vad det betyder att vara utanför.
Slutligen i full panik vädjar mumintrollet till sin mor, muminmamman, hon med väskan. Efter ett ögonblick av tvekan – olidliga spänning! – säger hon:
– Visst är det du mitt mumintroll! Förtrollningen är bruten och mumintrollet återtar sin normala skepnad.
Första gången man läser är det nästan outhärdligt spännande. Andra gånger får man både spänning och trygghet som kommer av att man vet hur det går. Vi tog Trollkarlens hatt en tredje gång.
När jag tänker på böcker jag längtar att läsa om är det just för vissa sceners skull.
Vi var rädda, men rädslan var inte fri utan bunden till något ur boken, rädslan hade en källa, och vi lärde oss hur det kändes att vara rädd på olika sätt. Om vi får sätta ord på det vi känner lär vi oss också något om hur känslorna känns inom oss. Om vi samtalar, lyssnar och berättar och läser om.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
